Flickus flackus flum

Åtalet mot Megaupload kan läsas här. Det är en intressant blandning av påståenden om miljontals besökare per dag och bevisning att enskilda individer i östra Virginia tagit emot något hundratal dollar för att ladda upp filer. Enligt åtalet har Megaupload haft intäkter på totalt minst 175 miljoner dollar sedan 2005. En helt annan klass än Pirate Bay, kan man kallt konstatera.

Det lär bli en lång rättegång, för mycket av bevisningen är byggd på lösan sand. Man hänvisar till email med uppmaningar till medarbetare att ladda ned fil X för att kolla att det fungerar som det ska, och epost från kunder som klagar på att upphovsrättsskyddat material inte spelas upp korrekt. Det kommer säkert frågeställningar om bevisningen har inhämtats på laglig väg och om sådana här meddelanden verkligen kan leda till slutsatsen att den åtalade har handlat i enlighet med uppmaningen. Den amerikanska förankringen av åtalet känns också tunn och fjuttig, som om någon letat länge efter ett halmstrå att hänga upp det hela på.

Ibland så gömmer det sig viktiga sanningar i det självklara. När rättegången mot den 62-årige mannen som kört DC++ avgjordes för någon vecka sedan så var det IFPI som var angivare och målsägare. IFPI är en branschorganisation för skivbolag, och vi accepterar det som självklart att de är målsägare. Det är bara det att IFPI företräder enbart skivbolagen - inte upphovsmännen. Mannen dömdes följdriktligen för intrång på närstående rättigheter.

Upphovsmännen, dvs låtskrivarna och artisterna var inte representerade vid rättegången och det var ingen som hävdade att deras rättigheter hade blivit kränkta. Det är nämligen så att det bara är IFPI och dess systerorganisation MPAA som aktivt jagar privatpersoner som delar kultur. Artisterna gör det inte.

Den enklaste förklaringsmodellen för det är att skivbolagen lider skada, medan artisterna inte gör det. Den modellen råkar stämma med statistik från både Sverige och Storbritannien, som säger att artisternas inkomster har ökat samtidigt som skivbolagens inkomster har minskat drastiskt.

Som bekant är skivbolagens affärsmodell att binda artister, pressa fysiska föremål av deras alster och sedan distribuera dessa till ett nätverk av återförsäljare. Det här var en gång i världen en värdefull tjänst, som konsumenterna var beredda att betala för. Idag kan detet som artisterna producerar enklare och billigare distribueras direkt till konsumenten via internet. Skivbolagen har blivit ett femte hjul under vagnen. De behövs inte längre, och konsumenterna vet det. De själva vet det, men kämpar med näbbar och klor för sin existens. Det är med största säkerhet skivbolagen som har spridit mantran “Men hur ska artisterna få betaaalt?”, som en dimridå för sin mer egoistiska “Hur ska skivbolagen få betaaalt?”. Observera att man sällan hör frågan “Hur ska vi artister få betalt?”. Tvärt om så är attityden från riktiga artister oftast “Hur ska jag ta betalt för mitt arbete under de nya förutsättningarna?”. En mycket mer öppen och ödmjuk inställning.

Om nu konsumenterna betalar mer pengar till artisterna och mycket mindre till skivbolagen, så innebär det att folk faktiskt inser att artisterna gör något värdefullt medan de inte vill betala för skivbolagens tjänster. Vi behöver därför inte oroa oss för hur artisterna ska få betalt. Konsumenterna kommer att se till att de får betalt, eftersom det annars inte blir någon musik. Vi har svart på vitt att kulturdelning inte skadar artisterna.

Däremot så skadar kulturdelningen skivbolagen. Ju snabbare vi blir av med dessa parasiter, desto bättre kommer artisterna att må och desto fler människor kan ta del av deras alster. Kultur blir nämligen inte sämre av att den når fler människor. Tvärt om, ju fler som får del av den, desto rikare blir vi alla.

För den som vill handla etiskt:

• Sluta köpa kultur av skivbolagen.
• Dela kultur med varandra.
• Tänk på artisterna - de ska ha en vettig inkomst från sitt arbete.

Han är sjukpensionär och har svårt att gå. Hans fru är också sjukpensionär och behöver hans hjälp varje dag. De lever i en förort till Göteborg under små omständigheter. Idag stod han inför rätta vid Göteborgs Tingsrätt, anklagad för upphovsrättsbrott. Åklagaren presenterade IFPIs utredning, som visade att han tillgängliggjort minst 3000 musikverk, som IFPIs medlemmar har producenträttigheter till. Allt var snyggt, prydligt och kliniskt rent i bevisföringen. IFPIs advokat vittnade per telefon. Han fälldes och dömdes till 40 dagsböter och villkorlig fängelsedom. Precis som IFPI ville.

Det som domstolen inte fokuserade på, men som framkom mellan raderna, var att han hade ägnat många år åt att lära sig hur datorer fungerar och vad man kan använda dem till. Man kunde tydligt höra en stolthet i rösten när han beskrev hur han hade laddat hem DC++ och lärt sig använda programmet. Man kunde höra i hans tonfall att han tyckte att det var roligt att hämta hem musik och dela med sig av det han gillade. Att dela med sig gav honom ett socialt samband, för att dela kultur stärker banden mellan människor.

När vi talade med honom och hans familj efter rättegången märkte jag tydligt att han uppskattade att vi kom. Att sitta ensam i rättsalen, med bara sin familj som åhörare hade nog känts ännu värre. Nu fanns det i alla fall lite moraliskt stöd på plats. Det fanns det inte när 6 poliser invaderade hans lägenhet, när han blev kroppsvisiterad för att kontrollera att han inte hade några vapen, eller när 8 poliser förhörde honom och frun på polisstationen. Han hade inga snälla ord att säga om resursslöseriet och tidsutdräkten i målet. “Det hade nog räckt med ett brev, så hade jag slutat”, sade han.

Själv så funderade jag över rimligheten i att över huvud taget göra husrannsakan för upphovsrättsbrott. Att bryta hemfriden borde enligt mig vara reserverat för grov brottslighet - mord, misshandel, vapenbrott och grova stölder. Jag funderade också över hur åklagaren fick ihop att det skulle handla om organiserad brottslighet. Det är som att säga att det är organiserad brottslighet när jag går mot röd gubbe, efter att ha sett andra göra det.

Min sista tanke innan jag lämnar rätten är att fildelning - kulturdelning berikar människor och får dem att växa. Jag tror den lille runde sjukpensionären hade ett mycket roligare liv innan han blev tagen av polisen och jag tror han hade varit en mindre intressant människa om han inte hade gjort ansträngningen att dela sina intressen med andra. Jag tror han berikade andras liv genom att dela med sig. Något han får svårare att göra med en villkorlig dom hängande över sig.

Det finns flera undersökningar som visar att kulturdelning inte skadar upphovsrättsinnehavarna ekonomiskt. Tvärt om så är det en viktig marknadsföringskanal. Vi har därför en upphovsrättslag som ger upphovsrättsinnehavarna för stor makt och för stora rättigheter. Lagen strider mot det som för gemene man framstår som moraliskt riktigt. Därför måste upphovsrättslagen ändras, så att delning av kultur för privat bruk blir lagligt.

Som vi har sett från bland andra Anna Troberg så står en 15-årig pojke inför rätta i Göteborg på tisdag för upphovsrättsbrott. Han ska på en av skolan tillhandahållen laptop ha laddat ned ett 30-tal spelfilmer. Filmerna har upptäckts i samband med att skolans IT-ansvarige har hittat spår från virus i datorns nätverkskommunikation.

Det här gör åklagarens bevisläge ytterst vanskligt. Att det finns virus på maskinen gör det extremt troligt att den är “bottad”. Det innebär att det finns dold programvara på maskinen som gör att den kan kontrolleras via nätverket av en utomstående person. Bland annat skulle man kunna använda ett bot-nät för att dölja sina spår när man fildelar filmer. Det finns som bekant starka motiv för att göra så i dagens miljö, där upphovsrättsindustrin stämmer folk till höger och vänster.

Jag kan därför inte se att åklagaren bortom allt rimligt tvivel kan visa att 15-åringen har laddat ned filerna till datorn. Eventuella medgivanden från den åtalade har väldigt lite värde, eftersom han är så ung och kan ha gjort dessa under press.

Som försvarare för 15-åringen skulle jag förklara min klient “icke skyldig” och sedan låta åklagaren våndas med att bevisa att 15-åringen är den som har placerat filmerna på maskinen. Det borde vara en rätt underhållande dans.

Anders Widén skriver tänkvärt om hur upphovsrättsmaffian gång på gång fått upphovsrätten förlängd, och hur det relaterar till moderna affärsmodeller som Google’s. Vi har idag för de flesta verk upphovsmannens livstid plus 70 år. I EU ville maffian gå till livstid plus 90, men kommissionen och parlamentet ville inte gå så långt i ett steg.

Varje tänkande människa inser att så långa skyddstider inte ligger i någon annans intresse än förläggarnas. För alla andra yrkeskategorier upphör all försörjningsbörda för närstående när man dör. Av någon anledning behandlas döda upphovsmän på annat sätt. Över huvud taget så lever nästan alla i samhället på vad de producerar idag, inte på vad de gjorde för 5 eller 50 år sedan. Enligt upphovsrättens logik ska en sjuksköterska (och hans/hennes arvtagare) ha en månatlig dusör för att ha lagt om operationssår för en patient, så länge patientens barnbarn är i livet.

Eftersom den juridiska upphovsrätten är orimlig har vi fått ett fenomen där människor ignorerar den, bland annat genom att fildela. Det är en mindre tillfredsställande situation, för det finns en del upphovsmän som verkligen lider ekonomiskt av att deras verk kopieras så snart de kommer ut.

Jag vill därför föreslå en moralisk upphovsrätt, där människor frivilligt erkänner upphovsmännens rätt att få betalt under viss tid. Verk som är äldre kopierar man fritt under en kod av civilt motstånd mot upphovsrättslagarna. Hur långtid den moraliska upphovsrätten ska gälla kan man debattera. I Piratpartiets program nämns 5 år. Jag tror det är det lägsta värde som kan vara rimligt. I “The Statute of Queen Anne” från 1710 satte man upphovsrätten till 14 år, vilket jag ser som ett högsta rimliga värde.

Om vi kan komma överens om längden på en moralisk upphovsrätt kan vi förändra allmänhetens syn på upphovsrätten och i längden ändra lagstiftningen. I längden kan lagstiftningen inte motstå det allmänna rättsmedvetandet. Vårt problem idag är att folk har en diffus upfattning om vad upphovsrätten är och att den kanske inte är riktigt rättvis. Genom att tydligt definiera en moralisk upphovsrätt kan vi skapa en insikt hos allmänheten.

När jag läste på i upphovsrättslagen hittade jag följande mening: Den som för sitt enskilda bruk framställer exemplar i digital form av en offentliggjord sammanställning i digital form skall under de förutsättningar som nyss nämnts inte dömas till ansvar..

En CD eller DVD som innehåller mer än ett verk är en sammanställning i digital form. Om CD:n eller DVD:n har funnits till försäljning vid något tillfälle är den offentliggjord. Inte annat jag kan se så gör det här att nedladdning av sådant material undgår ansvar. (Jag gissar att det fortfarande är otillåtet, men man kan inte dömas till fängelse, böter eller skadestånd.)

Det vore intressant om någon använde detta till sitt försvar i ett fildelningsmål.