Tack till HAX för inspiration.
Jag har länge funderat över hur bra eller dåligt Sveriges drogpolitik egentligen fungerar. Det är svårt att få fram tillförlitlig statistik om narkotikamissbruk, vilket alltid gör debatten skev. Det vi vet från officiell statistik är att år 2010 rökte 14% av befolkningen i Sverige tobak. Genom information om skadeverkningar och minskad acceptans för rökning på arbetsplatser har vi kommit ned från siffror på upp emot 30% av befolkningen för 25 år sedan.
Det är därför mycket intressant när tidningen Faktum, som säljs av hemlösa i Göteborg och Malmö, presenterar en undersökning där de frågar alla tobakshandlare i Göteborg och Malmö hur många paket med långa rullpapper för cigaretter de säljer. Det är väldigt ovanligt att dessa papper används för att rulla tobak. Allt utom någon procent går till att rulla cannabis. Vi vet det för man frågade samtidigt hur mycket lös tobak som butikerna sålde.
I Göteborg säljs c:a 65 000 papper per dag, vilket är ungefär ett per var 6:e innevånare. Om vi gissar att en del av köparna är festknarkare och bara röker några gånger i månaden, medan det finns storrökare som drar i sig ett 10-tal jointar per dag, kan vi få ett tal mellan tummen och pekfingret på 3 jointar per person och dag.
Det innebär att minst 5% av Göteborgs befolkning röker cannabis. I Malmö är det dubbelt upp. En mindre befolkning konsumerar mer cigarettpapper.
Enligt Wikipedia låg priset på marijuana mellan 50 och 120 kr/g år 2007, med ringa prisförändringar sedan dess. Med ett normalpris på 80 kr/g så kostar en joint c:a 30 kr. Kostnaden för en tobaksbaserad cigarett är c:a 3 kr, varav hälften är tobaksskatt och ytterligare 25% av priset är moms. Ändå så tjänar Philip Morris rejält med pengar.
Eftersom det inte är dyrare att producera cannabis än tobak (hampa växer som ogräs), så finns det enorma vinster i producentled, grossistverksamhet och detaljhandel. De kriminella nätverk som ägnar sig åt handel med cannabis tjänar många gånger mer än tobakshandlaren som säljer cigaretter och papper till jointar. En gissning i underkant är att grossistverksamheten drar in 25% av försäljningspriset i ren vinst. Det blir knappt en halv miljon kr per dag bara i Göteborg, eller strax under 200 miljoner kronor om året.
Vem tjänar dessa pengar? En stor del går till de kriminella motorcykegängen, medan en del går till Albanligan och andra etniska gäng. Det finns säkert några distributörer som håller så låg profil att de inte syns i media. Sammanlagt är det någonstans mellan 5 och 10 kriminella organisationer som tjänar pengar på grossistverksamheten enbart i Göteborg. Alla har obeskattad mångmiljonomsättning.
Ovanpå det finns det en grupp langare som lever på att sälja cannabis, ett producentled som tillverkar narkotikan och ett distributionsled som för den hit.
Svensk narkotikapolitik subventionerar kriminella med någon miljard kronor varje år, även om man bara räknar cannabis. Undra på att det är så svårt att bli av med Bandidos och Hells Angels.
Om vi dessutom jämför antalet missbrukare av billig, laglig tobak och dyr, olaglig cannabis, så ser vi att det bara skiljer en faktor 1,5-3. Sammantaget innebär det ett misslyckande för rådande narkotikapolitik. Kriminaliseringen syftar till att göra narkotikan så otillgänglig att folk inte börjar knarka, men siffrorna visar att tillgången är så god att cannabis kan konkurrera med cigaretter i popularitet.
Erfharenhet från andra länder visar att det inte sker någon nämnvärd ökning av bruket av cannabis om man legaliserar innehav för eget bruk och gör det möjligt att handla kontrollerad, beskattad vara. Att göra så rycker undan den största inkomstkällan för kriminella gäng, vilket är till gagn för samhället. För det är väl ingen som på allvar tror att polis och tull skulle kunna stoppa eller ens minska floden av narkotika som kommer hit?
Att få upp problemen med missbruk i dagen skulle ge oss möjligheter att bättre och effektivare hjälpa dem som fastnat i sitt missbruk, på samma sätt som vi erbjuder rökavvänjningskurer och behandlingshem för alkoholister idag.
Sverige behöver en humanare drogpolitik.