Eftervalsanalys
Vårt resultat i valet kan bara beskrivas på ett sätt - Epic Fail. Vi lyckades inte ens med att attrahera en bråkdel av dem som röstade på oss i EU-valet och vi kunde inte heller dra till oss en rimlig andel av förstagångsväljarna.
Att smälta ett sådant här nederlag är naturligtvis väldigt smärtsamt och jag tycker att det som har sagts hittills tyder på att man inte vill se sanningen i vitögat. Emma är som vanligt den som har visat mest insikt så här långt. Naturligtvis måste vi förstå vad som gick fel för att kunna sätta in rätt åtgärder. Listan med 8 punkter som har publicerats kommer alldeles för tidigt. Den hoppar över steget med grundlig analys i tron att det finns enkla fixar som kan få oss på banan igen.
Till att börja med vill jag konstatera att vi har nått ut med vårt budskap. Vi har spritt ett par miljoner flygblad. De har varit lätta att läsa och folk har läst dem. Vi har också lyckats få in debattartiklar i samtliga rikstidningar och i landsortspressen. Göteborgsposten har i och för sig varit extremt njugg i sin inställning, men det har inte synbart påverkat vårt valresultat. I TV och radio har vi haft ett antal bra inslag, med kulmen i Debatt, två dagar innan valet.
Ett problem är troligen att vårt budskap har handlat för mycket om vad vi står för och för lite om varför vi tycker att det är så viktigt.
Något som har varit tydligt i många samtal med väljare är att vårt politiska program är på tok för snävt definierat. Vi måste ha en genomarbetad politik för skola, invandring, flyktingfrågor, medborgarrätt, reform av valsystemet, ekonomisk utveckling, med mera. Vi kan nog undvika att ha en tydlig politik när det gäller skatter och fördelningsfrågor, men vi måste vara beredda att ompröva även det.
Att vårt budskap inte har varit attraktivt förklarar en del av vårt usla resultat, men det är inte nog som förklaring. Vi borde har fått mer än 1% av rösterna på det vi har presenterat. Det är här tabbarna kommer in, och de har varit många.
Vi måste börja med att leta i efterdyningarna efter EU-valet. Partiet var utmattat efter valkampanjen och euforiskt över resultatet. Förberedelserna för mediaintresset var obefintligt och det tillfälle som uppstod att knyta journalistkontakter och göra allmänheten uppmärksam på att vi hade flera frågor gled oss ur händerna.
Förutom deltagandet i Almedalen så hände i princip ingenting innan det extra medlemsmötet på hösten 2009. Det är svårt att säga vad som var sämst för oss - den höga svansföringen i Almedalen eller det vansinniga kattrakandet på medlemsmötet. Almedalen gjorde de etablerade partierna skitskraja och medlemsmötet rev upp stora sår i organisationen.
Hela vintern gick åt till navelskådande med primärval och organisationskäbbel. Den perioden borde ha använts till att befästa våra väljares intryck av att ha gjort rätt val till EU-parlamentet och att stärka medlemmarnas lojalitet med organisationen. Jag tror att vi hade behållit många av de medlemmar som lät sina medlemskap löpa ut under våren om de hade känt förtroende för ledarskapet i partiet. Ansvaret för de här problemen ligger framför allt hos en liten men högljudd grupp funktionärer som inte förstått när och under vilka former man kan framföra kritik mot partiledning och styrelse.
Årsmötet gick tack och lov riktigt bra, med ett stort antal röstande i viktiga frågor. Valberedningens hantering av Christian Engström var egentligen den enda plumpen i protokollet. Att inte ha med honom i valberedningens förslag utan att ha förankrat saken noga i förväg var synnerligen dumt och klumpigt.
Sedan kom vårkampanjen och det löpte på någorlunda bra. Vi började prata om vår politik och framföra berättigad kritik av Beatrice Asks förslag, ACTA och andra missförhållanden. Sommarstiltjen avbröts av Almedalen, där vi framkallade en gäspning. Alltför många Pirater sprang runt och solade sig i glansen av sina egna och varandras egon. Det blev mycket snack och lite hockey.
Det här för oss fram till valrörelsen, där vi måste konstatera att vi dog redan innan de etablerade partierna hade börjat sina valrörelser. Utspelet med sjökorten var väl tajmat men dödades av Ricks intervjusvar att det skulle vara fritt att sprida alla former av material, även barnpornografi. Ensamt kunde den händelsen kanske glömmas av väljarna, men 3 skandaler till med sexuella förtecken har garanterat kostat oss ett stort antal röster.
Wikileaks-utspelet var oerhört bra, men neutraliserades av anklagelserna mot Assange. Att tro att folk skiljer på organisation och person är naivt och både vi och Wikileaks har smittats av anklagelserna.
Vi valde i vintras kandidater till våra riksdagslistor och så här efter valrörelsen så måste jag konstatera att det valet var ett praktfiasko. Jag hade förväntat mig att samtliga kandidater på samtliga listor och speciellt alla kandidater i riksdagsgruppen skulle vara extremt aktiva i kampanjarbetet och agera föregångsmän för våra aktivister. Med några få undantag så har ni gjort mig grymt besviken. Olof Bjarnasson och Carl Johan Rehbinder har överträffat mina förväntningar och några andra riksdagskandidater har nått upp till dem. I övrigt så tycker jag att det har varit riktigt bedrövligt.
En annan person som jag har saknat i valkampanjen är Christian Engström. Vad han har åstadkommit i EU-parlamentet är det bästa argument vi har för att man ska rösta på Piratpartiet även i riksdagsvalet. Christian är den ende som med kredibilitet kan förklara det, och han borde enligt min mening ha tagit tid från sitt uppdrag i parlamentet och ägnat den åt att visa upp sig och tala i ett antal större städer i Sverige.
Det här är hård kritik, men jag tror det är nödvändigt för att vi ska kunna göra ett förändringsarbete som verkligen ger resultat. Vi har mycket gott inom Piratpartiet - framför allt en kår av aktivister som är trevliga, lojala och framåt.
Jag vill se en debatt om den här analysen och höra andras syn på saken. Sedan är det dags att dra slutsatser och fundera på hur vi ska bli bättre.