En biståndspolitik för Piratpartiet
Under min uppväxt bodde jag under 3 år i Zambia. Min far jobbade för SIDA och var i det Zambiska Jordbruksministeriet “Farm Building Engineer”. På den tiden gick det 3 peroner på fältet på varje administratör på SIDA:s huvudkontor i Stockholm. Inräknat i personer på fältet var alla dem som jobbade på SIDA:s kontor i Lusaka. De var nästan lika många som samtliga övriga svenska biståndsarbetare i Zambia. Det gjorde att ungefär hälften av all SIDA-personal i början på 1970-talet var administratörer. Det gjorde att mer än hälften av biståndsbudgeten försvann innan den ens kom så långt som till ett försök att förbättra förhållandena i ett mottagarland.
Sedan gick stora delar bort för att de satsades på dödfödda prestigeprojekt. Min far var lyckligt lottad för han hade en tjänstemannapost mitt inne i ett ministerium och kunde i alla fall fungera som en mentor och kugge i en förvaltning. Värre var det för volontärer som skulle driva kooperativ och efter 2 månader satt med traktorer utan reservdelar eller ambitiös grupp människor som skulle bygga upp en lantbruksskola mitt ute i bushen. Inte ett spår av vad de arbetade med finns kvar idag. Zambia var ändå relativt bra, för pengarna gick inte direkt ner i ministrars fickor och det fanns på många håll en ambition att verkligen skapa förbättringar. De flesta svenska satsningar på den tiden var i ännu bedrövligare skick. De försämrade förutsättningarna för utveckling i mottagarländerna.
Zambia blev medan vi bodde där en enpartistat och i praktiken blev Kenneth Kaunda envåldshärskare under en ganska lång period. Det föranledde inte att Sverige drog bort sitt bistånd. Vi har en stolt tradition av att stötta diktaturer under den välmenande men felaktiga föreställningen att humanitärt bistånd går till människorna och inte ger något stöd till regimen. Problemet med att hjälpa folk under en förtryckarregim är att man genom hjälpen förlänger deras lidande. Eftersom hjälpbehovet i världen är bottenlöst så har man spenderat pengar som skulle kunna hjälpa någon annan på att stärka en auktoritär regim.
Nu är Zambia ett lyckligt undantag, för landet gick under 1990-talet igenom en inre revolt och har sedan dess varit en förhållandevis god demokrati. Trots det så har levnadsvillkoren i landet inte utvecklats nämnvärt sedan jag reste därifrån 1973.
Svensk biståndspolitik har utvecklats sedan 1970-talet. SIDA är en mer slimmad organisation. Insatserna fungerar bättre och är inte längre skadliga för mottagarländerna, men vi stödjer fortfarande diktaturer och vi sprider fortfarande pengarna på för många projekt och för många länder.
Mitt förslag till en biståndspolitik för Piratpartiet är att vi ska satsa pengar på färre länder och med andra bidragsgivare komma överens om vilket land som satsar på vilken mottagare. Det ska finnas en eller max två huvudmän för biståndet till varje mottagarland. Det gör att vi får mer effekt för insatta pengar. Sedan ska vi kräva att mottagarlandet uppfyller vissa minimikrav när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Det ska finnas ett flerpartisystem. Det ska hållas fria och rättvisa val. Det ska inte finnas politiska fångar i nämnvärd omfattning. Korruption ska vara begränsad. Vi ska i samtliga mottagarländer stödja utbyggnaden av en civil infrastruktur för kommunikation som har god redundans och som inte enkelt kan blockeras eller styras av staten. Bistånd ska framför allt användas som ett medel att stärka demokratier i tredje världen. Starka demokratier som ger sina medborgare frihet och välstånd är den mest effektiva vägen att skapa en bättre värld. Information når nämligen ända in i hjärtat av de mest repressiva diktaturer och väcker människors längtan efter frihet och bättre materiella förhållanden.
Medan övriga partier inte har drivit en sådan här politik tror jag inte att vi kommer att se mycket opposition mot den. Biståndsfrågor har fört en tynande tillvaro och det finns mycket utrymme för förnyelse.