Flickus flackus flum

När jag läste på i upphovsrättslagen hittade jag följande mening: Den som för sitt enskilda bruk framställer exemplar i digital form av en offentliggjord sammanställning i digital form skall under de förutsättningar som nyss nämnts inte dömas till ansvar..

En CD eller DVD som innehåller mer än ett verk är en sammanställning i digital form. Om CD:n eller DVD:n har funnits till försäljning vid något tillfälle är den offentliggjord. Inte annat jag kan se så gör det här att nedladdning av sådant material undgår ansvar. (Jag gissar att det fortfarande är otillåtet, men man kan inte dömas till fängelse, böter eller skadestånd.)

Det vore intressant om någon använde detta till sitt försvar i ett fildelningsmål.

Jag läste igenom hovrättens dom i Pirate Bay-rättegången igen. Det är anmärkningsvärt hur lite hovrätten argumenterar för att medhjälpet till upphovsrättsbrott ska innebära skadeståndsskyldighet. Man konstaterar att det har förekommit annonser på TPB-webbsajten och därför är det att betrakta som kommersiellt utnyttjande av verken som åtalet rör. Därför kan man utdöma skadestånd. Av någon anledning så resonerar man inte heller om huruvida skadeståndet påverkas av att svaranden i den civilrättsliga skadeståndsdelen av målet aldrig har förfogat över verken. Faktum är att hovrätten inte ens gör någon skillnad på den straffrättsliga och den civilrättsliga delen av målet. Inte med ett enda ord behandlar man delarna som åtskilda.

I upphovsrättslagen §53 står det Den som i strid mot denna lag eller mot föreskrift enligt 41 § andra stycket utnyttjar ett verk ska betala skälig ersättning för utnyttjandet till upphovsmannen eller hans eller hennes rättsinnehavare. Hur jag än vrider och vänder på denna paragraf så kan jag inte få det till att TPB har utnyttjat verken. Man har eventuellt haft glädje av att andra har utnyttjat verken, men det är inte en aktiv handling och kan rimligtvis inte leda till skadeståndsskyldighet enligt föreskriften i upphovsrättslagen.

Det har varit intressant att läsa hovrättens dom i TPB-målet. Domen är betydligt mer balanserad än den från tingsrätten. Domstolen har rensat bort en massa faktorer som tingsrätten ansåg var skäl till en fällande dom. Det gör att resonemangen blir rakare och mer lättanalyserade.

Nu fälls Fredrik Neij för att han kände till att TPB utnyttjades för upphovsrättsintrång och borde ha agerat för att förhindra dessa. Peter Sunde fälls för att han varit med och byggt upp tjänsten TPB. Speciellt fäster man sig vid att han vid ett tillfälle installerat en lastbalanserare. Sunde har bestridit detta, men hovrätten anser det bevisat att han installerat en lastbalanserare. Därför anses han ha medverkat till att TPB som tjänst kunde användas för förmedling av information så att okända personer kunde dela upphovsrättsskyddade filer mellan sig. Eftersom en stor del av TPB's trafik har handlat om att peka ut olovligt material har alltså Sundes handling att installera en lastbalanserare gjort honom skyldig till medhjälp till brott mot upphovsrätten. Hovrätten ställer alltså inga krav på att det ska finnas ett uppsåt. Att Neij fälls ser jag inte som speciellt anmärkningsvärt; han har varit ansvarig och har bevisligen varit medveten om trafiken. När det gäller Sunde så anser hovrätten att det inte är straffbart att argumentera för att TPB är eller borde vara en 100% laglig tjänst, men sedan så låter man det räcka med att han har petat lite i hårdvaran för att han ska anses fullt medskyldig till medhjälpet till upphovsrättsintrång. Om jag hade hjälpt TPB att fixa ett DNS-problem eller om jag vid något tillfälle hade diskuterat systemarkitektur med Neij, hade jag också varit medskyldig?

Karl Lundström döms för att han har varit schysst mot några killar som jobbat på en tjänst som han såg affärspotential i, och låtit dem få lite resurser gratis eller till subventionerat pris. Hans medhjälp till medhjälpet till upphovsrättsbrott är alltså att bidragit finansiellt till en tjänst, där han inte haft något direkt inflytande på utförande och drift. Med så låga krav på uppsåt eller oaktsamhet så skulle hela bankvärlden sitta inne efter skandalerna i Skandia, Carnegie och HQ Bank. Lundströms delaktighet, enligt rätten, ligger mer på nivån som Göteborg Energi har haft när de levererat elekticitet eller som målarna haft eftersom de målade väggarna i datorhallen. Vem vet, det kanske var någon på fiket i närheten som bjöd på kaffe när grabbarna diskuterade hur man skulle kunna indexera bättre. Ingen av dessa är åtalade - märkligt.

Hovrätten har inte kunnat påvisa uppsåt hos någon av de åtalade, så därför så fälls alltså Neij för oaktsamhet i driften av tjänsten, Sunde för oaktsam installation av hårdvara och Lundström för oaktsam utlåning av resurser. Jag kan förstå att Neij fälls, men de två andra fälls för något som i normalt rättsmedvetande inte är brottsligt. Att låna ut utrustning när man är medveten om att den ska användas till upphovsrättsbrott kan jag acceptera som medhjälp till brott, men att låna ut utrustning till något som eventuellt skulle kunna vara medhjälp till upphovsrättsbrott är knappast en brottslig handling. Speciellt om man inte har lyckats visa att det funnits ett uppsåt. Argumentationen har förts på en sandlådenivå, för att man vill dra in Sunde och Lundström som medskyldiga.

Så långt så har hovrätten dock lyckats föra ett sammanhängande resonemang. Det upphör dock när man kommer till frågan om skadestånd.

Där säger hovrätten att, eftersom vi inte lyckats få fast dem som utfört upphovsrättsbrottet, så är det helt okej för målsägarna att kräva full ekonomisk kompensation för ekonomisk skada plus blodspeng av de åtalade för att de varit oaktsamma i att övervaka tjänsten, utföra vissa arbetsuppgifter som gjort att tjänsten fungerat bättre, samt subventionerat densamma. Det här är en helt orimlig slutsats. Målsägarna måste kräva kompensation av dem som utfört brotten och inga andra. Hade man kunnat visa uppsåt hade det varit rimligt att kräva viss ekonomisk kompensation för medhjälp, och då i proportion till varje åtalads ansvar och del i brottet. Det ligger bortom allt rim och reson att man ska kunna bli obegränsat skadeståndsskyldig för handlingar, där man vid handlingens utförande inte har möjlighet att förutse att den leder till lagbrott. Rätten har inte visat att Lundström visste hur tjänsten skulle brukas när han tillförde resurser, eller att Sunde var medveten om upphovsrättsbrottens omfattning när han installerade lastbalanseraren.

Om man accepterar hovrättens resonemang om att det faktiskt har begått upphovsrättsbrott och att svensk lag ska gälla, så är det ganska uppenbart att Neij genom uraktlåtenhet att handla gjort sig skyldig till medhjälp till upphovsrättsintrång. Straffvärdet för detta borde vara några månaders villkorligt fängelse. Sunde och Lundström bör, på de bevis som hovrätten bedömt som trovärdiga frias. Medhjälpsbrottet i Neijs fall är ringa och bör inte föranleda att hovrätten beviljar något skadestånd över huvud taget. Det är inte Neijs handlingar som förorsakat skadan. Det är de som laddat ned materialet som eventuellt har skadat målsägarna.

Att hovrätten gjort sig skyldig till en politisk bedömning och därför åsidosatt lagen framgår med all önskvärd tydlighet i formuleringen "Att upphovsrättsintrång genom illegal fildelning är ett samhällsproblem som på senare år spritt sig likt en löpeld framstår enligt hovrätten i det närmaste som ett allmänt känt faktum."

När jag var i Mountain View, Kalifornien, för ett par veckor sedan så lunchade jag med en av mina gamla kompisar, Peter. Det många faktorer som gör Peter speciell. Förutom att han är besatt av hur mycket klockan är så var det han som en gång i världen tog Internet till Sverige. Han jobbar fortfarande med att höja kapaciteten i nätverksutrustningen och i hans värld borde enskilda abonnenter ha förbindelser med 100 Gbit/s i sina hem idag. Att de inte har det beror på att telekombolagen är slöa och apatiska och tjänar för mycket pengar som det är.

Förutom att Peter är en teknisk guru så är han extremt skarpsynt när det gäller konsekvenser av regler och politiska beslut. Vi diskuterade utvecklingen i Sverige när det gäller FRA-lagen, datalagringsdirektivet och kraven från underhållningsindustrin att ISP:er ska beläggas med ansvar för vilket innehåll de förmedlar. FRA-lagen avfärdades med något i stil med det räcker med att en leverantör fyller sin lina med rymdbrus och skickar nyttotrafiken krypterad för att FRA ska vara helt chokade. Datalagringsdirektivet var vi överens om var lite farligare, även om han menade att det bara leder till att alla krypterar allt. Det är illa nog att trafikinformation samlas in systematiskt, även om det finns metoder för gömma en stor del av den informationen också.

Det som han såg som speciellt bekymmersamt var risken att ISP:er beläggs med ansvar för vad kunderna gör i deras nät och därför tvingas agera poliser. Hans första invändning var att det inte finns några ISP:er som har förutsättningarna för att kunna utföra ett sådant arbete. Det är en insikt som är extremt klarsynt. Som ISP ligger det i mitt intresse att göra ett så dåligt jobb som jag kan komma undan med, för jag tjänar inga pengar på att utreda upphovsrättsintrång och barnporr. Ju mindre resurser jag kan lägga på saken, desto bättre lönsamhet har jag. Det leder till att jag använder automatiserade system för spärra viss trafik och gör så ytliga utredningar jag kan när polisen och upphovsrättslobbyn knackar på min dörr. Konsekvensen blir godtycke och bristande rättssäkerhet.

Peter menade att samhället har en institution för att utreda brott - polisen - och att det är orimligt att förvänta sig att någon annan ska kunna sköta deras jobb. De har svårt nog med det själva.

Det stora hotet är därför urholkningen av "mere conduit"-pricipen - att en transportör av varor eller information inte ansvarar för innehållet och inte heller har någon långt gående skyldighet att ta reda på vad transporten innehåller. Redan när Turn und Taxis skötte postväsendet för stora delar av Europa så var brevhemligheten något som togs på stort allvar och när telegrafi och telefoni gjorde sitt intåg så insåg man att det var viktigt att skydda människors kommunikation så att ingen obehörigen tog del av den. Läser inte dagens politiker historia och filosofi? Är inte målet att jag ska kunna leva mitt liv enligt min filosofi utan att någon kikar över min axel hela tiden?

När Oscar Swartz citerar Zarah Leander så får det mig att tänka på hur det politiska livet fungerade när jag var tonåring. Då kunde faktiskt artister, författare, programledare och sportstjärnor ha en politisk åsikt och stå upp för den. Är man gammal nog minns man att Tage Danielsson, Astrid Lindgren och Sven Stolpe var ytterst stridbara i vissa frågor. Man kommer också ihåg att Birgit Nilsson, Sven Tumba, Lennart Hyland och Zarah Leander, bland många andra, vågade ha en åsikt i aktuella frågor.

När våra politiker idag rustar ned våra privatliv med FRA-lagen och datalagringsdirektivet så undrar man var dagens offentliga personer befinner sig och varför de inte ställer sig upp och med klar stämma protesterar. Varför får vi inte höra Carola, Micke Persbrandt eller Håkan Hellström uttala sig om vilket elände det är att ha folk som snokar i ens privatliv och att vi måste skydda svenska folket från ett sådant öde? Var finns ni, Zlatan, Christer Sjögren och Claes Eriksson? Ni har makten att dra igång en folkstorm, för folk lyssnar på er.

Jag har varit i USA några veckor, därav tystnaden på min blogg. Medan jag var bortrest passade det på att hända en massa saker, både här hemma och under resan. Jag tänker kommentera en del av dem i en serie blogginlägg.

Den första händelsen som förtjänar en kommentar är terroristattacken i Sverige. Tja, svenska media verkar inte ha begripit att det var en terroristattack, men att skjuta ned försvarslösa människor i Malmö bara för att de råkar vara invandrare uppfyller alla mina kriterier på terrorism. Med Bader-Meinhof-ligans attack mot tyska ambassaden och lasermannens härjningar gör det att vi har haft 3 terrordåd i Sverige under min livstid. Samtliga har varit riktade mot personer av utländsk härkomst. Under samma period har vi haft (vad jag kan minnas) 3 politiska mord och en sammansvärjning för att kidnappa en svensk minister.

Av dessa dåd skulle man genom avlyssning ha kunnat förhindra de 2 som planerades av den tyska Röda-Armé-Fraktionen. De övriga utfördes med stor sannolikhet av personer som har agerat utan yttre inblandning. Tyska RAF var då de planerade sina aktioner redan misstänkta för brott, så i det fallet hade polisen haft möjlighet att sätta in avlyssning med då gällande lagstiftning.

Slutsatsen blir därför att argumenten att massavlyssning är effektivt för att förhindra terrorism och politiska attentat är falska. Det finns under de senaste 50 åren inga fall i Sverige där utökad möjlighet att samla information om individers beteende skulle ha förhindrat något sådant brott.

De resurser som i framtiden kommer att läggas på masskontroll kommer därför att vara pengar i sjön. Det är mycket bättre att acceptera att enstaka attacker kommer att ske, och att det är omöjligt att förhindra alla. Genom att koncentrera övervakningen till dem som verkligen är misstänkta för brott så får man lika god effekt till en mycket mindre kostnad.

Sverige är inte ett land som har något terrorhot att tala om. Det beror på att vi hittills varit fredliga och inte skickat trupp för att med våld förändra världen, samt att vi hållit våra gränser öppna för politiska flyktingar. Om vi fortsätter med det så kommer vi att i stort vara förskonade från organiserade terrorattacker. De enstaka galningarna kan vi aldrig helt skydda oss mot, oavsett vilka åtgärder vi vidtar.

De 3 politiska morden är skjutningen av Jugoslaviens ambassadör, mordet på Olof Palme och mordet på Anna Lind. De 2 senare kanske inte är politiskt betingade, men de var riktade mot personerna för att de var politiker.

Det pågår en debatt om Ricks utspel tidigt i valrörelsen om att Piratpartiet ville tillåta innehav av barnpornografiskt material. Det som var startskottet var Hax blogginlägg men sedan dess har debatten förts mest på en Skype-kanal där få har tillgång till den. Magnihasa har skrivit ett blogginlägg om debatten, men ägnar sig mest åt snirkliga argument runt juridiska spetsfundigheter.

Jag anser att hela debatten visar på att frihetsdemagogik har fått övertrumfa det moraliska resonemanget. Piratpartiet står som känt för Integritet - Kultur - Kunskap. När någon dokumenterar ett övergrepp på ett barn så kränks den individens integritet. Det finns ingen tvekan om att så är fallet, för ett barn har inte den mognad som krävs för att förstå konsekvenserna av sitt handlande och kan därför aldrig samtycka till att medverka i ett barnpornografiskt alster. (Det är därför vi har en straffmyndighetsålder.) Att nyttja ett verk där någon kränks är att fortsätta den kränkningen. Att veta att individer, utan risk för konsekvenser, roar sig med att återuppleva övergreppet är oerhört stigmatiserade. Därför är det inte rimligt att innehav av barnpornografiskt material ska vara lagligt.

Det här innebär naturligtvis att tecknat material och material som inte utgör en kränkning av individen inte ska räknas som barnpornografi. Det ska stå människor fritt att ha vilka fantasier de vill.

Det innebär inte heller att vi ska ha straffskalor för innehav som låter polisen göra husrannsakan på misstanke om innehav. Vi behöver ingen häxjakt på personer med skadad sexualitet. Det är alltid de som producerar och sprider materialet som ska jagas och det är där som hela insatsen av resurser ska fokuseras.

Piratpartiet står för personlig integritet och personer som utsätts för barnpornografiska övergrepp har kanske det största behovet av alla att få sin integritet skyddad. Att inte ställa upp för dem vore att grovt svika vår egen ideologi.

Christian Engström skriver om hur viktigt det är för Piratpartiet att bedriva en effektiv och lyckad politik i EU-parlamentet fram till nästa val. Det är nästan identiskt med vad jag har planerat att blogga om i en vecka.

Vi har haft en del framgångar i parlamentet under det gångna året, men på sistone så har det inte gått riktigt lika bra. Att Gallo-rapporten gick igenom i stället för de mer rimliga ändringsyrkandena beror på att vi är för svaga när det gäller samarbetet med den Gröna gruppen och på att de lobbyister som ska stötta parlamentarikerna i integritetsfrågor inte gör ett fullgott jobb. Det här går att ändra på, men det kräver två saker - dels att gruppdynamiken i den Gröna gruppen förändras så att man beter sig som en organisation och inte som en skock individer och dels att vi från Sverige samarbetar med och stödjer Christian och hans personal i arbetet. Det förstnämnda kan vi i Sverige inte påverka direkt, men det sistnämnda kan vi göra mycket åt.

Vi kan lära oss hur frågorna behandlas i parlamentet och idka lobbyism i form av epost och telefonsamtal till parlamentsledamöter samt svara på remisser från kommissionen. Vi kan hjälpa till med bevakning av rapportströmmen från parlamentets utskott och meddela när något av intresse händer. Vi kan analysera de intressantaste rapporterna och tala med politiker i Sverige om sakfrågorna redan innan de syns via de officiella kanalerna. Vi kan hjälpa till genom att våra synpunkter kommer in tidigt i rapportarbetet, så att vi slipper den extra ansträngningen och risken med att ta fram ändringsförslag och förhandla fram majoriteter för dem.

Det här är inte bara en ansträngning, det är något som kommer att ge dem som deltar värdefulla insikter och kontakter. Det kommer att stärka banden inom Piratpartiet och göra Piratpartiet till den enda folkrörelse som har en direktlänk mellan medlemmarna och våra folkvalda i Bryssel. Det är bara så här vi kan försvara våra platser i parlamentet i nästa EU-val. Om vi misslyckas med det behöver vi inte ens ställa upp i riksdagsvalet 3 månader senare, för det kommer att vara kört från början. Å andra sidan, om vi lyckas nå upp till samma resultat som i förra EU-valet kommer det att smitta av sig på riksdagsvalet.

Erik Josefsson är anställd av den Gröna gruppen som sakkunnig i internet- och integritetsfrågor. Han ägnar sig bland annat åt att övervaka vad som händer i de olika rapporterna från utskotten, så att Christian och andra MEP:ar i gruppen kan lägga sina krafter på rätt profilfrågor. Jag har påbörjat ett projekt där vi söker frivilliga till att följa vad som händer i några rapporter per person. De flesta rapporter kommer inte att innehålla något intressant ur vårt perspektiv, men i några kommer det att dyka upp förslag som berör piratfrågor. När så sker är tanken att vår läsare ska rapportera vad som händer och att en grupp börjar analysera rapporten vidare. Sedan avrapporteras resultatet till Bryssel, där Christian med personal gör urval av vilka frågor som ska drivas aktivt.

Min tanke är att vi ska bedriva det här som en pilotstudie under några veckor och sedan på bred front söka frivilliga till rapportövervakning. Problemet är väl lämpat för massiv parallellism.

Vårt resultat i valet kan bara beskrivas på ett sätt - Epic Fail. Vi lyckades inte ens med att attrahera en bråkdel av dem som röstade på oss i EU-valet och vi kunde inte heller dra till oss en rimlig andel av förstagångsväljarna.

Att smälta ett sådant här nederlag är naturligtvis väldigt smärtsamt och jag tycker att det som har sagts hittills tyder på att man inte vill se sanningen i vitögat. Emma är som vanligt den som har visat mest insikt så här långt. Naturligtvis måste vi förstå vad som gick fel för att kunna sätta in rätt åtgärder. Listan med 8 punkter som har publicerats kommer alldeles för tidigt. Den hoppar över steget med grundlig analys i tron att det finns enkla fixar som kan få oss på banan igen.

Till att börja med vill jag konstatera att vi har nått ut med vårt budskap. Vi har spritt ett par miljoner flygblad. De har varit lätta att läsa och folk har läst dem. Vi har också lyckats få in debattartiklar i samtliga rikstidningar och i landsortspressen. Göteborgsposten har i och för sig varit extremt njugg i sin inställning, men det har inte synbart påverkat vårt valresultat. I TV och radio har vi haft ett antal bra inslag, med kulmen i Debatt, två dagar innan valet.

Ett problem är troligen att vårt budskap har handlat för mycket om vad vi står för och för lite om varför vi tycker att det är så viktigt.

Något som har varit tydligt i många samtal med väljare är att vårt politiska program är på tok för snävt definierat. Vi måste ha en genomarbetad politik för skola, invandring, flyktingfrågor, medborgarrätt, reform av valsystemet, ekonomisk utveckling, med mera. Vi kan nog undvika att ha en tydlig politik när det gäller skatter och fördelningsfrågor, men vi måste vara beredda att ompröva även det.

Att vårt budskap inte har varit attraktivt förklarar en del av vårt usla resultat, men det är inte nog som förklaring. Vi borde har fått mer än 1% av rösterna på det vi har presenterat. Det är här tabbarna kommer in, och de har varit många.

Vi måste börja med att leta i efterdyningarna efter EU-valet. Partiet var utmattat efter valkampanjen och euforiskt över resultatet. Förberedelserna för mediaintresset var obefintligt och det tillfälle som uppstod att knyta journalistkontakter och göra allmänheten uppmärksam på att vi hade flera frågor gled oss ur händerna.

Förutom deltagandet i Almedalen så hände i princip ingenting innan det extra medlemsmötet på hösten 2009. Det är svårt att säga vad som var sämst för oss - den höga svansföringen i Almedalen eller det vansinniga kattrakandet på medlemsmötet. Almedalen gjorde de etablerade partierna skitskraja och medlemsmötet rev upp stora sår i organisationen.

Hela vintern gick åt till navelskådande med primärval och organisationskäbbel. Den perioden borde ha använts till att befästa våra väljares intryck av att ha gjort rätt val till EU-parlamentet och att stärka medlemmarnas lojalitet med organisationen. Jag tror att vi hade behållit många av de medlemmar som lät sina medlemskap löpa ut under våren om de hade känt förtroende för ledarskapet i partiet. Ansvaret för de här problemen ligger framför allt hos en liten men högljudd grupp funktionärer som inte förstått när och under vilka former man kan framföra kritik mot partiledning och styrelse.

Årsmötet gick tack och lov riktigt bra, med ett stort antal röstande i viktiga frågor. Valberedningens hantering av Christian Engström var egentligen den enda plumpen i protokollet. Att inte ha med honom i valberedningens förslag utan att ha förankrat saken noga i förväg var synnerligen dumt och klumpigt.

Sedan kom vårkampanjen och det löpte på någorlunda bra. Vi började prata om vår politik och framföra berättigad kritik av Beatrice Asks förslag, ACTA och andra missförhållanden. Sommarstiltjen avbröts av Almedalen, där vi framkallade en gäspning. Alltför många Pirater sprang runt och solade sig i glansen av sina egna och varandras egon. Det blev mycket snack och lite hockey.

Det här för oss fram till valrörelsen, där vi måste konstatera att vi dog redan innan de etablerade partierna hade börjat sina valrörelser. Utspelet med sjökorten var väl tajmat men dödades av Ricks intervjusvar att det skulle vara fritt att sprida alla former av material, även barnpornografi. Ensamt kunde den händelsen kanske glömmas av väljarna, men 3 skandaler till med sexuella förtecken har garanterat kostat oss ett stort antal röster.

Wikileaks-utspelet var oerhört bra, men neutraliserades av anklagelserna mot Assange. Att tro att folk skiljer på organisation och person är naivt och både vi och Wikileaks har smittats av anklagelserna.

Vi valde i vintras kandidater till våra riksdagslistor och så här efter valrörelsen så måste jag konstatera att det valet var ett praktfiasko. Jag hade förväntat mig att samtliga kandidater på samtliga listor och speciellt alla kandidater i riksdagsgruppen skulle vara extremt aktiva i kampanjarbetet och agera föregångsmän för våra aktivister. Med några få undantag så har ni gjort mig grymt besviken. Olof Bjarnasson och Carl Johan Rehbinder har överträffat mina förväntningar och några andra riksdagskandidater har nått upp till dem. I övrigt så tycker jag att det har varit riktigt bedrövligt.

En annan person som jag har saknat i valkampanjen är Christian Engström. Vad han har åstadkommit i EU-parlamentet är det bästa argument vi har för att man ska rösta på Piratpartiet även i riksdagsvalet. Christian är den ende som med kredibilitet kan förklara det, och han borde enligt min mening ha tagit tid från sitt uppdrag i parlamentet och ägnat den åt att visa upp sig och tala i ett antal större städer i Sverige.

Det här är hård kritik, men jag tror det är nödvändigt för att vi ska kunna göra ett förändringsarbete som verkligen ger resultat. Vi har mycket gott inom Piratpartiet - framför allt en kår av aktivister som är trevliga, lojala och framåt.

Jag vill se en debatt om den här analysen och höra andras syn på saken. Sedan är det dags att dra slutsatser och fundera på hur vi ska bli bättre.

Richard Stallman är en mycket annorlunda människa. Han har djupa insikter i människors väsen och en häpnadsväckande oförmåga att presentera dem på ett sätt som människor har lätt att ta till sig. Richard har bott hemma hos oss vid ett par tillfällen när han har besökt Göteborg och jag har kommit så nära som jag tror att man komma Richard utan att ha känt honom ett helt liv.

En av de mest tänkvärda saker han har sagt är att en oerhört stark mänsklig drivkraft är att dela med sig. Den kommer troligen ur ett evolutionstryck under hundratusentals år, där den som delar med sig har större chans att överleva än den som sitter och trycker på sina tillgångar. Första gången Richard sa det så lät det extremt konstigt och främmande, för han presenterade bara saken som ett påstående, rätt upp och ned, utan förklaring. Inte ens den förklaring som jag gav om evolutionstrycket.

Det tog mig därför ganska lång tid att inse hur rätt han har. Jag har träffat många människor som skulle skämmas om de inte lyckas bjuda en gäst i sitt hem på någonting. När vi får affärsbesök på kontoret bjuder vi på kaffe. Vi ger bort pengar till människor som bor en kontinent bort för att vi har läst att de har det svårt. Vi ger bort eller lånar ut böcker för att vi har läst dem och tycker att de är bra. Små barn älskar att dela med sig av det de tycker om. Vi mår bra och blir lyckliga av att dela med oss.

När det gäller fildelning så fokuseras det alltid på nedladdningen, men det är ingen som diskuterar uppladdning. För varje nedladdad fil så finns det någon som har ansträngt sig för att förpacka filen och göra den tillgänglig. När det gäller musik från CD så har man rippat skivan och troligen scannat omslaget. Det kräver en hel del tid och ansträngning, samtidigt som de flesta vet att det är olagligt och strider mot upphovsrätten, så som den är utformad idag.

Ändå så anstränger sig massor av människor för just det. De vill dela med sig av det som de tycker är bäst. Deras inre drivkraft gör att de anstränger sig och tar risker för att dela med sig. Det finns inga lagar i världen som kan stoppa en sådan kraft. Folk kommer att fildela så länge det är tekniskt möjligt, om man så införde dödsstraff på fildelning.

Det är samma kraft som har gjort att Piratpartister kulturbombar allmänheten. Visst är det ett smart PR-trick, men framför allt så känns det härligt att få dela med sig av alla de bra böcker som man läst. Både givare och mottagare blir lyckligare av transaktionen.

Ska man få en fungerande lagstiftning på upphovsrättens område måste man anpassa sig till människans natur. Det som utvecklats under hundratusentals år kan inte förändras på några få generationer.