Flickus flackus flum

Belzebjörn skriver om att han lämnar Piratpartiet på grund av att vår partiledare, Anna Troberg, kommer att vara avlönad av Christian Engström och att Rick Falkvinges existens som turnerande föreläsare kommer att vara finansierad från samma källa. Belzebjörns invändning är att de hamnar i beroendeställning gentemot Christian och att han därför inte kan acceptera Piratpartiet som organisation.

Jag håller med om att det är en mindre lämplig situation, men jag är pragmatiker. Piratpartiet behöver finansiering av en partiledning i Sverige. Medan Guldpirat-pengar skulle kunna användas till detta kan inte Christians finansiering användas till att trycka flygblad, betala resor för icke anställda funktionärer och annat livsnödvändigt. Därför behöver Piratpartiet tjänster i Sverige som avlönas från Bryssel.

Vad jag däremot reagerar mot är påståendet att Christian ska avsätta medel för att finansiera Rick Falkvinges existens som turnerande föreläsare. Jag hoppas snart få höra en dementi av påståendet, för om det är sant så är det så upp åt väggarna fel det kan vara. Christian Engström sitter på sitt mandat från Sveriges medborgare för att föra piratpolitik i EU-parlamentet, inte för att bekosta en avgången partiledares uppehälle. Det luktar brunt av tjänster och gentjänster.

Christian Engström är naturligtvis fri att göra som han vill inom ramen för EU-parlamentets regelsystem, men jag kommer aldrig att acceptera svågerpolitik, så om det finns någon sanning i ryktet så är min röst i nästa val förlorad. Med tanke på hur okänslig jag är i förhållande till de flesta personer jag mött i Piratpartiet lär det inte bli många röster kvar.

Piratpartiets styrelse har hat sammanträde. På mötet har beslutats att utse Anna Troberg som partiledare 2 dagar efter Rick Falkvinges avgång. Anna Troberg kommer enligt min mening att bli en utmärkt partiledare, men styrelsen har inte haft någon som helst förankringsprocess kring sitt beslut. Man har inte konsulterat medlemmarna och man har inte konsulterat huvuddelen av partiets funktionärer.

Hur i hela världen kan man förvänta sig att få uppbackning och stöd från medlemskåren om man inte involverar den i besluten och får medlemmarna att känna sig delaktiga?

Det är i situationer som den här som folk får bekänna färg. Styrelsens majoritet har valt att visa att Piratpartiet är toppstyrt av en liten klick och att medlemmarna inte räknas. Christoffer Willenfort är den ende som har haft en avvikande åsikt och han ska ha all heder av sin reservation.

När det gäller vice partiledare så upptäcker jag till min fasa att det är partiledaren som utser denna post. Skälen som androgs för detta var något om obruten ansvarskedja. Jag ber om ursäkt för att jag inte engagerat mig i detta tidigare, men att ha det på det här sättet är huvudlöst. En av rollerna som en vice partiledare har är att ta över när partiledaren har slutat fungera och styrelsen måste ta till silkessnöret. Att då ha en person som inte är självständig från partiledaren som reservalternativ är att bädda för katastrof.

Nu tror och hoppas jag att Anna är skickligare än styrelsen i att hantera en svår situation. Hon måste hitta en lämplig kandidat och förankra denne hos styrelse funktionärer och medlemmar på ett sätt som väcker förtroende. Vart hon vänder sig, i vilken ordning och med vilken tajming kommer att ha stor betydelse. Vad som är rätt ordning är också beroende på vem som är kandidat.

Det är inte så långt kvar till Piratpartiets årsmöte, där ett ganska stort antal poster i styrelsen kommer att vara öppna för omval. Det är min förhoppning att vi kan få en styrelse som klarar att sköta en folkrörelse.

2011 startade med en god nyhet. Rick Falkvinge lämnar posten som partiledare.

Jag har all respekt för Rick och jag har sett många prov på skarpa analyser och en fenomenal förmåga att gripa tillfällen i flykten. Tyvärr har det kombinerats med en för stor ivrighet i vissa lägen och en medial framtoning som stöter bort många potentiella väljare. Därför är det bra att vi får en ny partiledare.

Att vi får en ny partiledare utan att det uppstått ett internt krig för att avsätta den gamla är nog ett exempel på Ricks skarpa analyser och ett tecken på mognad.

Nu är det styrelsens sak att visa sin mognad. Kommer man att fatta ett beslut om ny partiledare på måndag utan att höra medlemmarnas åsikter, eller kommer man att ha någon form av rådslag innan beslutet? Kommer man att utse en vice partiledare direkt, eller kommer det att finnas ett längre sökmoment för att hitta rätt kandidat?

Själv tror jag att det inte finns några bra alternativ till Anna Troberg som partiledare. Anna har erfarenhet från jobbet som vice partiledare och hon har det lugn och den organisationsförmåga som krävs för att Piratpartiet ska stabiliseras som organisation. Anna har dessutom en trygg utstrålning som talare och intervjuoffer i morgonsofforna. Det ger oss möjlighet att nå grupper som inte har lyssnat på oss tidigare.

När det gäller posten som vice partiledare blir det nog kärvare. Styrelsen bör nog lägga rejält med energi för att hitta rätt kandidat. Det finns ett antal villiga personer, men det är tveksamt om någon av dessa är lämpad. Sedan finns det några lämpade personer, men frågan är om någon av dem är villig.

Den som har spelat Illuminati från Steve Jackson Games känner väl till OMCL, en hemlighetsfull grupp som styr världen genom att från satelliter skicka laserstrålar mot ledande personer och styra deras tankar och handlingar.

När Cecilia Malmström som tidigare har varit något så unikt som en verkligt liberal folkpartist blir EU-kommissionär och börjar komma med förslag på censur av Internet och när Beatrice Ask, som har en bakgrund som libertariansk MUF:are med frihetspatos, inför lag efter lag som begränsar våra medborgerliga friheter och utökar polisens makt; då börjar man undra om OMLC är en fiktion i ett bra spel eller om det är hård och ond verklighet. Varför går Beatrice Ask i USA:s ledband? Varför ser vi inget av Cecilia Malmströms patos för mänskliga rättigheter? Varför kommer kommissionärer från andra länder med knäppa förslag till direktiv, trots att de varit ganska sunda politiker innan de tillträdde? Varför har regeringen Reinfeldt blivit kontrollfreaks trots att det bara är 5 år sedan de stod på barrikaderna för det fria och öppna samhället?

Är det verkligen så att makten berusar så våldsamt att allt vett försvinner? Är politikerna fångar i tjänstemännens spel, likt TV-serien “Yes, minister”, eller är det verkligen så att det finns Orbital Mind Control Lasers? Enligt den gode Occam är den enklaste förklaring den mest troliga, och jag lutar år att OMCL är den enklaste förklaringen av de 3.

Den 19 november 2010 skrev jag ett inlägg där jag undrade varför vi aldrig hör politiska protester från kändisar. Det är därför med tillfredsställelse jag läser Anna Trobergs rapport om att ett antal kulturarbetare, med kända namn som Henning Mankell, skrivit ett upprop i Expressen till försvar för Wikileaks.

Jag hoppas och förväntar mig att många andra kända personer följer dessa personers exempel.

Jag är en lugn person med takt och ton - måttfull och balanserad. Men jag har nåt vasst, nåt otroligt kasst, som skaver på mitt sinne för ordning.

När jag var student så stod Moderata Samlingspartiet på barrikaderna för personlig integritet och frihet. Att vara liberal innebar framför allt att man stod upp för pressfrihet och mänskliga rättigheter. Att vara centerpartist innebar att man värnade om föreningsfrihet, lokalt självstyre och nationellt oberoende. Exemplen på hur illa det kunde gå fanns i Sovjetunionen, DDR och andra ställen där kommunismen slagit rot.

På andra sidan stod Socialdemokraterna med filosofi som inte direkt strävade efter övervakning och censur, men som inte heller tog avstånd från sådana metoder. I Vänsterpartiet Kommunisterna fanns det en falang som drömde om en ideal marxistisk stat och en falang som beundrade det man gjorde i Moskva och Berlin.

Idag är rollerna ombytta. De Nya Moderaterna har inget gemensamt med de gamla Moderaterna förutom skattesänkningar. Man är öppet för total övervakning och polismetoder som inte hör hemma i ett öppet samhälle. Folk flockas till partiet, som till Mussolinis fascister för 70 år sedan. Folkpartiet har inget liberalt kvar förutom namnet. Centern ägnar sig åt att rädda storföretag när de inte ger bort den lokala makten över Sverige till USA. Tillkommit i laget har Kristdemokraterna med sin ängsliga strävan att få vara kvar på banan. De har aldrig tänkt en tanke om det öppna samhället och dess behov av öm omvårdnad. Deras politik handlar nämligen bara om en sluten del av samhället - familj och äldrevård. Exemplen på hur illa det kan gå om man inte skyddar sin demokrati kommer från USA, med sina över 1000 hemliga övervaknings- och underrättelseorganisationer. Gestapo - förlåt - Department of Homeland Security är bara toppen på isberget.

Ytterligare mörkermänniskor hörs ur höger högtalare, i form av slipade och välorganiserade Sverigedemokrater. Precis som på 30-talet tar en stark ledare en tidigare icke salongsfähig rörelse och lägger på ett lager fernissa, varpå populasen flockas till fanorna.

Socialdemokraterna har hittills hållit fast vid sina gamla principer om att inte bry sig om frihetsfrågor, men är nu så desorienterade att vad som helst kan hända. Kvar på den politiska kartan finns Miljöpartiet med retoriskt stöd för frihetsfrågor - tyvärr blir det mer snack än hockey - och Vänsterpartiet. Lars Ohly som kallar sig kommunist står aktivt upp för frihetsfrågor och det verkar som om hela partiet står bakom. Jag har hört representanter från Ung Vänster erkänna att partiet hade fel om Sovjet och DDR. Jag måste uttrycka mitt gillande för Vänsterpartiet.

Det är det här som stör mitt ordningssinne. Partier som är för marknadsekonomi ska vara det av frihetsideologiska skäl. Partier som är för planekonomiska lösningar ska offra individuell frihet på solidaritetens altare. Om det inte ser ut så så har man kastat ideologin över bord och baserar hela sin politik på någon form av röstoptimerande populism.

Man inför lagar beställda av USA, för man är rädd att eventuella sanktioner ska kosta röster. Man inför övervakning, för tänk om något händer och man blir uthängd i pressen - det kan kosta röster. Man ger polisen utökade befogenheter, för då visar man handlingskraft mot brottsligheten som alla är så rädda för.

När jag så här i julhelgens lugn reflekterar över mitt liv inser jag att jag har haft glädjen att leva i en tid och på platser där jag har haft större frihet och omsorg om mina mänskliga rättigheter än någon annan gång i historien. Jag inser också att att jag kommer att få uppleva att den epoken försvinner. Det fyller mig redan nu med saknad och med sorg.

Jacob Hallén, julen anno 2010

Genom datalagringsdirektivet kommer vi medborgare att bli spårade varthän vi går med våra mobiltelefoner. Vilka intressen vi har kommer att följas genom loggning av vilka webbplatser vi besöker och vår epost kommer att registreras. Det är ju fint att överheten visar ett sådant intresse för våra enkla liv.

Vad jag förstår så skulle all denna registrering av information inte kunnat förhindra den nyligen skedda sprängningen i Stockholm, skotten mot invandrare i Malmö eller flygplanskapningarna den 11 september, men man vet aldrig. En dag kanske man lyckas förhindra något riktigt hemskt. Kanske till och med så hemskt att vi små medborgare i våra enkla liv behöver besparas all information om det hemska.

Nu var det inte den eventuella nyttan av redan föreslagen övervakning jag tänkte tala om, utan den konkreta nyttan av att bygga ett annat övervakningssystem. Biltrafiken är nämligen väldigt undermåligt övervakad och folk kan köra sina bilar på ett synnerligen vårdslöst sätt, med väldigt liten risk för konsekvenser. Mitt förslag går ut på att alla nya bilar och motorcyklar förses med en elektronikmodul som innehåller

• en GPS-mottagare
• en smartkortläsare
• solid-state-minne nog för att logga ett års körning
• transponder som identifierar fordonet när det passerar en kontrollstation

Nya körkort utfärdas som har ett chip, likt senaste modellen av kreditkort. För att kunna starta bilen krävs att man satt in körkortet i läsaren och angivit sin PIN-kod. Med GPS-mottagarens registrering kan man avgöra var bilen har befunnit sig i varje ögonblick och med modern GIS-teknik kan man avgöra vad hastighetsbegränsningen på platsen varit. Med lämplig tid mellan registreringarna, t.ex. en minut kan man avgöra medelhastigheten under denna tid, och med hänsyn taget till felmarginalen i GPS-systemet kan man avgöra om fordonet hållit hastighetsbegränsningarna. Bilprovningen läser av och nollställer utrustningen en gång om året. De samlade fortkörningsböterna för hela året skickas sedan till respektive körkortsinnehavare som framfört fordonet vid fortkörningstillfället.

Systemet har många fördelar. Det blir svårare att stjäla bilar utan att samtidigt stjäla en identitet (man kan tänka sig att bilägare lägger in en lista av av accepterade körkort i sin bils modul). Det blir lättare för polisen att se precis var en bil har varit. Den som är misstänkt för brott kan få sin körjournal utlämnad som resultat av husrannsakan. Bilar som nyttjats till rån och andra grova brott kan lättare analyseras för var de har varit (om inte annat så måste buset se till att förstöra loggen innan de använder en stulen bil).

Transpondersystemet gör att man lättare kan spåra fordon i trafiken. Dels skulle man kunna ta bort de dyra och klumpiga kamerorna i biltullarna, dels skulle man kunna få rapporter om efterlysta fordon i realtid.

Ett sådant här system skulle inte vara speciellt dyrt att införa. I volym skulle elektronikmodulen troligen kosta c:a 500 kr/bil, installerad och klar. Basstationer för transponrar kan till en början monteras i existerande hastighetskameror längs vägarna. All infrastruktur med nätverk och elektricitet finns redan. Systemet kan kompletteras med fler kontrollstationer efter hand. Om några år, när det bara finns ett fåtal bilar utan övervakningsmodul kan man helt sluta med fartkameror och hastighetskontroller längs vägarna.

Samhällseffekterna skulle bli en extrem dämpning av farten på vägarna, med motsvarande minskning av antalet döda i trafiken. Organiserad brottslighet skulle få betydande problem eftersom man hela tiden kan knyta en viss person till ett fordon som nyttjats i en brottslig gärning. Hells Angels och andra brottssyndikat skulle få betydande problem i sin verksamhet. Naturligtvis skulle det bli en och annan negativ konsekvens. Man skulle få ta spårvagnen eller en taxi till älskarinnan, men det är kanske något en romantiker får offra på framstegens altare.

Den som känner mig kanske undrar vad det är för vansinnigt övervakningsförslag jag kommer med. Är det satir? Är det allvarligt menat?

Faktum är att det är hälften av varje. Det jag vill visa på är att det finns konkret övervakning som faktiskt skulle producera mycket större samhällsnytta än vad datalagringslagen någonsin kommer att göra, samtidigt som den skulle åstadkomma mindre skada än nämnda lag. Det skulle dessutom vara billigare. Integritetskyddet är bättre än vid registrering av telefonsamtal och internettrafik, för fordonet behåller informationen tills dess att myndigheterna kräver ut den.

Slutsatsen av det hela blir att datalagringsdirektivet och den svenska datalagringslagen inte har kommit till med tanke på bästa nytta och största effekt, utan är resultatet av ett slumpmässigt politiskt hugskott.

We have nothing to fear but fear itself. Så sade Frankin D. Rosevelt i sitt installationstal som USA:s president mitt i den värsta krisen under depressionen.

Jag fick igår uppleva två händelser som illustrerar rädslans fysionomi på var sitt sätt, men med många gemensamma egenskaper.

Det ena fallet var ganska trivialt. Jag sitter i styrelsen för min bostadsrättsförening. Föreningen har nyligen renoverat trappuppgången och som pricken över i:et så lade man in en orientalisk matta på bottenvåningen. Mattan hade inte legat många dagar innan den blev stulen. Det här gjorde mig naturligtvis ganska harmsen och fick mig att dra slutsatsen att vi behöver låsa fast mattan nästa gång. Andra personer har genererat en massa förslag om ökning av säkerhet i huset. Det handlar om att byta dörrar med glasrutor till massiva dörrar, installation av övervakningskamera i trapphuset, byte av kodlås och porttelefon till system med chip och bildtelefon. Det kom också förslag på att ta bort namnen på lägenhetsinnehavarna från porttelefonen.

Det här gör naturligtvis att det blir mörkt i trapphusen och att det blir svårare att ta emot besökare. Som boende får man också en känsla av att bo i en bunker. Dessutom kan man naturligtvis inte ta emot älskarinnor eller kinesiska dissidenter utan att det registreras. Tack och lov föll alla förslagen på att de kostar en massa pengar och föreningen har en ansträngd budget efter renoveringsarbetena.

Ändå så tycker jag att det illustrerar en mentalitet av rädsla. Man är beredd att inskränka sin vardagliga frihet och bekvämlighet för att slippa ett sällan förekommade obehag. Tydligen så upplevs obehaget som en så fruktansvärd KATASTROF att man är beredd att betala med ett stycke av sin trivsel varje dag. Det är för mig obegripligt.

Det andra fallet handlar naturligtvis om att en person har sprängt sig själv i luften på Drottninggatan i Stockholm efter att ha skickat ett hotbrev till Säpo. Jag kan köpa att det kallas en terrorhandling eftersom det fanns ett hotbrev, men som terror var det ganska patetiskt. Påminner mest om självmordpatrullen i slutet av Life of Brian.

Idag ägnar Göteborgsposten 8 sidor åt detta. Det talas om att det är ett nytt säkerhetsläge och att vi utsatts för attacken på grund av Sveriges insats i Afganistan. Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson får lite plats i marginalen där de talar för att inte blåsa upp det hela, men de kläms mellan justitieutskottets ordförande Morgan Johansson (S) som säger att det är ett djävulskt utstuderat dåd mitt i julhandeln och Norges justitieminister som reagerar med avsky. Morgan Johansson måste ha en utomordentligt dålig fantasi om han betraktar dådet, både som det var uttänkt och som det i slutänden utfördes som utstuderat.

Det illa genomförda attentatet utfördes på en slumpmässig allmän plats med mycket folk. Det sprider en viss panik i pressen och låter Sverigedemokraterna skrika om hårdare tag mot muslimer. Allmänheten blir oroad ett tag, men det går över. Det går nämligen inte att sätta in så mycket bunkeråtgärder för att skydda sig. Man kan bevaka Lars Vilks lite extra och man kan vara ännu njuggare mot flyktingar.

Ska man få någon bestående effekt ska man slå till mot stationer, idrottsevenemang, vaktparaden, skattemyndigheten och nattklubbarna. Då får man nämligen säkerhetsåtgärder i form av bagageröntgen, metalldetektorer, övervakningskameror, portkoder, massiva dörrar och allt annat som människor tillgriper när de blir rädda. Man har på det sättet lyckats cementera en bunkerkänsla som inte går bort förrän säkerhetsåtgärderna tas bort, men vem vågar ta bort dem om det finns den mista risk att man får bära hundhuvudet för ett lyckat framtida attentat. Det blir dessutom permanenta kostnader som är ren förbränning av pengar, eftersom säkerhetsåtgärderna inte producerar någon riktig samhällsnytta.

Att utföra attentatet som ett självmordsuppdrag tyder på psykisk och känslomässig instabilitet. Självmordsuppdrag görs mot försvarade installationer där sannolikheten att klara sig är så liten att man lika gärna kan planera för att ta kål på sig själv. På Drottninggatan kan man lätt placera ut en bomb och försvinna i folkmängden och sedan slå till på en annan plats vid ett senare tillfälle. Man kan hoppas att det faktum att mannen bara sprängde sig själv beror på att han egentligen inte ville skada någon annan och att dådet var en protest mot ett liv som kändes orättvist och meningslöst.

När människor reagerar utan att tänka efter så är det rädslan som styr, men det enda som verkligen är farligt är rädslan i sig själv. Det kommer alltid finnas vettvillingar som är beredda att skada sig själv och sin omgivning. Rädslan dikterar att vi ska skapa så mycket säkerhet vi kan för att undvika upprepning. Förnuftet säger att vi ska sätta in så små säkerhetsåtgärder som vi kan komma undan med. Det är ungefär som med kommunikationsstandarder på Internet. De är perfekta när allt som går att ta bort har tagits bort.

I have a home network setup with an ADSL modem for my incoming connection. Connected to the modem is a 4 port router with a WiFi access point, allowing me to connect machines through wired Ethernet and wireless access. This is a very common setup that can be found in millions of homes and offices.

I used to have a D-Link DI-624, which broke after a couple of years. I bought a new one of the same type, since I liked the user interface. It also broke just after it was out of warranty. This time I decided to buy a Linksys WRT 54GL, which has more or less the same specifications as the D-Link box. This was back in February of 2010. My first impression was not all that favourable, because the Linksys box was slightly harder to configure than the D-Link one.

During all my years with the D-Link equipment I had constant problems with the ADSL line hanging, forcing me to reboot the ADSL modem. Sometimes the router would hang and I would have to reboot it. Early on it would happen a couple of times a week and for most of 2009 it would happen once or twice a day. I would blame it on having a bad quality ADSL line and never thought much about the role of my equipment (the support staff at my ISP never mentioned the router as a possible source of problems, even though they saw exactly what equipment I had through their diagnostic tools).

I have now had the Linksys router for 10 months, and I have just had one outage. That one was caused by the ADSL modem breaking.

I have searched the Internet extensively for reviews like this and not found any, which is why I think it is by the time someone blogged about equipment reliability. If you have similar stories comparing different products, please leave a comment or write it up in your own blog.

Joshen säger att det man ska kommentera nu är Wikileaks, så då får jag väl göra det.

Det material som släppts innehåller nästan inget av nyhetsvärde. Move along. Upprördheten över att lite småsnuskiga hemligheter har kommit ur är lite mer intressant. Det visar vilka sprickfärdiga ballonger till egon som kända politiker har. Bästa beskrivningen jag kan komma på är fisförnäma, uppblåsta paddor med ömma tår ända upp i knävecken.

Det som är av nyhetsvärde, men som ingen talar om är hur amerikanska UD:s hemliga meddelanden från ambassaderna har hamnat hos Wikileaks. Enligt uppgifter som har spridits i pressen så är det menige Bradley Manning, en underrättelseassistent på en militärbas i Irak som har haft tillgång till materialet och smugglat ut det!

Hur i hela friden

• har någon utanför UD över huvud taget tillgång till all deras korrespondens med ambassaderna?
• kommer det sig att materialet går att nå från en bas i Irak, som potentiellt skulle kunna bli intagen eller infiltrerad av spioner?
• ger man en sketen menig tillgång till allt material om kriget i Irak, kriget i Afghanistan och allt vad UD gör. Var inte hans jobb att analysera motståndarnas kommunikation och propaganda? Har amerikanerna aldrig hört uttrycket Den informationen behöver du inte för din tjänst!

Varför har inte huvuden rullat i Pentagon och UD? Om det är så här lätt att komma åt hemligheter så borde Kina, Ryssland och andra konkurrenter om världsherraväldet veta allt om USA:s statshemligheter.

Nej, det är inte diplomatin som har tagit skada, som Calle Bildt påstår, det är USA:s anseende som mäktig nation som har tagit skada. Det har visat sig vara en stor och klumpig pajas som har tagit på sig en gorillamask för att sätta skräck i världen.