Flickus flackus flum

Under min uppväxt bodde jag under 3 år i Zambia. Min far jobbade för SIDA och var i det Zambiska Jordbruksministeriet “Farm Building Engineer”. På den tiden gick det 3 peroner på fältet på varje administratör på SIDA:s huvudkontor i Stockholm. Inräknat i personer på fältet var alla dem som jobbade på SIDA:s kontor i Lusaka. De var nästan lika många som samtliga övriga svenska biståndsarbetare i Zambia. Det gjorde att ungefär hälften av all SIDA-personal i början på 1970-talet var administratörer. Det gjorde att mer än hälften av biståndsbudgeten försvann innan den ens kom så långt som till ett försök att förbättra förhållandena i ett mottagarland.

Sedan gick stora delar bort för att de satsades på dödfödda prestigeprojekt. Min far var lyckligt lottad för han hade en tjänstemannapost mitt inne i ett ministerium och kunde i alla fall fungera som en mentor och kugge i en förvaltning. Värre var det för volontärer som skulle driva kooperativ och efter 2 månader satt med traktorer utan reservdelar eller ambitiös grupp människor som skulle bygga upp en lantbruksskola mitt ute i bushen. Inte ett spår av vad de arbetade med finns kvar idag. Zambia var ändå relativt bra, för pengarna gick inte direkt ner i ministrars fickor och det fanns på många håll en ambition att verkligen skapa förbättringar. De flesta svenska satsningar på den tiden var i ännu bedrövligare skick. De försämrade förutsättningarna för utveckling i mottagarländerna.

Zambia blev medan vi bodde där en enpartistat och i praktiken blev Kenneth Kaunda envåldshärskare under en ganska lång period. Det föranledde inte att Sverige drog bort sitt bistånd. Vi har en stolt tradition av att stötta diktaturer under den välmenande men felaktiga föreställningen att humanitärt bistånd går till människorna och inte ger något stöd till regimen. Problemet med att hjälpa folk under en förtryckarregim är att man genom hjälpen förlänger deras lidande. Eftersom hjälpbehovet i världen är bottenlöst så har man spenderat pengar som skulle kunna hjälpa någon annan på att stärka en auktoritär regim.

Nu är Zambia ett lyckligt undantag, för landet gick under 1990-talet igenom en inre revolt och har sedan dess varit en förhållandevis god demokrati. Trots det så har levnadsvillkoren i landet inte utvecklats nämnvärt sedan jag reste därifrån 1973.

Svensk biståndspolitik har utvecklats sedan 1970-talet. SIDA är en mer slimmad organisation. Insatserna fungerar bättre och är inte längre skadliga för mottagarländerna, men vi stödjer fortfarande diktaturer och vi sprider fortfarande pengarna på för många projekt och för många länder.

Mitt förslag till en biståndspolitik för Piratpartiet är att vi ska satsa pengar på färre länder och med andra bidragsgivare komma överens om vilket land som satsar på vilken mottagare. Det ska finnas en eller max två huvudmän för biståndet till varje mottagarland. Det gör att vi får mer effekt för insatta pengar. Sedan ska vi kräva att mottagarlandet uppfyller vissa minimikrav när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Det ska finnas ett flerpartisystem. Det ska hållas fria och rättvisa val. Det ska inte finnas politiska fångar i nämnvärd omfattning. Korruption ska vara begränsad. Vi ska i samtliga mottagarländer stödja utbyggnaden av en civil infrastruktur för kommunikation som har god redundans och som inte enkelt kan blockeras eller styras av staten. Bistånd ska framför allt användas som ett medel att stärka demokratier i tredje världen. Starka demokratier som ger sina medborgare frihet och välstånd är den mest effektiva vägen att skapa en bättre värld. Information når nämligen ända in i hjärtat av de mest repressiva diktaturer och väcker människors längtan efter frihet och bättre materiella förhållanden.

Medan övriga partier inte har drivit en sådan här politik tror jag inte att vi kommer att se mycket opposition mot den. Biståndsfrågor har fört en tynande tillvaro och det finns mycket utrymme för förnyelse.

Jag vill börja med att säga att jag inte är drogliberal. Jag är måttlig brukare av alkohol och rör inte nikotin. Jag dricker mycket sällan koffeinhaltiga drycker och min enda kontakt med narkotika är att jag i några omgångar har gått på morfin och andra smärtstillande preparat. Vid ett tillfälle så länge som 6 veckor. Mitt mål är att minska skadeverkningarna av droger. Jag presenterar det här förslaget som ett frö för att skapa en debatt, eftersom jag anser att svensk drogpolitik har kört fast och är enögd och enkelspårig.

Svensk drogpolitik utgår ifrån att vi kan skydda människor från narkotika och berusningsmedel genom att förbjuda dem. Det leder till ett antal negativa konsekvenser. Det uppstår en illegal marknad för droger som framför allt utnyttjas av organiserad brottslighet. I Sverige är t.ex. Hells Angels och Bandidos drogdistributörer och en stor del av deras verksamhet finansieras av illegala droger. Distributörerna har ett ekonomiskt intresse av att rekrytera nya (miss)brukare och det finns ingen reglering som står i vägen för sådan verksamhet. Ur missbrukarnas synvinkel så innebär köp av droger från illegala källor en risk. Man vet aldrig vilken kvalitet och koncentration drogen har. Det knyter också upp en stor del av polisens resurser för bekämpning av brott.

Min tes är att det går att genom legalisering av vissa narkotiska preparat och en omfattande reglering av försäljningen komma till rätta med de här problemen utan att antalet missbrukare ökar. Jag tror att vi har en situation i Sverige som liknar förbudstidens USA. Det faktum att droger är illegala gör dem spännade och en flykt från vardagen. Narkotikapolitiken har knappast gjort drogerna otillgängliga. När jag gick på högstadiet för 35 år sedan visste alla vem man kunde köpa droger av och enligt aktuell statistik är det enkelt för de flesta tonåringar och unga vuxna att få tag på droger.

Trots att priserna har fallit sedan jag var ung (en indikation på ökad tillgänglighet) så är droger en dyr vana som leder en del människor in på brottets bana. Legala droger skulle kunna säljas över disk till en tiondel av marknadspriser för dagens illegala droger, med jämn och kontrollerad kvalitet. Man skulle dessutom kunna sänka koncentrationen i drogerna. De säljs i dag på gatan i hög koncentration för att de är lättare att hantera på det sättet.

Jag föreställer mig ett system där det endast är tillåtet att nyttja droger i hemmet, om man är över 18 år. Förbudet att framföra fordon eller att uppträda påverkad på allmän plats skulle kvarstå. Distributionen skulle endast ske genom apotek eller annan auktoriserad och licensierad kanal. För att få köpa måste man vara bosatt i Sverige, vara över 18 år och endast få köpa en begränsad kvantitet för eget bruk. Alla köp skulle registreras och lagras viss tid.

Bruks- och försäljningstillståndet skulle endast omfatta vissa droger vars skadeverkningar är kända. För tyngre droger som heroin bör man pröva att förskriva drogen på recept till redan etablerade missbrukare. Det har gjorts tidigare i bland annat Nederländerna och Danmark, med ganska goda resultat.

Resultatet av en sådan här politik skulle vara betydligt minskade inkomster för organiserad brottslighet. Dessutom skulle allmänheten kunna lära sig mer om ruseffekter och skadeverkningar hos olika droger. Verkligheten är betydligt mer nyanserad än vad som målas upp i media och myndigheters informationskampanjer. Hur många vet t.ex. att flertalet av dem som nyttjar narkotiska preparat sköter sitt jobb på ett tillfredsställande sätt. För vissa grupper (amfetamin för personer med utpräglad ADHD, marijuana för för vissa nervösa besvär och plågsamma sjukdomar) så är samhällets strikta hållning mot narkotika ett problem, och de skulle kunna få en lindring av sina problem med en mindre restriktiv politik.

Det politiska fältet är helt öppet för en sådan här politik. Det finns inga andra partier som ens vågar beröra ämnet. Självklart ligger det en fara i det för Piratpartiet, men det innebär samtidigt en möjlighet att visa på mod och nytänkande.

Det är naturligtvis oerhört svårt att förutsäga vad en så kraftig förändring av narkotikapolitiken skulle ge för resultat och man måste därför gå mycket försiktigt fram. Begränsade försök under lång tid måste först utföras innan man rullar ut programmet i hela landet. Sker bakslag så får man backa och omvärdera, men genom att inte våga göra försöken kan vi aldrig uppnå någon förbättring.

I en representativ demokrati så utgår all makt från folket. De väljer sina representanter som styr i deras ställe. I en parlamentarisk demokrati utser representanterna i sin tur en exekutiv funktion. I Sverige så väljer folket representanter till Riksdagen som i sin tur utser en regeringsbildare - statsministern. I Piratpartiet väljer stämman styrelse som i sin tur utser partledare. Precis som statsministern sedan tillsätter ministrar i sin regering så skapar Piratpartiets partiledare sin ledningsgrupp.

Piratpartiet ondgör sig med rätta varje gång regeringen tar till påtryckningar mot riksdagsmän för att få igenom sin politik. Det gör vi för att det är otillbörligt att regeringen har ett direkt inflytande över dem som är satta att kontrollera regeringen. På samma sätt skulle vi protestera högljutt om riksdagsmajoriteten skulle ändra reglerna för nästa val, t.ex. genom att införa valkretsar med “winner-takes-all”-val. Vi har regler i grundlagen som hindrar ett sådant agerande. Vi har en från riksdagen fristående organisation för att genomföra och pröva val.

På samma sätt som vi propagerar för korrekt delning av makt i svensk och europeisk politik måste vi hantera delning av makt inom piratpartiet. Det innebär att styrelsen inte ska utsättas för påtryckningar från ledningen och att medlemsmötet inte ska styras av styrelsen. Styrelsen har två verktyg att arbeta med gentemot medlemsmötet. Det ena är att styrelsen kan lägga propositioner. Det är förslag som styrelsemajoriteten står bakom och som träder i kraft så snart protokollet från medlemsmötet justerats. Det andra verktyget är att styrelsen har rätt att yrka bifall eller avslag på medlemsmotioner. Båda dessa möjligheter är kraftfulla maktinstrument eftersom ett flertal av medlemmarna förväntas lyssna extra på styrelsens åsikter - de har ju faktiskt en gång givit styrelsen sitt förtroende.

I övrigt så skall medlemsmötet vara fritt från styrelsens direkta påverkan. Det är revisorer, valberedning, presidium och enskilda medlemmar som driver mötet och bestämmer mötesordning och behandling av de olika frågorna. Styrelsen ska finnas tillgänglig för att besvara frågor kring verksamhetsrapport och ekonomisk rapport, men ska inte ha någon styrande eller argumenterande roll på mötet. Det står naturligtvis styrelsemedlemmarna fritt att uppträda på mötet som enskilda medlemmar, med samma rättigheter som vilken medlem som helst.

Oavsett hur goda intentionerna än är, så ska styrelsen inte ens komma i närheten av att påverka voteringsordning och valsystem. The road to hell is paved with good intentions!

Piratpartiet har en fenomenal förmåga att ställa till det. Valberedningen har avgått, vilket skapar betydande problem för rekryterandet av ny styrelse på medlemsmötet i april. Det skapar också oro för partiets framtida existens. Jag ägnade därför en stund åt att ta reda på var konfliken ligger och vem som har handlat mindre klokt i sammanhanget. Bakgrunden finns i senaste styrelseprotokollet och meddelandet från valberedningen.

Till att börja med vill jag rikta kritik mot styrelsen. Vad fan har ni att göra med voteringsordning på medlemsmöten? Det är obegripligt varför frågan behandlades på ett styrelsemöte över huvud taget. Att tillsätta ett tillfälligt mötespresidium var en nödvändig åtgärd, trots att det egenligen ligger utanför styrelsens kompetens, men i övrigt ska styrelsen hålla sina fingrar från ordningen på medlemsmötet. Mötet är medlemmarnas forum där bland annat styrelsens arbete utvärderas. Det är bara på Kuba och i Nordkorea som sådana politruk-fasoner fortfarande är på modet.

Sedan vill jag rikta min kritik mot valberedningen. Ni har valt att avgå på grund av att styrelsen har lagt sig i ert arbete. Ni är tillsatta av medlemsmötet och svarar endast inför mötet. Jag hade förväntat mig att ni skulle stå upp mot styrelsens brott mot partiets ledningsprinciper och lagt fram ett förslag på styrelse som begriper sin roll i partiet. jag vet att ni har förmågan, för jag känner flera av er och vet att ni har såväl den kompetens som den integritet som krävs för arbetet.

Jag har tidigare kritiserat styrelsens beslut och dess arbetssätt och det är plågsamt att än en gång behöva konstatera att Piratpartiet inte har en styrelse som är vuxen uppgiften. Så länge det förhåller sig så är Piratpartiet i ständig kris, och därför måste medlemsmötet hitta nya kandidater för att ersätta de styrelsemedlemmar vars mandat går ut. Speciellt viktigt är det att hitta en sammankallande som har förmåga att leda styrelsens arbete på ett sätt som tar tillvara de samlade förmågor som finns i styrelsen, och som klarar att styra runt alla de blindskär som kommer i styrelsens väg.

Jag var en av de personer som hade nominerats till valberedningen och jag kandiderade under villkor att det fanns ett komponerat förslag där samtliga kandidater var villiga att radikalt reformera styrelsearbetet och där jag kände förtroende för övriga kandidater. Jag är inte kandidat i ett förfarande där medlemmarna röstar på enskilda kandidater. Jag ser det inte som värt min tid att skapa ordning i en styrelse som tillsatts på det sättet.

Som saken är nu så ligger bollen i händerna på mötespresidiet. De har tidigare haft en förmåga att trolla med knäna, så man kan väl fortfarande hoppas på ett mirakel.

Det här den andra delen i min utlovade serie om möjliga utvidgningar av Piratpartiets politik. Medan min artikel om skolpolitik var okontroversiell inom partiet så tror jag att dagens ämne kan vara betydligt hetare.

Dagens samhällsstruktur gynnar stora företag på ett osunt sätt. När Volvo och Saab är på fallrepet så griper staten in och ställer upp med lån och garantier. Ministrar far i skytteltrafik för att hitta lösningar. Pressen kommer med stora svarta rubriker och Magda (61) i Trollhättan får uttala sig om hur hemskt det är med arbetslöshet. När Karlssons Tobak på hörnet måste lägga ned för att kundunderlaget är för litet, eller när Ottos Mekaniska går i konkurs för att Saab inte betalar sina fakturor i tid, då är det ingen som ingriper. Är du skyldig banken en miljon är det ett problem för dig. Är du skyldig banken en miljard är det ett problem för banken.

När en civilingenjör på Ericsson blir sjuk så är det något som företaget knappt märker. Det blir en del i statistiken. När en anställd på en 3-mans webbyrå blir sjuk riskerar företaget att gå omkull. När många frilansare blir sjuka måste de sluta frilansa och ta en anställning. När det går dåligt för en egen företagare finns det inget skyddsnät. Man måste sälja eller lägga ned företaget för att få tillgång till de sociala försäkringarna. Att bygga företag tar tid, så de som verkligen är engagerade i sina företag far ofta illa hellre än att ge upp.

Storföretagen kan genom lobbying påverka lagstiftning och skaffa sig stora subventioner i form av skattelättnader, investeringsstöd och forskningsstöd. Småföretag saknar tid och resurser för lobbying och drunknar lätt i pappersexercisen runt stödåtgärder. Det är storföretagen som beställer direktiv som IPRED och internationella avtal som ACTA. Det är storföretag som driver på om breddning och internationalisering av patent.

Internationella företag kan lätt flytta runt vinster och få myndigheter på olika platser att konkurrera om att ge gynsammast villkor för etablering. Små företag sitter fast i det regelsystem där de är etablerade.

Stormarknader och köpcentra lever på stordriftsfördelar. Samhället subventionerar genom att transporter är onaturligt billiga. På 200 år bränner vi upp vad det tog naturen miljontals år att skapa. Den storskaliga handeln bär inte sin del av kostnaden för vägar, buller och miljöförstöring. I Sverige har den nästan slagit ut småbutikerna. Göteborg har nog inte mer än ett 10-tal ostaffärer. Det går därmed minst 50 000 personer på varje ostaffär.

Exemplen på hur stordriften gynnas är otaliga, och vi har vant oss vid att tro att det är naturliga skalfördelar som gör att småskaligheten inte lönar sig. När man gräver lite djupare märker man dock att det finns regler i systemet som gynnar storskalighet på småskalighetens bekostnad. Det måste inte vara så här. Vi kan ändra regelsystemen så att det fungerar bättre att vara liten och att det kostar mer att vara stor.

Vi kan flytta skatt från arbete till transporter. Vi kan göra företagsbeskattning progressiv och relaterad till omsättning. Det går att reglera förflyttningen av kapital inom internationella koncerner hårdare. Vi kan etablera traktat mellan länder som hindrar överbudspolitik vid etableringar. Vi kan reglera mycket hårdare under vilka former man får idka lobbying.

Finns det något som de senaste decennierna utvisat så är det att företag som bryter mot lagar oftast kommer undan allt för lindrigt. Vi bör därför införa kännbara böter för bolag och som yttersta medel ett dödsstaff för juridiska personer. Det innebär att ett företag som brutit mot lagen på ett grovt sätt döms till omgående likvidation. Alla tillgångar säljs och resterande medel efter böter och kostnader delas ut till aktieägarna.

Åter igen så är det här vare sig höger- eller vänsterpolitik. Båda blocken har sedan urminnes tider gynnat storföretagen och knappt reflekterat över vad som vore sunt ur ett samhällsperspektiv. Centern har ett program för att underlätta för småföretagande, men trots Maud Olofssons paradposition i Näringslivsdepartementet har nästan inget hänt på 4 år. Miljöpartiet har pratat Grön Skatteväxling, men har släppt efter på den punkten när det har kommit till verkliga förhandlingar. I övrigt så är alla riksdagspartierna storbolagskramare.

Ur Piratpartiets perspektiv hör frågan hemma under såväl Integritet som Kultur och Kunskap. Det är nämligen en fråga om var makten i samhället ska ligga och hur inflytandet ska vara fördelat. Genom att minska stordriftens fördelar flyttar vi makt från storbolagen till medborgarna. Det gör det lättare för oss att får lagar som skyddar vår integritet, som värderar kulturspridning högre än vinster och som låter oss sprida kunskap fritt. Rätt maktfördelning är en förutsättning för ett fritt och öppet samhälle.

Jag har utlovat en serie artiklar om möjliga utvidgningar av Piratpartiets politik. Det här är den första.

I Piratpartiets fokusområden så ryms skolpolitik under rubriken Kunskap. Det bör därför inte vara speciellt kontroversiellt att bredda våra politiska ställningstaganden till att omfatta skolan.

Sveriges Riksdag instiftade 1842 den allmäna folkskolan. Den var ursprungligen 6-årig och har i omgångar utökats till 9 år. År 1972 byggdes folkskolan ihop med läroverken till det som idag kallas grundskolan. Det innebar att alla blev potentiellt behöriga till gymnasiestudier oavsett skolform. Det blev dessutom vanligare att fortsätta studera efter den obligatoriska skolgången.

Redan 1842 var fokuset väldigt tydligt. De som gick hela sin skoltid i Folkskolan skulle utbildas till att vara lämpliga arbetare och de som gick i Läroverket skulle bli chefer och ämbetsmän. Fokus var på disciplin och att bli en kugge i det stora maskineriet. Att bli en bra arbetare. Någonstans i botten fanns ett allmänt bildningsideal och under nationalromantikens tidevarv såg man Sveriges ärorika historia som något som skulle läras ut i detalj.

Utan att överdriva allt för mycket kan man säga att skolan ser likadan ut idag som den gjorde för 100 år sedan. Att lära sig läsa och räkna är naturligtvis grundkunskaper som måste finnas i varje läroplan, men sedan finns det massor av onödiga och olämpliga ämnen i skolan som skulle kunna ersättas av bättre. Det spenderas enligt min mening för mycket tid på svensk stormaktshistoria och för lite tid på 1900-talshistoria. Det läggs för mycket tid på att lära sig vem som är justitieminsiter i Samhällskunskapen och för lite tid på hur man köper en bostadsrätt eller hur man driver ett företag. Det läggs för mycket tid på att lära sig historiska fakta och för lite tid på att leta källor och idka källkritik. Det läggs för mycket tid i läroböcker och för lite tid i originalkällor.

En piratpartistisk skolpolitik bör enligt min mening fokusera på att göra eleverna till självständiga medborgare som kan välja mellan att driva företag själva eller att ta en anställning. Medborgare som kan analysera flöden av information och avgöra vad som är hörsägen, referat eller originalkälla. Medborgare som sätter sig in i samhällsfrågor och deltar i diskussionerna, i stället för att passivt konsumera dem framför TV:n.

En sådan politik gör samhället starkare. Människor har fler alternativ och större kontroll när de ska styra sina liv. De blir mindre utlämnade till konjunkturens och statsmakternas nycker. De förmår bättre att värdera vad media och myndigheter säger. De blir förare i stället för passagerare i sina liv och i världens skötsel. Det fördelar makten jämnare mellan människor.

Det finns inget parti som har en sådan skolpolitik idag. Att tydligt formulera ett föslag till ny läroplan skulle ge Piratpartiet uppmärksamhet och initiativ i debatten. Det skulle bredda vår politik till ett område som är av största vikt för barnfamiljer - en grupp väljare som vi har svårt att attrahera idag. Det har också fördelen att det varken är höger- eller vänsterpolitik. Budskapet borde vara attraktivt för alla från moderater till vänsterpartister.

När vi går till val 2014 bör vi ha en tydligt formulerad skolpolitik, som syftar till att grundligt revidera vad skolan lär ut och hur den gör det.

EU-kommissionen har bjudit in till konsultation rörande kommissionens rapport om effekten av IPRED. La Quadrature du Net skriver om saken och beskriver problem med rapporten.

Själv blir jag förfärad när jag läser det som kallas rapport. Det finns nämligen inte minsta tillstymmelse till belägg för de påståenden som presenteras. Man säger att IPRED har haft goda effekter, utan att dra upp någon som helst statistik. Man jämför lagstiftning i olika länder utan att ens nämna vilka länder man jämför. Man blandar glatt kommersiell kopiering av varor med kommersiell och privat kopiering av information. Man gör ingen skillnad på patent och upphovsrätt.

Det hela är en osmaklig partsinlaga för dem som anser att kommersiella rättigheter går före mänskliga rättigheter. Jag vill därför uppmana alla att delta i konsultationen och lämna informerad kritik av rapporten. Den är inte svår att läsa. Medan underlaget enbart finns på engelska så finns rapporten på ett flertal språk, inklusive svenska.

Läs den och fundera efter varje mening. Vad finns det för bevis för det som sägs? I vems intresse sägs saken? Vad skulle en ändring av lagstiftningen i den riktning som antyds få för konsekvenser?

Rapporten vill få oss att tro att ansvar för mellanhänder är bra när det gäller Internet Service Providers. Det motsvarar att posten skulle hållas ansvarig för narkotikaförsändelser, med en skyldighet att kontrollera innehållet i varje försändelse, eller att vägverket skulle ansvara för fortkörningar och vara skyldiga att mäta varje bils fart på varje vägsträcka i hela landet.

Det är ett allvarligt brott mot det öppna samhällets principer att lägga polisiära uppgifter på företag och civila organisationer. Brott ska utredas av polis och åklagare, för de är de enda som har formell kompetens att göra det. Trots att de är utbildade så räcker det inte till perfekt rättssäkerhet, men den är ändå många gånger bättre än vad vilken annan organisation klarar att åstadkomma.

Jag har många vänner som röstade på Piratpartiet i EU-valet. Det var inte många av dem som röstade på Piratpartiet i de svenska valen 2010. När jag berättar för dem att jag är aktiv i Piratpartiet så berättar de flesta spontant hur de har röstat och de lämnar ganska detaljerade motiveringar. Några säger uttryckligen att de röstat borgerligt i de svenska valen för att de varit oroade av de rödgrönas program. De flesta har dock sagt att Piratpartiets principprogram är för smalt för att de skulle kunna rösta på oss i riksdagsvalet. De flesta har inte känt till vad vid stått för i lokala val.

Jag mötte väldigt många liknande reaktioner i valrörelsen. Människor frågade ständigt efter vad vid stod för mer. En del ville ha klara ställningstaganden om skatter, pensioner och arbetsmarknadspolitik, men de var i minoritet. De flesta ville bara ha något mer än integritet, kultur och kunskap. De såg oss inte som ett valbart alternativ med en så smal ideologisk plattform.

Samtidigt som jag tror att vi måste bredda vårt program för att betraktas som ett seriöst alternativ i svensk inrikespolitik så tror jag att det vore ett misstag att anamma frågor som de etablerade partierna driver. Riksdagspartierna är oerhört fattiga på idéer och har drivit skyttegravskrig runt samma samhällsfrågor i decennier. Det finns så många andra vinklar som man kan använda för att analysera samhällsproblem och som leder till andra lösningar än de traditionella. I stället för att bråka om betyg i skolan ska vi lyfta blicken och fråga oss vad skolan egentligen är till för, och hur vi bäst använder den för att forma samhället. I stället för att bråka om hur resultatet av våra mödor ska fördelas borde vi fundera djupt över hur samhället måste struktureras i framtiden. I stället för att acceptera lobbying och beställningslagar för intressegrupper bör vi föreslå djupa samhällsförändringar som förändrar maktstrukturer och för över mer kontroll till medborgarna.

En fråga som skulle kunna bli en piratfråga är förslaget om medborgarlön av Klara Tovhult med flera. Tyvärr är förslaget som det presenterades så tunt att det inte går att värdera. Det är bara en idé och dessutom en idé som presenterats många gånger förr. Ska man kunna driva ett som en piratfråga krävs en ekonomisk analys och en konsekvensanalys. Hur skulle statsfinanserna se ut om vi införde medborgarlön. Hur många människor skulle förändra sitt ekonomiska beteende om de hade en garanterad inkomst? Hur skulle medborgarlön förändra tillgången på arbetskraft i vissa bristyrken? Vad skulle effekterna bli vid olika nivåer på medborgarlönen? Vi skulle behöva ett konkret belopp och basen till ett regelverk för att betraktas som seriösa i frågan.

Personligen så ser jag inte medborgarlön som en extremt angelägen fråga, men det finns andra som gör det. Om de gör grundarbetet så är jag beredd att med en positiv inställning debattera frågans införande i vårt partiprogram.

Själv vill jag att Piratpartiet ska engagera sig i skolfrågor, maktbalansen mellan folk, företag och politiker, en reformering av svenskt rättssystem och en omvärdering av svensk drogpolitik. Jag kommer att presentera mina idéer i en serie blogginlägg. Vissa frågor kommer säkert att bli rätt kontroversiella, så jag hoppas att många vill engagera sig i debatten.

Anna Troberg har efter helgens ledningsmöte presenterat Piratpartiets nya ledningsgrupp. Jag höll först på att skriva “sin nya ledningsgrupp”, men det vore nog inkorrekt. Det sätt som gruppen presenteras på visar på en ny stil och modell. Det är starkt fokus på hur gruppen ska fungera för att skapa framgång för Piratpartiet och hur gruppen ska arbeta och kommunicera. Anna Troberg har inte satt sig själv i en central position i gruppens arbete och jag tror det är rätt. Ledningsgruppen ska kunna sköta partiets inre angelägenheter utan större inblandning från partiledaren, som därmed blir fri att representera partiet utåt. Det kommer att bli mer än nog av interna frågor för Anna utan att hon drar dem till sig.

Jag gillar de nya ansiktena i ledningsgruppen. Emma och Marit har jag haft hyfsat mycket kontakt med och jag är övertygad om att de kommer att uträtta mycket gott i sina nya roller.

Valet att inte tillsätta en vice partiledare just nu tycker jag, som jag har sagt tidigare, är mycket klokt. Det får gärna ta ett par månader - det viktigaste är att vi får en person som ledning, styrelse och medlemmarna hyser förtroende för. Det är ett jätteviktigt val, för det är den personen som ska träda in om partiledaren inte längre kan fullgöra sina uppgifter eller om partiledaren en dag förlorar styrelsens förtroende.

Det för oss in på ämnet arbetsbeskrivningar, som är en del av resultatet av helgens möte. Själv avskyr jag arbetsbeskrivningar med hela mitt hjärta, för jag upplever dem som begränsande, men jag har en förståelse för att andra upplever dem som en trygghet. På det hela är nog arbetsbeskrivningarna ganska bra, men jag har synpunkter på några av dem.

I vice partiledarens roll finns inte beskrivet uppgiften att ta över om om partiledaren inte längre finns tillgänglig. Eftersom jag betraktar det som rollens viktigaste uppgift ser jag det som en miss som bör rättas.

I rollerna för valkretsledare och kommunledare finns ett antal kvantifierade mål. Det är bra, även om det är tufft, att sätta upp mål för publicering av insändare och debattartiklar. Det är bra att ha kvantifierade mål för ökning av aktivister. Däremot så visar det brist på insikt i vardagen för VL och KL att tro att de ska kunna påverka medlemstalen i någon större utsträckning. Antalet aktivister är kopplat till hur den lokala organisationen fungerar men antalet medlemmar är i första hand kopplat till hur Piratpartiet framstår på ett nationellt plan. Jag tycker dessutom att det borde vara ett uttalat mål för alla DL att ha en aktiv VL i varje valkrets och för varje VL att ha en aktiv KL i varje kommun. Det är nog viktigare än att öka numerären med några procent per år.

Jag gillar den operativa planen som har upprättats. Den kan säkert förfinas en del, men den är ett jättebra dokument för att visa hur vi ska utvecklas till nästa val. Den visar på ett långsiktigt och utvecklande ledarskap för den innehåller information om vad som ska göras i varje period och när det måste vara klart, men den säger inget om hur det ska ske. Den säger inget om hur vår politik ska se ut. Det är något vi kommer att få komma överens om under resans gång.

Daniel Svensson skriver om “en lugn, varm och skön magkänsla” efter att ha deltagit på helgens partiledningsmöte. Det bådar gott för framtiden.

Anders Widén skriver tänkvärt om hur upphovsrättsmaffian gång på gång fått upphovsrätten förlängd, och hur det relaterar till moderna affärsmodeller som Google’s. Vi har idag för de flesta verk upphovsmannens livstid plus 70 år. I EU ville maffian gå till livstid plus 90, men kommissionen och parlamentet ville inte gå så långt i ett steg.

Varje tänkande människa inser att så långa skyddstider inte ligger i någon annans intresse än förläggarnas. För alla andra yrkeskategorier upphör all försörjningsbörda för närstående när man dör. Av någon anledning behandlas döda upphovsmän på annat sätt. Över huvud taget så lever nästan alla i samhället på vad de producerar idag, inte på vad de gjorde för 5 eller 50 år sedan. Enligt upphovsrättens logik ska en sjuksköterska (och hans/hennes arvtagare) ha en månatlig dusör för att ha lagt om operationssår för en patient, så länge patientens barnbarn är i livet.

Eftersom den juridiska upphovsrätten är orimlig har vi fått ett fenomen där människor ignorerar den, bland annat genom att fildela. Det är en mindre tillfredsställande situation, för det finns en del upphovsmän som verkligen lider ekonomiskt av att deras verk kopieras så snart de kommer ut.

Jag vill därför föreslå en moralisk upphovsrätt, där människor frivilligt erkänner upphovsmännens rätt att få betalt under viss tid. Verk som är äldre kopierar man fritt under en kod av civilt motstånd mot upphovsrättslagarna. Hur långtid den moraliska upphovsrätten ska gälla kan man debattera. I Piratpartiets program nämns 5 år. Jag tror det är det lägsta värde som kan vara rimligt. I “The Statute of Queen Anne” från 1710 satte man upphovsrätten till 14 år, vilket jag ser som ett högsta rimliga värde.

Om vi kan komma överens om längden på en moralisk upphovsrätt kan vi förändra allmänhetens syn på upphovsrätten och i längden ändra lagstiftningen. I längden kan lagstiftningen inte motstå det allmänna rättsmedvetandet. Vårt problem idag är att folk har en diffus upfattning om vad upphovsrätten är och att den kanske inte är riktigt rättvis. Genom att tydligt definiera en moralisk upphovsrätt kan vi skapa en insikt hos allmänheten.