Flickus flackus flum

Jacobs tankar om och med kvalitet

Mer jul

written by jacob, on Dec 25, 2010 2:59:37 AM.

Jag är en lugn person med takt och ton - måttfull och balanserad. Men jag har nåt vasst, nåt otroligt kasst, som skaver på mitt sinne för ordning.

När jag var student så stod Moderata Samlingspartiet på barrikaderna för personlig integritet och frihet. Att vara liberal innebar framför allt att man stod upp för pressfrihet och mänskliga rättigheter. Att vara centerpartist innebar att man värnade om föreningsfrihet, lokalt självstyre och nationellt oberoende. Exemplen på hur illa det kunde gå fanns i Sovjetunionen, DDR och andra ställen där kommunismen slagit rot.

På andra sidan stod Socialdemokraterna med filosofi som inte direkt strävade efter övervakning och censur, men som inte heller tog avstånd från sådana metoder. I Vänsterpartiet Kommunisterna fanns det en falang som drömde om en ideal marxistisk stat och en falang som beundrade det man gjorde i Moskva och Berlin.

Idag är rollerna ombytta. De Nya Moderaterna har inget gemensamt med de gamla Moderaterna förutom skattesänkningar. Man är öppet för total övervakning och polismetoder som inte hör hemma i ett öppet samhälle. Folk flockas till partiet, som till Mussolinis fascister för 70 år sedan. Folkpartiet har inget liberalt kvar förutom namnet. Centern ägnar sig åt att rädda storföretag när de inte ger bort den lokala makten över Sverige till USA. Tillkommit i laget har Kristdemokraterna med sin ängsliga strävan att få vara kvar på banan. De har aldrig tänkt en tanke om det öppna samhället och dess behov av öm omvårdnad. Deras politik handlar nämligen bara om en sluten del av samhället - familj och äldrevård. Exemplen på hur illa det kan gå om man inte skyddar sin demokrati kommer från USA, med sina över 1000 hemliga övervaknings- och underrättelseorganisationer. Gestapo - förlåt - Department of Homeland Security är bara toppen på isberget.

Ytterligare mörkermänniskor hörs ur höger högtalare, i form av slipade och välorganiserade Sverigedemokrater. Precis som på 30-talet tar en stark ledare en tidigare icke salongsfähig rörelse och lägger på ett lager fernissa, varpå populasen flockas till fanorna.

Socialdemokraterna har hittills hållit fast vid sina gamla principer om att inte bry sig om frihetsfrågor, men är nu så desorienterade att vad som helst kan hända. Kvar på den politiska kartan finns Miljöpartiet med retoriskt stöd för frihetsfrågor - tyvärr blir det mer snack än hockey - och Vänsterpartiet. Lars Ohly som kallar sig kommunist står aktivt upp för frihetsfrågor och det verkar som om hela partiet står bakom. Jag har hört representanter från Ung Vänster erkänna att partiet hade fel om Sovjet och DDR. Jag måste uttrycka mitt gillande för Vänsterpartiet.

Det är det här som stör mitt ordningssinne. Partier som är för marknadsekonomi ska vara det av frihetsideologiska skäl. Partier som är för planekonomiska lösningar ska offra individuell frihet på solidaritetens altare. Om det inte ser ut så så har man kastat ideologin över bord och baserar hela sin politik på någon form av röstoptimerande populism.

Man inför lagar beställda av USA, för man är rädd att eventuella sanktioner ska kosta röster. Man inför övervakning, för tänk om något händer och man blir uthängd i pressen - det kan kosta röster. Man ger polisen utökade befogenheter, för då visar man handlingskraft mot brottsligheten som alla är så rädda för.

När jag så här i julhelgens lugn reflekterar över mitt liv inser jag att jag har haft glädjen att leva i en tid och på platser där jag har haft större frihet och omsorg om mina mänskliga rättigheter än någon annan gång i historien. Jag inser också att att jag kommer att få uppleva att den epoken försvinner. Det fyller mig redan nu med saknad och med sorg.

Jacob Hallén, julen anno 2010

Ett enkelt förslag i all välmening

written by jacob, on Dec 21, 2010 3:30:18 AM.

Genom datalagringsdirektivet kommer vi medborgare att bli spårade varthän vi går med våra mobiltelefoner. Vilka intressen vi har kommer att följas genom loggning av vilka webbplatser vi besöker och vår epost kommer att registreras. Det är ju fint att överheten visar ett sådant intresse för våra enkla liv.

Vad jag förstår så skulle all denna registrering av information inte kunnat förhindra den nyligen skedda sprängningen i Stockholm, skotten mot invandrare i Malmö eller flygplanskapningarna den 11 september, men man vet aldrig. En dag kanske man lyckas förhindra något riktigt hemskt. Kanske till och med så hemskt att vi små medborgare i våra enkla liv behöver besparas all information om det hemska.

Nu var det inte den eventuella nyttan av redan föreslagen övervakning jag tänkte tala om, utan den konkreta nyttan av att bygga ett annat övervakningssystem. Biltrafiken är nämligen väldigt undermåligt övervakad och folk kan köra sina bilar på ett synnerligen vårdslöst sätt, med väldigt liten risk för konsekvenser. Mitt förslag går ut på att alla nya bilar och motorcyklar förses med en elektronikmodul som innehåller

  • en GPS-mottagare
  • en smartkortläsare
  • solid-state-minne nog för att logga ett års körning
  • transponder som identifierar fordonet när det passerar en kontrollstation

Nya körkort utfärdas som har ett chip, likt senaste modellen av kreditkort. För att kunna starta bilen krävs att man satt in körkortet i läsaren och angivit sin PIN-kod. Med GPS-mottagarens registrering kan man avgöra var bilen har befunnit sig i varje ögonblick och med modern GIS-teknik kan man avgöra vad hastighetsbegränsningen på platsen varit. Med lämplig tid mellan registreringarna, t.ex. en minut kan man avgöra medelhastigheten under denna tid, och med hänsyn taget till felmarginalen i GPS-systemet kan man avgöra om fordonet hållit hastighetsbegränsningarna. Bilprovningen läser av och nollställer utrustningen en gång om året. De samlade fortkörningsböterna för hela året skickas sedan till respektive körkortsinnehavare som framfört fordonet vid fortkörningstillfället.

Systemet har många fördelar. Det blir svårare att stjäla bilar utan att samtidigt stjäla en identitet (man kan tänka sig att bilägare lägger in en lista av av accepterade körkort i sin bils modul). Det blir lättare för polisen att se precis var en bil har varit. Den som är misstänkt för brott kan få sin körjournal utlämnad som resultat av husrannsakan. Bilar som nyttjats till rån och andra grova brott kan lättare analyseras för var de har varit (om inte annat så måste buset se till att förstöra loggen innan de använder en stulen bil).

Transpondersystemet gör att man lättare kan spåra fordon i trafiken. Dels skulle man kunna ta bort de dyra och klumpiga kamerorna i biltullarna, dels skulle man kunna få rapporter om efterlysta fordon i realtid.

Ett sådant här system skulle inte vara speciellt dyrt att införa. I volym skulle elektronikmodulen troligen kosta c:a 500 kr/bil, installerad och klar. Basstationer för transponrar kan till en början monteras i existerande hastighetskameror längs vägarna. All infrastruktur med nätverk och elektricitet finns redan. Systemet kan kompletteras med fler kontrollstationer efter hand. Om några år, när det bara finns ett fåtal bilar utan övervakningsmodul kan man helt sluta med fartkameror och hastighetskontroller längs vägarna.

Samhällseffekterna skulle bli en extrem dämpning av farten på vägarna, med motsvarande minskning av antalet döda i trafiken. Organiserad brottslighet skulle få betydande problem eftersom man hela tiden kan knyta en viss person till ett fordon som nyttjats i en brottslig gärning. Hells Angels och andra brottssyndikat skulle få betydande problem i sin verksamhet. Naturligtvis skulle det bli en och annan negativ konsekvens. Man skulle få ta spårvagnen eller en taxi till älskarinnan, men det är kanske något en romantiker får offra på framstegens altare.

Den som känner mig kanske undrar vad det är för vansinnigt övervakningsförslag jag kommer med. Är det satir? Är det allvarligt menat?

Faktum är att det är hälften av varje. Det jag vill visa på är att det finns konkret övervakning som faktiskt skulle producera mycket större samhällsnytta än vad datalagringslagen någonsin kommer att göra, samtidigt som den skulle åstadkomma mindre skada än nämnda lag. Det skulle dessutom vara billigare. Integritetskyddet är bättre än vid registrering av telefonsamtal och internettrafik, för fordonet behåller informationen tills dess att myndigheterna kräver ut den.

Slutsatsen av det hela blir att datalagringsdirektivet och den svenska datalagringslagen inte har kommit till med tanke på bästa nytta och största effekt, utan är resultatet av ett slumpmässigt politiskt hugskott.

Rädslan

written by jacob, on Dec 13, 2010 7:12:07 PM.

We have nothing to fear but fear itself. Så sade Frankin D. Rosevelt i sitt installationstal som USA:s president mitt i den värsta krisen under depressionen.

Jag fick igår uppleva två händelser som illustrerar rädslans fysionomi på var sitt sätt, men med många gemensamma egenskaper.

Det ena fallet var ganska trivialt. Jag sitter i styrelsen för min bostadsrättsförening. Föreningen har nyligen renoverat trappuppgången och som pricken över i:et så lade man in en orientalisk matta på bottenvåningen. Mattan hade inte legat många dagar innan den blev stulen. Det här gjorde mig naturligtvis ganska harmsen och fick mig att dra slutsatsen att vi behöver låsa fast mattan nästa gång. Andra personer har genererat en massa förslag om ökning av säkerhet i huset. Det handlar om att byta dörrar med glasrutor till massiva dörrar, installation av övervakningskamera i trapphuset, byte av kodlås och porttelefon till system med chip och bildtelefon. Det kom också förslag på att ta bort namnen på lägenhetsinnehavarna från porttelefonen.

Det här gör naturligtvis att det blir mörkt i trapphusen och att det blir svårare att ta emot besökare. Som boende får man också en känsla av att bo i en bunker. Dessutom kan man naturligtvis inte ta emot älskarinnor eller kinesiska dissidenter utan att det registreras. Tack och lov föll alla förslagen på att de kostar en massa pengar och föreningen har en ansträngd budget efter renoveringsarbetena.

Ändå så tycker jag att det illustrerar en mentalitet av rädsla. Man är beredd att inskränka sin vardagliga frihet och bekvämlighet för att slippa ett sällan förekommade obehag. Tydligen så upplevs obehaget som en så fruktansvärd KATASTROF att man är beredd att betala med ett stycke av sin trivsel varje dag. Det är för mig obegripligt.

Det andra fallet handlar naturligtvis om att en person har sprängt sig själv i luften på Drottninggatan i Stockholm efter att ha skickat ett hotbrev till Säpo. Jag kan köpa att det kallas en terrorhandling eftersom det fanns ett hotbrev, men som terror var det ganska patetiskt. Påminner mest om självmordpatrullen i slutet av Life of Brian.

The suicide squad

Idag ägnar Göteborgsposten 8 sidor åt detta. Det talas om att det är ett nytt säkerhetsläge och att vi utsatts för attacken på grund av Sveriges insats i Afganistan. Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson får lite plats i marginalen där de talar för att inte blåsa upp det hela, men de kläms mellan justitieutskottets ordförande Morgan Johansson (S) som säger att det är ett djävulskt utstuderat dåd mitt i julhandeln och Norges justitieminister som reagerar med avsky. Morgan Johansson måste ha en utomordentligt dålig fantasi om han betraktar dådet, både som det var uttänkt och som det i slutänden utfördes som utstuderat.

Det illa genomförda attentatet utfördes på en slumpmässig allmän plats med mycket folk. Det sprider en viss panik i pressen och låter Sverigedemokraterna skrika om hårdare tag mot muslimer. Allmänheten blir oroad ett tag, men det går över. Det går nämligen inte att sätta in så mycket bunkeråtgärder för att skydda sig. Man kan bevaka Lars Vilks lite extra och man kan vara ännu njuggare mot flyktingar.

Ska man få någon bestående effekt ska man slå till mot stationer, idrottsevenemang, vaktparaden, skattemyndigheten och nattklubbarna. Då får man nämligen säkerhetsåtgärder i form av bagageröntgen, metalldetektorer, övervakningskameror, portkoder, massiva dörrar och allt annat som människor tillgriper när de blir rädda. Man har på det sättet lyckats cementera en bunkerkänsla som inte går bort förrän säkerhetsåtgärderna tas bort, men vem vågar ta bort dem om det finns den mista risk att man får bära hundhuvudet för ett lyckat framtida attentat. Det blir dessutom permanenta kostnader som är ren förbränning av pengar, eftersom säkerhetsåtgärderna inte producerar någon riktig samhällsnytta.

Att utföra attentatet som ett självmordsuppdrag tyder på psykisk och känslomässig instabilitet. Självmordsuppdrag görs mot försvarade installationer där sannolikheten att klara sig är så liten att man lika gärna kan planera för att ta kål på sig själv. På Drottninggatan kan man lätt placera ut en bomb och försvinna i folkmängden och sedan slå till på en annan plats vid ett senare tillfälle. Man kan hoppas att det faktum att mannen bara sprängde sig själv beror på att han egentligen inte ville skada någon annan och att dådet var en protest mot ett liv som kändes orättvist och meningslöst.

När människor reagerar utan att tänka efter så är det rädslan som styr, men det enda som verkligen är farligt är rädslan i sig själv. Det kommer alltid finnas vettvillingar som är beredda att skada sig själv och sin omgivning. Rädslan dikterar att vi ska skapa så mycket säkerhet vi kan för att undvika upprepning. Förnuftet säger att vi ska sätta in så små säkerhetsåtgärder som vi kan komma undan med. Det är ungefär som med kommunikationsstandarder på Internet. De är perfekta när allt som går att ta bort har tagits bort.

Routers are of very different quality

written by jacob, on Dec 10, 2010 12:45:48 AM.

I have a home network setup with an ADSL modem for my incoming connection. Connected to the modem is a 4 port router with a WiFi access point, allowing me to connect machines through wired Ethernet and wireless access. This is a very common setup that can be found in millions of homes and offices.

I used to have a D-Link DI-624, which broke after a couple of years. I bought a new one of the same type, since I liked the user interface. It also broke just after it was out of warranty. This time I decided to buy a Linksys WRT 54GL, which has more or less the same specifications as the D-Link box. This was back in February of 2010. My first impression was not all that favourable, because the Linksys box was slightly harder to configure than the D-Link one.

During all my years with the D-Link equipment I had constant problems with the ADSL line hanging, forcing me to reboot the ADSL modem. Sometimes the router would hang and I would have to reboot it. Early on it would happen a couple of times a week and for most of 2009 it would happen once or twice a day. I would blame it on having a bad quality ADSL line and never thought much about the role of my equipment (the support staff at my ISP never mentioned the router as a possible source of problems, even though they saw exactly what equipment I had through their diagnostic tools).

I have now had the Linksys router for 10 months, and I have just had one outage. That one was caused by the ADSL modem breaking.

I have searched the Internet extensively for reviews like this and not found any, which is why I think it is by the time someone blogged about equipment reliability. If you have similar stories comparing different products, please leave a comment or write it up in your own blog.

Leaky wicks from wikileaks

written by jacob, on Dec 3, 2010 3:00:57 AM.

Joshen säger att det man ska kommentera nu är Wikileaks, så då får jag väl göra det.

Det material som släppts innehåller nästan inget av nyhetsvärde. Move along. Upprördheten över att lite småsnuskiga hemligheter har kommit ur är lite mer intressant. Det visar vilka sprickfärdiga ballonger till egon som kända politiker har. Bästa beskrivningen jag kan komma på är fisförnäma, uppblåsta paddor med ömma tår ända upp i knävecken.

Det som är av nyhetsvärde, men som ingen talar om är hur amerikanska UD:s hemliga meddelanden från ambassaderna har hamnat hos Wikileaks. Enligt uppgifter som har spridits i pressen så är det menige Bradley Manning, en underrättelseassistent på en militärbas i Irak som har haft tillgång till materialet och smugglat ut det!

Hur i hela friden

  • har någon utanför UD över huvud taget tillgång till all deras korrespondens med ambassaderna?
  • kommer det sig att materialet går att nå från en bas i Irak, som potentiellt skulle kunna bli intagen eller infiltrerad av spioner?
  • ger man en sketen menig tillgång till allt material om kriget i Irak, kriget i Afghanistan och allt vad UD gör. Var inte hans jobb att analysera motståndarnas kommunikation och propaganda? Har amerikanerna aldrig hört uttrycket Den informationen behöver du inte för din tjänst!

Varför har inte huvuden rullat i Pentagon och UD? Om det är så här lätt att komma åt hemligheter så borde Kina, Ryssland och andra konkurrenter om världsherraväldet veta allt om USA:s statshemligheter.

Nej, det är inte diplomatin som har tagit skada, som Calle Bildt påstår, det är USA:s anseende som mäktig nation som har tagit skada. Det har visat sig vara en stor och klumpig pajas som har tagit på sig en gorillamask för att sätta skräck i världen.

En märklighet i upphovsrättslagen

written by jacob, on Dec 2, 2010 2:23:56 AM.

När jag läste på i upphovsrättslagen hittade jag följande mening: Den som för sitt enskilda bruk framställer exemplar i digital form av en offentliggjord sammanställning i digital form skall under de förutsättningar som nyss nämnts inte dömas till ansvar..

En CD eller DVD som innehåller mer än ett verk är en sammanställning i digital form. Om CD:n eller DVD:n har funnits till försäljning vid något tillfälle är den offentliggjord. Inte annat jag kan se så gör det här att nedladdning av sådant material undgår ansvar. (Jag gissar att det fortfarande är otillåtet, men man kan inte dömas till fängelse, böter eller skadestånd.)

Det vore intressant om någon använde detta till sitt försvar i ett fildelningsmål.

TPB-domen igen

written by jacob, on Dec 2, 2010 2:14:55 AM.

Jag läste igenom hovrättens dom i Pirate Bay-rättegången igen. Det är anmärkningsvärt hur lite hovrätten argumenterar för att medhjälpet till upphovsrättsbrott ska innebära skadeståndsskyldighet. Man konstaterar att det har förekommit annonser på TPB-webbsajten och därför är det att betrakta som kommersiellt utnyttjande av verken som åtalet rör. Därför kan man utdöma skadestånd. Av någon anledning så resonerar man inte heller om huruvida skadeståndet påverkas av att svaranden i den civilrättsliga skadeståndsdelen av målet aldrig har förfogat över verken. Faktum är att hovrätten inte ens gör någon skillnad på den straffrättsliga och den civilrättsliga delen av målet. Inte med ett enda ord behandlar man delarna som åtskilda.

I upphovsrättslagen §53 står det Den som i strid mot denna lag eller mot föreskrift enligt 41 § andra stycket utnyttjar ett verk ska betala skälig ersättning för utnyttjandet till upphovsmannen eller hans eller hennes rättsinnehavare. Hur jag än vrider och vänder på denna paragraf så kan jag inte få det till att TPB har utnyttjat verken. Man har eventuellt haft glädje av att andra har utnyttjat verken, men det är inte en aktiv handling och kan rimligtvis inte leda till skadeståndsskyldighet enligt föreskriften i upphovsrättslagen.

Hovrätten och TPB - Hur några detaljfel kan få hårresande konsekvenser

written by jacob, on Nov 27, 2010 3:17:29 AM.

Det har varit intressant att läsa hovrättens dom i TPB-målet. Domen är betydligt mer balanserad än den från tingsrätten. Domstolen har rensat bort en massa faktorer som tingsrätten ansåg var skäl till en fällande dom. Det gör att resonemangen blir rakare och mer lättanalyserade.

Nu fälls Fredrik Neij för att han kände till att TPB utnyttjades för upphovsrättsintrång och borde ha agerat för att förhindra dessa. Peter Sunde fälls för att han varit med och byggt upp tjänsten TPB. Speciellt fäster man sig vid att han vid ett tillfälle installerat en lastbalanserare. Sunde har bestridit detta, men hovrätten anser det bevisat att han installerat en lastbalanserare. Därför anses han ha medverkat till att TPB som tjänst kunde användas för förmedling av information så att okända personer kunde dela upphovsrättsskyddade filer mellan sig. Eftersom en stor del av TPB's trafik har handlat om att peka ut olovligt material har alltså Sundes handling att installera en lastbalanserare gjort honom skyldig till medhjälp till brott mot upphovsrätten. Hovrätten ställer alltså inga krav på att det ska finnas ett uppsåt. Att Neij fälls ser jag inte som speciellt anmärkningsvärt; han har varit ansvarig och har bevisligen varit medveten om trafiken. När det gäller Sunde så anser hovrätten att det inte är straffbart att argumentera för att TPB är eller borde vara en 100% laglig tjänst, men sedan så låter man det räcka med att han har petat lite i hårdvaran för att han ska anses fullt medskyldig till medhjälpet till upphovsrättsintrång. Om jag hade hjälpt TPB att fixa ett DNS-problem eller om jag vid något tillfälle hade diskuterat systemarkitektur med Neij, hade jag också varit medskyldig?

Karl Lundström döms för att han har varit schysst mot några killar som jobbat på en tjänst som han såg affärspotential i, och låtit dem få lite resurser gratis eller till subventionerat pris. Hans medhjälp till medhjälpet till upphovsrättsbrott är alltså att bidragit finansiellt till en tjänst, där han inte haft något direkt inflytande på utförande och drift. Med så låga krav på uppsåt eller oaktsamhet så skulle hela bankvärlden sitta inne efter skandalerna i Skandia, Carnegie och HQ Bank. Lundströms delaktighet, enligt rätten, ligger mer på nivån som Göteborg Energi har haft när de levererat elekticitet eller som målarna haft eftersom de målade väggarna i datorhallen. Vem vet, det kanske var någon på fiket i närheten som bjöd på kaffe när grabbarna diskuterade hur man skulle kunna indexera bättre. Ingen av dessa är åtalade - märkligt.

Hovrätten har inte kunnat påvisa uppsåt hos någon av de åtalade, så därför så fälls alltså Neij för oaktsamhet i driften av tjänsten, Sunde för oaktsam installation av hårdvara och Lundström för oaktsam utlåning av resurser. Jag kan förstå att Neij fälls, men de två andra fälls för något som i normalt rättsmedvetande inte är brottsligt. Att låna ut utrustning när man är medveten om att den ska användas till upphovsrättsbrott kan jag acceptera som medhjälp till brott, men att låna ut utrustning till något som eventuellt skulle kunna vara medhjälp till upphovsrättsbrott är knappast en brottslig handling. Speciellt om man inte har lyckats visa att det funnits ett uppsåt. Argumentationen har förts på en sandlådenivå, för att man vill dra in Sunde och Lundström som medskyldiga.

Så långt så har hovrätten dock lyckats föra ett sammanhängande resonemang. Det upphör dock när man kommer till frågan om skadestånd.

Där säger hovrätten att, eftersom vi inte lyckats få fast dem som utfört upphovsrättsbrottet, så är det helt okej för målsägarna att kräva full ekonomisk kompensation för ekonomisk skada plus blodspeng av de åtalade för att de varit oaktsamma i att övervaka tjänsten, utföra vissa arbetsuppgifter som gjort att tjänsten fungerat bättre, samt subventionerat densamma. Det här är en helt orimlig slutsats. Målsägarna måste kräva kompensation av dem som utfört brotten och inga andra. Hade man kunnat visa uppsåt hade det varit rimligt att kräva viss ekonomisk kompensation för medhjälp, och då i proportion till varje åtalads ansvar och del i brottet. Det ligger bortom allt rim och reson att man ska kunna bli obegränsat skadeståndsskyldig för handlingar, där man vid handlingens utförande inte har möjlighet att förutse att den leder till lagbrott. Rätten har inte visat att Lundström visste hur tjänsten skulle brukas när han tillförde resurser, eller att Sunde var medveten om upphovsrättsbrottens omfattning när han installerade lastbalanseraren.

Om man accepterar hovrättens resonemang om att det faktiskt har begått upphovsrättsbrott och att svensk lag ska gälla, så är det ganska uppenbart att Neij genom uraktlåtenhet att handla gjort sig skyldig till medhjälp till upphovsrättsintrång. Straffvärdet för detta borde vara några månaders villkorligt fängelse. Sunde och Lundström bör, på de bevis som hovrätten bedömt som trovärdiga frias. Medhjälpsbrottet i Neijs fall är ringa och bör inte föranleda att hovrätten beviljar något skadestånd över huvud taget. Det är inte Neijs handlingar som förorsakat skadan. Det är de som laddat ned materialet som eventuellt har skadat målsägarna.

Att hovrätten gjort sig skyldig till en politisk bedömning och därför åsidosatt lagen framgår med all önskvärd tydlighet i formuleringen "Att upphovsrättsintrång genom illegal fildelning är ett samhällsproblem som på senare år spritt sig likt en löpeld framstår enligt hovrätten i det närmaste som ett allmänt känt faktum."

En intressant konversation

written by jacob, on Nov 20, 2010 12:27:00 AM.

När jag var i Mountain View, Kalifornien, för ett par veckor sedan så lunchade jag med en av mina gamla kompisar, Peter. Det många faktorer som gör Peter speciell. Förutom att han är besatt av hur mycket klockan är så var det han som en gång i världen tog Internet till Sverige. Han jobbar fortfarande med att höja kapaciteten i nätverksutrustningen och i hans värld borde enskilda abonnenter ha förbindelser med 100 Gbit/s i sina hem idag. Att de inte har det beror på att telekombolagen är slöa och apatiska och tjänar för mycket pengar som det är.

Förutom att Peter är en teknisk guru så är han extremt skarpsynt när det gäller konsekvenser av regler och politiska beslut. Vi diskuterade utvecklingen i Sverige när det gäller FRA-lagen, datalagringsdirektivet och kraven från underhållningsindustrin att ISP:er ska beläggas med ansvar för vilket innehåll de förmedlar. FRA-lagen avfärdades med något i stil med det räcker med att en leverantör fyller sin lina med rymdbrus och skickar nyttotrafiken krypterad för att FRA ska vara helt chokade. Datalagringsdirektivet var vi överens om var lite farligare, även om han menade att det bara leder till att alla krypterar allt. Det är illa nog att trafikinformation samlas in systematiskt, även om det finns metoder för gömma en stor del av den informationen också.

Det som han såg som speciellt bekymmersamt var risken att ISP:er beläggs med ansvar för vad kunderna gör i deras nät och därför tvingas agera poliser. Hans första invändning var att det inte finns några ISP:er som har förutsättningarna för att kunna utföra ett sådant arbete. Det är en insikt som är extremt klarsynt. Som ISP ligger det i mitt intresse att göra ett så dåligt jobb som jag kan komma undan med, för jag tjänar inga pengar på att utreda upphovsrättsintrång och barnporr. Ju mindre resurser jag kan lägga på saken, desto bättre lönsamhet har jag. Det leder till att jag använder automatiserade system för spärra viss trafik och gör så ytliga utredningar jag kan när polisen och upphovsrättslobbyn knackar på min dörr. Konsekvensen blir godtycke och bristande rättssäkerhet.

Peter menade att samhället har en institution för att utreda brott - polisen - och att det är orimligt att förvänta sig att någon annan ska kunna sköta deras jobb. De har svårt nog med det själva.

Det stora hotet är därför urholkningen av "mere conduit"-pricipen - att en transportör av varor eller information inte ansvarar för innehållet och inte heller har någon långt gående skyldighet att ta reda på vad transporten innehåller. Redan när Turn und Taxis skötte postväsendet för stora delar av Europa så var brevhemligheten något som togs på stort allvar och när telegrafi och telefoni gjorde sitt intåg så insåg man att det var viktigt att skydda människors kommunikation så att ingen obehörigen tog del av den. Läser inte dagens politiker historia och filosofi? Är inte målet att jag ska kunna leva mitt liv enligt min filosofi utan att någon kikar över min axel hela tiden?

Det var bättre förr

written by jacob, on Nov 19, 2010 10:53:33 PM.

När Oscar Swartz citerar Zarah Leander så får det mig att tänka på hur det politiska livet fungerade när jag var tonåring. Då kunde faktiskt artister, författare, programledare och sportstjärnor ha en politisk åsikt och stå upp för den. Är man gammal nog minns man att Tage Danielsson, Astrid Lindgren och Sven Stolpe var ytterst stridbara i vissa frågor. Man kommer också ihåg att Birgit Nilsson, Sven Tumba, Lennart Hyland och Zarah Leander, bland många andra, vågade ha en åsikt i aktuella frågor.

När våra politiker idag rustar ned våra privatliv med FRA-lagen och datalagringsdirektivet så undrar man var dagens offentliga personer befinner sig och varför de inte ställer sig upp och med klar stämma protesterar. Varför får vi inte höra Carola, Micke Persbrandt eller Håkan Hellström uttala sig om vilket elände det är att ha folk som snokar i ens privatliv och att vi måste skydda svenska folket från ett sådant öde? Var finns ni, Zlatan, Christer Sjögren och Claes Eriksson? Ni har makten att dra igång en folkstorm, för folk lyssnar på er.