Flickus flackus flum

Jacobs tankar om och med kvalitet

Entries in the Category “Piratpartiet”

Marschen mot maskinsamhället

written by jacob, on Jul 9, 2014 12:03:00 AM.

Jag har hittat ytterligare några intressanta diskussioner om vad den påbörjade automatiseringen av samhället får för konsekvenser. Den ena är en intervju som Vinod Khosla gör med Googles grundare, Larry Page och Sergey Brin. De är alla tre djupt inblandade i utvecklingen av de produkter och tjänster som kommer att ersätta stora mängder arbetstillfällen med maskiner. Det märks tydligt att de har funderat ganska länge på konsekvenserna av det de gör.

Den andra diskussionen är en TED-föreläsning där den ekonomiska teoretikern Andrew McAfee målar upp en bild av framtiden, som är mycket lik den jag har beskrivit i tidigare blogginlägg.

Jag kan varmt rekommendera att se båda om man vill förstå vart vi är på väg och om man vill fundera över vad det innebär för den politik som måste föras.

Som bjärt kontrast kan man läsa en debattartikel i dagens Svenska Dagblad av nationalekonomerna Agneta Kruse och Ann-Charlotte Stålberg. Den argumenterar att kvinnor inte är missgynnade av pensionssystemet. Det är en debatt som jag inte ska gå in på, men det som är intressant med artikeln är att den på traditionellt nationalekonomiskt manér likställer ökat antal arbetade timmar med ökad produktivitet och ökat välstånd.

Tiden då den kopplingen fanns är över. Ökat välstånd kommer mer och mer att vara kopplat till att vi arbetar färre och färre timmar och att färre och färre personer jobbar över huvud taget.

Det går i viss mån att fördela det nödvändiga arbetet mellan fler personer, där var och en arbetar mindre, men vi måste vara på det klara med att många kreativa arbeten kräver mycket tid från en person. Det går inte att dela vissa jobb mellan fler personer. T.ex. blir programvara bättre ju färre personer som har varit inblandade i produktionen. Det tar så lång tid att utbildas till och bygga upp erfarenhet som specialistkirurg, att man när man är klar måste jobba väldigt mycket för att klara av det behov av operationer som finns. Konst, musik och litteratur produceras bäst av enskilda personer. Hade det fungerat med att sätta 100 spökskrivare på att skriva färdigt A Song of Ice and Fire (böckerna som är förlaga till Game of Thrones) så hade Georeg R R Martin nog gjort det. Hade det gått att få en maskin att skriva texten så hade han nog investerat i en sådan.

Kontrasten mellan visionärerna i början av det här inlägget och de svenska nationalekonomerna är bara ett exempel på hur våra ekonomer och politiker saknar beredskap för den förändring som kommer. Här har Piratpartiet en fantastisk möjlighet att ta kommando och leda debatten. Det är vi, med vår teknikförståelse och vårt framtidsengagemang som kan arbeta fram lösningarna på den enorma sociala omvälvning vi står inför.

Vad betyder Riksbankens sänkning av räntan

written by jacob, on Jul 4, 2014 7:36:13 PM.

Riksbanken har nyligen sänkt reporäntan till 0,25%. Det är den ränta som Riksbanken tar för att låna ut pengar till affärsbankerna. Dessa måste låna en del av de pengar de har att röra sig med, för att t.ex. kunna överföra pengar till andra banker. Den räntan styr i sin tur en massa andra räntor, genom att de låneräntor som erbjuds på marknaden justeras i förhållande till tillgång och efterfrågan.

Anledningen till att räntan är så låg är att, enligt ekonomisk teori, lägre räntor innebär högre inflation. Sverige har i snitt haft 1,4% inflation per år under de senaste 15 åren. Det mål som Riksdagen har satt för Riksbanken är 2%. Enligt Keynesianska ekonomer ska 2% vara en lagom inflation, som ger optimal ekonomisk tillväxt.

Nu har räntesänkningarna inte lyckats med att få upp inflationen och många tyckare har skyllt på att Riksbanken inte har varit tillräckligt radikal. Jag har en annan förklaring.

En av de kraftigaste drivkrafterna för inflation är brist på arbetskraft. När det är svårt att få tag på personal är arbetsgivarna beredda att höja lönerna och därmed minska sina vinster. Under kortare perioder är de till och med beredda att gå med förlust, bara de får in rätt arbetskraft. Nu har vi en arbetslöshet på över 8% och med en ungdomsarbetslöshet som ligger långt högre.

Samtidigt så ska räntesänkningar minska lönsamheten i att ha pengar på banken, och därmed göra mer pengar tillgängliga för företag som vill investera. När investeringarna sker ska arbetslösheten minska och inflationen ta fart.

Så långt ekonomisk teori

Nu är vi i en situation där pengar är nästan gratis. Det gör att företagen inte borde kunna bli mer investeringsvilliga än vad de är just nu. Samtidigt så har vi en hög arbetslöshet. Det är inte en rolig situation. Ändå så är Sverige ett av de länder i världen som ligger bäst till.

Jag tror att den här situationen beror på att vi har passerat en historisk jämviktspunkt. Det är inte längre de bra investeringsprojekten som tävlar om kapital. Det är kapitalet som tävlar om de bra projekten. Det finns ett överskott på kapital, och då betyder inte en räntesänkning att investeringarna ökar - det blir inte fler vettiga projekt att investera i bara för att räntan sänks. Samtidigt så har jämvikten för efterfrågan på arbete förskjutits. Sverige, och nästan alla andra länder på jorden, får inte fler människor i arbete när det görs nya investeringar - vi får färre. Flertalet av alla investeringar går ut på att göra personal överflödig, och därmed öka företagens vinst. Det är en naturlig utveckling, och ingenting att oroa sig för.

Det vi ska oroa oss för är i stället hur vi ska överföra tillräckligt stor del av vinsterna i produktionen till medborgarna. När någon blir arbetslös försvinner dels personens levebröd, i form av lönen från företaget, och dels skattebasen för staten i form av skatt och arbetsgivaravgift på lönen. Till på köpet kommer att staten nu måste stå för personens levebröd.

Slutsatsen måste bli att skatt på lön är en förlegad skattebas och att vi måste hitta andra former för att ta in skatt. Det mest rättvisa system jag kan komma på för tillfället är att beskatta energi, men jag hoppas att det finns andra som kan komma med ännu bättre idéer.

En lösning på skolans problem

written by jacob, on Jun 28, 2014 5:37:00 PM.

Svenska försvaret för 35 år sedan

När jag ryckte in för att göra militärtjänst, i maj 1977, befann sig Försvarsmakten i kris. Soldaterna var i allmänhet extremt omotiverade. Många maskade och det förekom även sabotage mot verksamheten.

Det var ett resultat av att försvaret inte hade följt med i samhällsutvecklingen. Vietnamdemonstrationer och den auktoritetsfientliga tidsandan efter 1968 gjorde att de inryckande ungdomarna ifrågasatte militärens rigida system. Resultatet blev underkända soldater och odugliga förband, ungefär som att skolan idag har stora mängder elever som går ut utan godkända betyg.

Någon gång, c:a 1975, kom någon i försvarsmakten på att man var tvungen att förändra sig. Man studerade omvärlden och kom fram till att det israeliska försvaret hade exceptionella resultat. De berodde inte bara på att rekryterna hade en grundläggande motivation som var högre än i Sverige. Man arbetade fokuserat med trupputbildning och ledarskap grundat i vetenskaplig forskning. Svenska försvaret inledde ett samarbete med några av de främsta israeliska forskarna och två år senare började resultaten införas på bred front i det svenska försvaret. Först ut var en handbok i trupputbildning och jag hörde själv till den första kullen som fick lära sig utbilda enligt nya metoder. Sedan följde Handbok Ledarskap och kursen UGL (Utveckling av Grupp och Ledare). Just UGL blev en stor framgång och körs både civilt och i försvaret än idag. Efterhand tillfördes nya komponenter, baserade på erfarenheter som byggts upp efter hand.

Resultatet lät inte vänta på sig. Redan i början på 1980-talet så hade de värnpliktigas uppfattning om försvaret ändrats. Sabotagen var försvunna och stora delar av årsklassen var faktiskt nöjda med sin tjänstgöring. Man upplevde tiden som lärorik, effektiv och allt som oftast stimulerande. Jag hade själv ganska mycket med försvaret att göra under den här perioden och såg förändringarna på nära håll. Jag gick igenom reservofficersutbildning och hörde till de första som gick igenom UGL. Jag gjorde repövningar och jag var ute i FN-tjänst vid två tillfällen. Jag arbetade dessutom som instruktör på KA4 i Göteborg under ett stort antal somrar, med ansvar för allt från kustjägare till malajer. Jag såg med egna ögon hur situationen förbättrades år från år. Det var naturligtvis inte alla gamla befäl som klarade att anamma det nya tänkesättet, men efterhand som vi utbildade nya instruktörer så ökade vår förmåga att engagera och motivera våra värnpliktiga. Väl godkända personliga betyg blev norm snarare än undantag och det inträffade nästan aldrig att ett färdigt förband blev underkänt och inte kunde krigsplaceras.

Skolan idag

Det finns många likheter mellan den svenska skolan av idag och försvaret för 35 år sedan. Eleverna är, på många ställen, inte motiverade att verkligen lära sig saker och de upplever skolan som otidsenlig och meningslös. De vet att det de läser i skolan inte kommer att ge dem jobb och det krävs yttre motiverande faktorer för att få unga människor att skaffa sig kunskaper för kunskapernas egen skull. Jag växte upp i ett akademikerhem, där bildning var en del av identiteten och jag hade en farfar som var en av de mest aktiva tillskyndarna av folkbildningsidealet i Sverige. Ungdomar från hem om inte har de traditionerna behöver få sin motivation från skolan.

Ur lärarnas perspektiv så är situationen ganska förfärlig. Att leda en ganska stor grupp ungdomar som är mitt i en mognadsprocess, med elever i många olika stadier av den processen, är ett av de tuffaste ledarskapsuppdrag som finns. Till på köpet så ser man inte gruppen mer än några timmar per vecka, trots att gruppen är samlad under stora delar av den övriga tiden. Det gör att det hinner hända en massa saker i relationerna mellan gruppmedlemmarna mellan gångerna. På de flesta skolor sker det ingen kommunikation mellan lärarna om vad som händer i varje klass, så varje lärare har bara en liten bit av det sociala pusslet.

Som lärare har man väldigt lite ledarskapsutbildning. Det ingår som ett moment på lärarhögskolan idag, men det är ganska litet och rent teoretiskt. För att bli en duktig ledare måste man ha en aktiv feedback-loop. Man läser teori, tillämpar det man har lärt sig i sin arbetsmiljö och utvärderar sedan resultatet. För utvärderingen behöver man åtminstone ibland en duktig mentor som hjälper till. Speciellt är man i behov av externt bollplank i början av sin ledarskapskarriär.

Vi vet, genom erfarenheterna från försvaret, att en gedigen ledarskapsutbildning kan förändra attityder och motivation i en hel organisation. Det är dags att tillämpa den erfarenheten på bred front i skolan.

Något som är häpnadsväckande i sammanhanget är att vår utbildningsminister, major Björklund, själv har gått igenom hela ledarskapspaketet - med väldigt gott resultat enligt många som har haft honom som instruktör. Ändå så gör han inte kopplingen mellan gott ledarskap och bra resultat i skolan. I stället slåss han och vänstern om när det är lämpligt att börja dela ut betyg, som om det skulle ha någon signifikant inverkan på resultatet, över huvud taget.

Jag tycker att Piratpartiet ska driva att alla lärare i skolan ska få en fortbildning i ledarskap, kopplat med en praktisk uppföljning med mentor för att lära sig tillämpa kunskaperna i klassrummet. Vi bör också driva att ledarskap får en större och mer praktiskt inriktad roll i lärarutbildningen. Satsningen ska börja där problemen är som störst - i högstadiet, för att sedan gå vidare till gymnasium, mellanstadium och lågstadium.

Tankar om framtiden

written by jacob, on Jun 19, 2014 8:34:45 PM.

Jag har en vision om en framtid där alla människor har sina grundläggande behov tillfredsställda. Där fattiga länder har utvecklat ett sådant välstånd att alla människor där har mat, bostäder, utbildning, adekvat sjukvård och trygghet för sin person. I visionen ingår att det samma ska gälla för alla människor även i rika länder, som Sverige.

Vi ligger ganska nära visionen i Sverige, åtminstone när det gäller de materiella komponenterna, men jag tror att vi är på väg bort från visionen snarare än på väg mot den. Jag tror inte att den stora ungdomsarbetslösheten är ett symptom på en lågkonjunktur, och att jobben kommer bara de ekonomiska hjulen snurrar fortare. Jag tror att den beror på att jobben försvinner permanent.

Många arbetstillfällen, främst inom enklare tillverkningsindustri, har flyttat till Kina och andra låglöneländer, men det är också många jobb som försvinner på grund av en högre automatiseringsgrad.

Vi ser redan att antalet butiksbiträden minskar i takt med att livsmedelsaffärerna inför självskanningskassor. Banktjänstemännen blir färre när vi kan utföra allt fler ärenden på nätet. Kvalificerade industriarbeten utförs i allt högre grad av robotar. Spärrvakterna i tunnelbanan är ersatta av biljettmaskiner och automatiserade spärrar.

Under de närmsta åren kommer ett dramatiska antal yrken att automatiseras bort på liknande sätt. Företag som Google och Volvo kör redan förarlösa bilar, lastbilar och bussar på allmän väg. Åkare. taxichaffisar och bussförare kommer att inom en snar framtid att behöva hitta nya sysselsättningar. IBM har idag en superdator som är programmerad att titta på röntgenbilder. Den har bättre träffsäkerhet på att hitta lungcancer än en specialiserad läkare. Datorer kommer inom några få år att diagnosticera nästan alla sjukdomar bättre än doktorerna. Kirurgirobotar finns redan och kommer att bli mer och mer oberoende av mänskliga insatser. Maskiner som tar blodprov har nyligen introducerats på marknaden och kommer att göra mängder av sjuksköterskor överflödiga.

Enligt en rapport från Reforminstitutet, beställd av Stiftelsen för Strategisk Forskning kommer 53% av alla idag existerande jobb i Sverige att vara bortautomatiserade. Det gäller såväl industrijobb som högre tjänstemannapositioner och administratörer. De enda yrkesområden som är helt förskonade är de kreativa yrkena och de som verkligen kräver en människa. Präster och psykologer är fortfarande svåra att ersätta med maskiner.

Medan Reforminstitutets analys av vilka yrken som kommer att försvinna känns rimliga så är deras slutsatser om konsekvenserna minst sagt usla. Stefan Fölster, som är huvudförfattare till rapporten var tidigare knuten till Timbro, som i allt väsentligt är Moderaternas tankesmedja. Slutsatserna talar om högre tryck på sänkta löner för lågutbildade och ett större krav på innovation i Sverige. Man pratar om att arbete kanske inte kan vara den bästa skattbasen för framtiden och man säger att det kommer att krävas mer tillväxt för att klara välfärden.

Reforminstitutet tror att det är Business as Usual, men det är det inte. När jobben i jordbruket försvann så fanns det fabriker som skrek efter arbetskraft. När produktionsjobben började flytta ut så växte IT-branschen och slukade stora mängder personal. Medicinska framsteg och ett allt mer komplext samhälle har ökat behovet av personal i sjukvård och förvaltning. Den här gången finns det inte några nya produktiva jobb att gå till.

Det gör att vi står inför enorma utmaningar. Vi kommer att ha ett samhälle där hälften av den arbetsföra befolkningen inte arbetar. Många kommer att sakna kvalifikationer för att få något arbete över huvud taget, men det kommer också att finnas många arbetslösa som är kvalificerade, eller överkvalificerade, för ett av de arbetstillfällen som kommer att finnas.

Det framstår som rätt självklart att vi måste ge alla resurser nog för deras grundläggande behov. Lika självklart är det att den delen av befolkningen som är nödvändig för utbyggnad och förvaltning av all automatik måste ha en ersättning för den tid de lägger på sitt arbete och det ansvar de tar. Allt där emellan är inte det minsta självklart. Ska den som inte kan få ett arbete ha mer än till sina grundläggande behov. Ska man t.ex. ha råd att åka på Thailand-semester som icke arbetande? Ska den som är kvalificerad för ett arbete ha mer ersättning än den som inte är det? Ska den som utför ett arbete ha mer ersättning än den som inte gör det (den som inte gör det kanske vore mer än villig att göra jobbet)? Ska den som utför arbete för en ideell verksamhet ha mindre pengar att röra sig med än den som jobbar i privat eller offentlig sektor? Hur ersätter vi människor som lägger sin tid på kulturgärningar? Hur värderas kapital i den nya samhällssituationen?

Alla de här frågorna får annorlunda svar än idag, när mer än halva den arbetsföra befolkningen inte jobbar. Om vi kan diskutera oss fram till bra svar så har vi ändå bara nått en bit på vägen.

Om vi har en målbild dit vi vill nå, så måste vi hitta en väg som för dit. Det är en uppgift som är ännu svårare än att definiera målet, och det finns ingen som ens har en idé om hur det ska gå till.

De stora politiska partierna borde ha visioner och vara ledande, men Moderaterna sitter fast i sin arbetslinje och Socialdemokraterna försöker skydda de jobb som finns mot utländsk konkurrens. Centern och Folkpartiet tror att de kan skapa nya jobb ur tomma intet. Vänstern och Miljöpartiet tror att arbetstidsförkortning löser problemet och att jobben kan omfördelas, så att vi alla jobbar lite grand. SD skyller bristen på jobb för lågutbildade på invandringen. KD saknar helt visioner.

Jag tror att Piratpartiet för närvarande är det enda partiet som har förmågan att ha visioner för det postindustriella samhället. Jag tror att om vi kan utveckla visionen och ge svar på några av de frågor jag har ställt här så kan vi övertyga svenska folket om att vi är framtidens parti.

För att nå dit måste vi ha en öppen och livaktig debatt om vad vår vision är. Det här är mitt bidrag. Vad är ditt?

Fildelning för en bättre värld

written by jacob, on Jun 1, 2014 9:02:43 PM.

Nu när EU-valet är över ska jag prata fildelning. Som jag har skrivit tidigare så är jag inte speciellt intresserad av frågan i sig. Vi har vunnit slaget om fildelningen, även om det inte är alla som har insett det än.

Vi har vunnit, därför att folk fortsätter fildela oavsett vilka åtgärder som makten sätter in. Det är en mänsklig drivkraft att dela med sig av det man har, och det finns inga lagar och regler som kan överträffa den kraften.

Vad ni kanske inte vet är att de som byggde Bittorrent-protokollet räknade med den effekten, men att den inte var huvudsyftet, utan ett medel att nå ett helt annat mål.

I slutet av 1900-talet så ägde skivindustrin artisterna. ett fåtal blev superrika, medan de flesta som skrev kontrakt med ett skivbolag förblev fattiga - ofta med skulder till skivbolaget. Att inte ha ett kontrakt med ett skivbolag innebar att man inte hade någon chans att nå utanför sin egen hemstad. Skivbolagen ägde nämligen distributionskedjan för musik. Det handlade inte bara om leveransen till skivaffären, utan också om avtalen om att bli spelad på radiostationer och andra marknadsföringsvägar. Som artist fick man vackert anpassa sig efter det som skivbolaget krävde. Egen kreativ frihet kunde man möjligen ha om man var toppartist med feta intäkter. Det finns många historier om framgångsrika band som ville gå sin egen artistiska väg, men som antingen tvingades in i fållan, eller också dumpades av sitt bolag.

En del artister lever än idag i ett sådant förhållande till ett produktionsbolag. Det har sagts mig att rap-scenen i hög grad har kvar problemen. Skivbolagen betalar ut förskott i en utsträckning som aldrig går att återbetala. Artisten blir därmed livegen.

Det som fildelningen har möjliggjort är att artisterna kan strunta i distributionskanalen. De kan få ut sin musik till musikälskare över hela världen kostnadsfritt. Är de bra så kommer folk att vilja gå på deras konserter och att köpa deras musik för att stödja dem. De kan sätta upp crowdfunding-projekt för att ha råd med att producera ny musik. Det är många artister som lever så idag. Faktum är att sedan fildelningen tog fart kan ungefär dubbelt så många musikartister i Sverige leva på sin konst, jämfört med hur det var tidigare. De behöver dessutom inte kompromissa med sin konst och ta order från skivbolagen. Vad de producerar är enbart en angelägenhet mellan dem och deras fans.

Bittorrent-projektet handlade i första hand om konstnärlig frihet. Vi har bara sett början på den utvecklingen.

En sociologisk analys av Sverigedemokraternas väljare

written by jacob, on May 31, 2014 12:08:50 AM.

Vi är många som tycker det är läskigt att Sverigedemokraterna har så stort väljarstöd som de har och vi är förfärade över hur likartade och värre partier ute i Europa drar till sig 25% av väljarkåren.

Det verkar vara något som händer när samhällsklimatet är turbulent. Vi kan se stora likheter med utvecklingen på 1930-talet, efter den stora depressionen. Då ledde de totalitära strömningarna till världskrig, och det är mycket möjligt att det är vad som kommer att hända igen - om vi inte lyckas vända samhällsutvecklingen. För att göra det måste vi sätta oss in i vad som driver människor att rösta på partier som Sverigedemokraterna.

Arketypen för en Sverigedemokratisk väljare är en man som nyligen har gått ut gymnasiet, med låga eller medelmåttiga betyg. Han är arbetslös och han bor på en mindre ort där industrijobben försvinner till fjärran östern. Eftersom han aldrig har haft ett arbete har han ingen A-kassa. Han bor därför kvar hos sina föräldrar. För att ta sig någonstans måste han ha bil och han äger därför en rishög med 15 år på nacken, alternativt så måste han låna morsans bil så snart han ska någonstans. Han har en väldigt traditionell syn på vad som är manliga och kvinnliga yrken. Det finns nämligen lokala jobb inom hemtjänst och äldrevård, men de går till traktens tjejer. Hans kamrater med studiebegåvning har för länge sedan flyttat till närmsta högskoleort för att studera vidare. Han går i någon form av stödåtgärd från Arbetsförmedlingen, men han har egentligen inget hopp om att någonsin få ett bra jobb.

I hans situation finns det bara ett parti som inger någon form av hopp. Sverigedemokraterna lovar att om man bara får stopp på invandringen så blir allt bra. Jobben kommer att komma tillbaka och det kommer att finnas gott om pengar till dem som händelsevis inte lyckas få något jobb ändå. Det är väldigt lockande och väldigt övertygande, för Alliansens tal om att skattesänkningar ska skapa jobb ser han igenom. Inga skattesänkningar kommer att göra honom lönsam, i jämförelse med en kines som jobbar för 15 kr/timme. Socialdemokraternas tal om att vi ska klara jobben genom investeringar är lika verklighetsfrämmande - han ser ju med egna ögon hur traktens industrier slår igen och flyttar österut. Miljöpartiets tal om att jobben ska komma från en grön omställning är abstrakt och obegripligt och vänsterns ohämmade utveckling av den offentliga sektorn ger inte några jobb som han vill ha. Han inser också att offentliga jobb kräver kraftigt höjda skatter och han ser inte att deras ekvation går ihop.

Medan vi och många andra ser mottagandet av asylsökande och stödjandet av anhöriginvandring som en medmänsklig självklarhet (ofta ur perspektivet att vi har vår försörjning tryggad), så ser han ett hot mot sin möjlighet att leva ett gott liv. Medan vi ser att invandrare på sikt genererar ett positivt bidrag till samhällsekonomin så ser han att de genererar kostnader nu. De får dessutom samhällsinsatser för att lära sig språk och yrkeskunskaper som ytterligare sänker hans utsikter.

Han röstar på SD för att han är rädd, och de är de enda som inger någon form av hopp. Att hoppet är falskt och bygger på osanna premisser spelar ingen roll. För att vara en lyckad människa måste man ha ett jobb, och SD är de enda som håller det hoppet vid liv.

De ungdomar som kommer att passa in i den här mallen kommer bara att bli fler och fler. Om 20 år har vi nog inga tillverkningsjobb kvar längre. Det är inte bara att jobben har flyttat, de har också automatiserats till en sådan grad att stora fabriker sköts av enstaka människor. Även jobb i hemtjänst, äldrevård och skola utförs troligen av robotar.

Om vi ska bryta deras utanförskap, och deras stöd för SD, måste vi erbjuda en annan mening i tillvaron. Att ha ett jobb för att vara någon måste sluta vara normen, men att göra något nyttigt måste fortfarande vara en källa till prestige och belöning. Att engagera sig i välgörenhet eller föreningsliv, eller att ägna sin tid åt att skapa konst måste få en högre status i samhället.

För försörjningen så har vi resurserna i samhället idag. Med automatiseringen kommer de att vara ännu större. Hur omfördelningen ska ske, så att alla får en grundläggande försörjning, är ett klurigt problem. Jag tror inte att nuvarande system för skapande av pengar skulle klara jobbet speciellt bra, men det finns många alternativa modeller att undersöka och experimentera med.

Det viktiga är att vi uppmärksammar problemet och börjar göra något åt det. Det är inte säkert att mänskligheten överlever ett tredje världskrig.

Kort kurs i kommunikation

written by jacob, on May 29, 2014 12:42:00 AM.

Idag ska mitt blogginlägg handla om kommunikation. Det är nämligen så att internkommunikationen i Piratpartiet har gått från att vara halvtaskig 2010 till att vara urusel idag.

  • 2010 hade vi ett antal Skype-kanaler där folk hängde och chattade allt för mycket. Det blev mycket dö-snack och konflikter, men det gick i alla fall att få tag på folk. 2014 är Skype-kanalerna i stort sett döda. Medlemsmötet har fattat beslut som innebär att vi bör lämna Skype, men vi saknar ersättningskanaler.
  • 2010 hade vi ett forum med en massa grupper som var fyllda med troll. Vi hade samtidigt andra grupper där vi utförde riktigt arbete och där vi kunde samla lokala aktivister i undergrupper. När forumet stängdes försvann t.ex. kanalen för att samarbeta med aktivister i Västra Götaland. Den ersattes med ingenting. Regionen är för stor för att vi ska kunna ha offline-möten mer än någon gång om året. Nuvarande forum har inte den indelning eller uppslutning som fanns i det gamla. Det har inte heller (vad jag har sett) funktioner för att genomföra omröstningar.
  • Landstings- och lokalföreningar har begåvats med varsin blogg på Piratpartiets hemsida. Bloggen ligger tillgänglig för alla som besöker Piratpartiets webb. Det material som ligger i bloggarna, och som ledningen förväntar sig att man ska lägga där är i huvudsak kallelser till möten och protokoll från möten. Praktiskt för den som är intresserad av partibyråkratin, men i övrigt ett bra sätt att skrämma bort alla intressenter.
  • För EU-kandidaterna fanns det en mailinglista. Den spammades med långa diskussioner när den var ny och sedan dog listan, förutom att Christian postade sina svar till en oändlig mängd enkäter där. Det hade varit rätt bra med lite samordning och information till EU-kandidaterna.
  • För skoldebatter och liknande fanns det en Trello (ett webbaserat planeringsverktyg). Tyvärr blev Trellon en katastrof, dels för att den inte var rätt verktyg och dels för att den missköttes. En Trello kan inte användas för samordning och diskussion - det måste ske i en annan kanal (och någon annan fungerande kanal fanns inte). Misskötseln bestod i att Trellon var inkomplett. Det pågick en massa verksamhet som inte fanns med, och då blir användningen av verktyget meningslöst. Jag fick själv skapa mig en planeringskalender vid sidan av. Sedan så flyttades inte aktiviteter som var öppna för toppkandidater vidare till andra kandidater och andra aktivister i tid. Till sist så var andra aktivister inte inbjudna till Trellon och kunde inte boka upp sig på sådant som var öppet för alla.
  • Det verkar finnas en föreställning i ledningen om att Twitter och Facebook är användbara kommunikationskanaler. Twitter är en megafon som når en del av de redan frälsta. Twitter saknar bandbredd för att föra intelligenta resonemang. Facebook är en skvallerkanal och den är uppsatt så att det inte går att ha tillförlitlig kommunikation. Man ser helt enkelt inte allt som skrivs, utan bara ett urval som bestäms av Facebook. Att samordna ett parti över en kanal som en tredje part har kontroll över är också vansinnigt. Kanalerna kan användas för att fånga upp enstaka personer som vill aktivera sig, men som kanaler för koordination är de värdelösa.
  • 2010 hade vi en organisation med Distrikts- Valkrets- och Kommunledare. Den lades ned och skulle ersättas med lokalföreningar. Sådana har uppstått i knappt en tiondel av Sveriges kommuner och knappt hälften av våra landsting. Jag tror att det hade varit smart att behålla den gamla organisationen, trots att den bara fläckvis var fungerande, tills man hade lokala föreningar på plats.

För att kommunikation ska fungera måste man använda kanaler som har rätt egenskaper för ändamålet. Vad som är rätt variera från fall till fall, beroende på hur mycket och hur ofta vi behöver kommunicera, hur många vi behöver kommunicera med och hur tätt vi måste samverka. Det finns 4 dimensioner av egenskaper man måste titta på när man väljer kanal.

  1. Medium. De vanligaste medierna är Ljud, Text och Bild. En kanal kan bestå av en kombination av dessa.
  2. Antal motparter. Det kan röra sig om en Monocast som går till en motpart, en Multicast som går till flera motparter eller en Broadcast som går till en oidentifierad skara motparter.
  3. Kommunikationssätt. Här handlar det om i vilken mån motparten kan svara. Simplex innebär att vi sysslar med envägskommunikation. Duplex innebär att båda ändar av en kommunikationskanal kan sända samtidigt. Halv duplex innebär att båda ändar kan sända, men bara en i taget.
  4. Synkronicitet. Kommunikation kan vara synkron eller asynkron. I det första fallet kan mottagaren direkt besvara ett meddelande, medan det i det andra fallet uppstår en fördröjning. Vid kommunikationssätt Simplex saknar synkronicitet betydelse.

Ett telefonsamtal är t.ex. Ljud - Monocast - Duplex - Synkron, medan ett medlemsutskick via epost är Text (eventuellt + bild) - Multicast - Simplex.

När man planerar för vilken kommunikation partiet ska ha såväl internt som externt måste man göra en lista av alla kommunikationsbehov och noga välja kanal för varje behov. Det är ett grannlaga jobb som helt har missats av ledningen.

Eftervalsanalys

written by jacob, on May 27, 2014 2:10:25 PM.

Det är långt till Bryssel. Man kan visserligen ta sig från min ytterdörr till EU-parlamentsbyggnaden på 3 timmar, men mentalt så är avståndet ungefär som till Alpha Centauri. Det märks tydligt, för när våra parlamentariker och deras assistenter har kommit hem för att delta i valkampanjen har de talat fildelning och övervakning på internet. De har i enkäter och utfrågningar ofta svarat att vi inte har någon politik på en rad detaljområden, även om man ur våra existerande ställningstaganden kan extrapolera en hållning i frågan. De har inte hängt med i partiets utveckling och i den allmänna opinionen i Sverige. Jag tror att det är en effekt av det mentala avståndet till Bryssel.

Vi som har agerat från svensk horisont har varit mer inriktade på övervakning av människor och övervakningens effekter på individen och samhället. Vi har försökt anlägga ett bredare perspektiv och leverera svar på fler frågor från väljarna. Vi har talat om samarbetet med den gröna gruppen som en styrka - vi har en trovärdig miljöpolitik - i stället för att betrakta det som en teknikalitet. Den respons vi har fått från väljarna har varit positiv, men vi behöver kunna leverera bättre än så.

Vi behöver höja nivån på vårt övergripande politiska ställningstagande så att det blir ännu bredare. I stället för att skjuta in oss på frågor och övervakning och integritet så ska vi fokusera på vilket samhälle vi vill ha och det sätt som övervakningshysterin förhindrar den målbilden.

I grund och botten handlar det om rätten att vara den vi är och vår strävan att bli den vi vill vara. Det är något vi bara kan ägna oss åt när ingen tittar på. Så snart någon ser oss måste vi förhålla oss till betraktaren, och det är i det ögonblicket vi förlorar vår frihet. Min integritet består i att jag väljer när jag vill vara observerbar för andra. Det är inte andra som bestämmer när jag ska observeras.

Det tror jag är den högre filosofiska grunden som vi kan bygga hela vår politik på. Konsekvenserna av den är vittomfattande. Vi kan omfamna en individuell feminism. Hbtq-personers rättigheter blir en självklar konsekvens. Alla människors rätt att bo var de vill och forma sina liv som de vill faller naturligt ut ur ställningstagandet. Det ger också en politik på områden där vi ännu inte har vågat oss in. Dagens stordriftssamhälle, med globala företag som stöper människor och nationer i sina egna formar rimmar illa med individens rätt att vara den man är och att sträva efter att bli den man vill vara.

Piratpartiet handlar i grund och botten om rätten att vara dig själv. En rätt som är hotad av auktoritära eller kollektivistiska partier över hela den politiska skalan.

Fildelning, kultur, privatliv är alla fina och bra frågor att ha i partiprogrammet, men de duger inte som övergripande filosofi. De kan alla härledas ur den övergripande principen.

TTIP i EU-debatten

written by jacob, on May 24, 2014 12:53:00 AM.

Jag har följt SVTs EU-debatt. Normalt ser jag inte alls på TV, men jag har idag gjort ett undantag.

Det är en rätt eländig samling debattörer man får möta. Marit Paulsen verkar mest trött. Marita Ulvskog hackar på Gunnar Hökmark för åsikter som han inte ens har. Kent Johansson pratar mycket men säger nästan ingenting. Lars Adaktusson säger att tillväxt är viktigare än klimat och miljöhänsyn, men gör det så inlindat att ingen ska förstå. Malin Björk klarar sig rätt så bra, men visar prov på Vänsterpartiets normala brist på verklighetsförankring. Isabella Lövin betraktar jag som debattens klara segrare. Tydliga budskap, varierad debatteknik, nytt material, lagom angrepp på andras politik och stort fokus på de egna frågorna.

Hur gick det då för vår egen Christian Engström?

Hyfsat, men inte bra är min bedömning. I första halvan av debatten är han nästan osynlig. Frågorna är i och för sig inte Piratpartiets fokusfrågor, men med vår breddning kan man våga ta ut svängarna lite mer. När det gäller miljöpolitik kan man vara betydligt mer offensiv. Genom vår allians med den gröna gruppen är vi näst bästa val när det gäller miljöfrågor (och bästa val när det gäller integritetsfrågor). Gör vårt medlemskap i den gröna gruppen till en tillgång i stället för att se det som ett tekniskt arrangemang. Väljarna ska känna att de gör ett bra miljöval genom att rösta på Piratpartiet.

I andra halvan så blir det bättre, men Christian tappar bollen i TTIP-debatten. När Ulvskog och andra påpekar att utkastet till avtal inte är känt, och att man inte kan bestämma sig förrän man vet vad det ska innehålla så är det öppet mål. Man påpekar då att det är just det som är det största problemet. Parlamentet får inget veta förrän avtalet är färdigförhandlat. Det finns inga konsultationer i förväg och det enda som ligger på parlamentet är att säga ja eller nej när allt är färdigförhandlat. Det är en enorm demokratisk brist. Nu sitter kommissionens tjänstemän och förhandlar utan demokratisk insyn. Vi vet att de påverkas av lobbyister, ofta avlönade av amerikanska bolag, som därmed sitter på båda sidor om förhandlingsbordet.

Det är den starkaste illustrationen man kan göra av allt som är fel med TTIP.

Argumentationen mot övervakning är i huvudsak bra, men jag ifrågasätter Christians fokus på internet. Det är något som är självklart för medborgarna idag och jag tror att det är mer pedagogiskt att tala om övervakningen i vardagen utan att nämna internet över huvud taget. Så snart man säger ordet så tänker folk på datorer och teknik. Vi vill att de ska tänka på skydd mot övervakning för sin person, sin familj och sitt hem.

När man, som vi, ligger på gränsen till att ta ett mandat så måste man spela ett högre spel. Det kom inget oväntat från Christians håll. Allt han sade har han sagt i debatter tidigare. Genom att presentera någon ny vinkel eller något nytt argument kan man få sina motdebattörer ur balans. Lyckas man med det så är chansen stor att de kläcker ur sig något dumt.

Ett annat problem är att Christian i princip alltid argumenterar rationellt och aldrig plockar fram emotionella argument. Visa egna känslor och knyt an till personliga erfarenheter. Det övertygar andra kategorier människor än nördarna.

En insats är den stora behållningen från kvällen. När Christian vägrar säga om han fildelar och får in en replik om att man inte ska ange sig själv så gör han det som är oväntat. Man kan också reflektera över hur många av de andra kandidaterna som ljuger när de håller upp den röda spaden.

Vi hade behövt en superinsats av vår toppkandidat, men tyvärr blev det mest ett meh. Vi får väl vara glada att motståndet var ganska klent.

Sammanfattning av debatter och bokbord

written by jacob, on May 13, 2014 9:50:00 PM.

Magnus Åberggymnasiet, Trollhättan En skola med mycket öppen attityd till politisk information. Mycket välkomnande. Debatt med V, C, S och PP. S företrädda av MEP Olle Ludvigsson. Två elever är moderatorer, varav en aktiv SSU:are. Avslagen debatt där vi mest håller med varandra. Inte speciellt spetsiga frågor. Olle tar hem mest poäng. Jag är där för att se och lära. Klarar mig rimligt bra.

Högskolan Väst, Trollhättan Högskolemiljö. F har toppat med Jasenko Selimovich som debattör. Mp har Björn Lindgren, fd språkrör för Grön Ungdom. I övrigt är KD, M, C, V, S och SD representerade. Både Jasenko och Björn är mycket drillade och skickliga debattörer. Egil sitter i publiken och ger mig tredjeplatsen i debatten efteråt. Han ger bra tips om hur man tacklar vissa frågor.

Öckerö seglargymnasium, Öckerö Bokbord på väldigt trevlig skola. M, KD, C, FP, S, V, MP och F! är representerade. Samtal med rätt många elever. Diskuterar övervakning och hur extremt lång upphovsrätt låser in kulturen. får inbjudan till riksdagsdebatt i höst

Åsiktstorg, Högskolan Väst/Bohuslänningen Bokbord och Speakers Corner. M, C, FP, KD, S, V, MP, SD, Junilistan och Kommunistiska Partiet är där. Assisterad av Anton, en av våra yngsta pirater. Nästan inga besökare, men jag kör min pitch om att ingen utom vi och MP har en agenda för vad vi vill uträtta i Bryssel. Genererar en vän i form av Max Andersson, 4:e plats på Miljöpartiets EU-lista. Övriga partier ser besvärade ut. Bohuslänningen ber om att få en debattartikel, så resan är inte förgäves. Sätter laminerad affisch på Uddevalla Östra.

Angereds Gymnasium, Göteborg Aktiva och engagerade lärare och elever driver evenemanget. De kör debattboxning. Inledningsanförande, sedan debatterar 2 partier i ringen i taget, ett från röda laget och ett från blåa. Allianspartierna är blått lag, S, V, MP och jag är rött lag. Lärare är ringdomare, elevkåren panel. Över lag bra debattinsatser, men Björn Lindgren är snäppet vassare än alla andra. Jag delar andraplatsen med S och F, trots att jag fick debattera energipolitik mot C. Vi stod mest och höll med varandra. Jag får till ett bra och emotionellt slutanförande. Får beröm av arrangörer och meddebattörer. Får inbjudan till aktiviteter inför riksdagsvalet i höst. Det märks tydligt att PP har många sympatisörer.

Drottning Blankas Gymnasium, Göteborg Jag kommer när det nästan är dags att packa ihop bokborden, eftersom jag var på Angeredsgymnasiet samma dag. Får ändå en bra diskussion med några elever där och senare med elever och lärare i matsalen. Blir inbjuden till riksdagsdebatt i höst.

Nösnäsgymnasiet, Stenungsund, Debatt och bokbord. Debatten drivs helt av 2 elever. Vi är 9 partier på plats, 7-klövern, SD och jag. Frågorna är formulerade övergripande, så ibland blir det väldigt ostrukturerat med arbetskraftsinvandring, tiggare och asylsökande om vart annat. SD får poäng för att de dyker upp. Säger att de är emot EU och håller käft sedan. V får inga poäng alls för att de dyker upp. Säger att de är emot EU och stapplar och stammar sig sedan igenom ett antal argument. Helt oförberett. Tycker synd om dem. Hanna Wagenius från CUF är toppnamn i debatten, men det hjälper inte. Jag står som klar vinnare med bästa, tydligaste och intressantaste inlägg. Får mycket applåder. Bommar i ett inlägg och tappar tråden lite, men det märks inte så mycket. Det viktiga är att ha bra inledning, bra slut och den högsta toppen någon gång i mitten. Får gratulationer från både publik och meddebattörer efteråt.