Flickus flackus flum

Jacobs tankar om och med kvalitet

Archive for July 2017

Ansvariga ministrar begriper inte sitt område

written by jacob, on Jul 25, 2017 5:35:52 PM.

Grunden till hela Transportstyrelsehärvan ligger i beslutet om att outsourca systemet. Det beslutet fattades av myndigheten som en konsekvens av den budget som den borgerliga regeringen gav myndigheten 2012. Det i sin tur var resultatet av en policy, där myndigheter i större utsträckning ska använda sig av standardprogramvara och outsourcing. Ansvarig minister, om jag är rätt informerad, var Annie Lööf.

Det är i sig inget fel i att outsourca IT-system, men man måste begripa vad man gör, och vad det får för konsekvenser. I det här fallet så har man beslutat sig för att outsourca ett system som innehåller statshemligheter. Något som man uppenbarligen aldrig ska ägna sig åt.

Det kanske är för mycket begärt att Annie Lööf ska begripa att man måste hålla statshemligheter så nära bröstet man någonsin kan, men det är hennes skyldighet att hålla sig med medarbetare som förstår det. Nu är departementsledningarna, som driver budgetprocessen, politiskt tillsatta och det finns väl inga centerpartister som förstår säkerhetsfrågor. Vi kan skönja ett systemfel, där den politiska processen inte säkerställer att vi får rätt kompetens i rikets högsta ledning.

Att det är ett systemfel kan vi se på grund av att Anna Johanssons departement inte upptäckte att Transportstyrelsen var på väg att outsourca statshemligheter. Budgetprocessen är årlig och statssekreterarna nagelfar varje rad i budgeten. Någon borde ha begripit vad Transportstyrelsens uppdrag är och vilken information de förvaltar. Den socialdemokratiska regeringen hade alltså inte heller rätt kompetens på rätt plats.

Det här hade inte behövt bli den fullständiga katastrof som det blev, om Transportstyrelsen hade följt reglerna för statlig förvaltning. Generaldirektören ska framför allt lastas för att hon inte konsulterade sin verksjurist innan hon bestämde sig för att bryta mot lagen. Jag har själv suttit i en medelstor statlig IT-upphandling och minns hur noga vi var med att kolla alla detaljer med vår jurist. Transportstyrelsens styrelse ska lastas för att man ignorerade larmet från internrevisorn. Revisorer har man av en anledning, och det är mycket klandervärt att styrelsen inte har reagerat.

Det är uppenbart att kompetensen kring IT-frågor i allmänhet och säkerhetsfrågor i synnerhet är usel, såväl i statsförvaltningen som i samtliga riksdagspartier. SD har sluppit visa färg i regeringsställning, men deras track record från partikansliet visar tydligt att de på inget sätt är bättre än sina riksdagskollegor.

Slutsatsen blir att IT-frågorna har en så stor betydelse för samhället att det behövs ett parti med speciell kompetens på området i riksdagen. Ett parti som får resurser att granska och nagelfara de förslag som kommer från regeringen, och den förvaltning som regeringen driver. Det partiet är Piratpartiet. Med sina 2 mandat i EU-parlamentet under förra mandatperioden visade partiet hur man genom att granska förslag och publicera konsekvenserna av dessa kunde påverka den politiska processen. Christian Engström och Amelia Andersdotter vara inte bara understödda av sina assistenter, de hade till sin hjälp ett stort antal aktivister, där många har djupa kunskaper kring digitala frågor. Den största framgången var att få med sig en majoritet i parlamentet i att fälla ACTA-avtalet, men påverkan var stor på en mängd andra områden.

Rösta in Piratpartiet i riksdagen 2018. Sverige behöver den kunskap som partiet besitter.

Kriget i Irak/Syrien - Fokus på två punkter

written by jacob, on Jul 19, 2017 7:45:47 PM.

Det pågår strider på många håll i Syrien och på ett par platser i Irak, men det är bara två ställen som har verklig strategisk betydelse just nu - Mosul och Raqqa.

Mosul

Trots att regeringen deklarerat kampen om Mosul som över finns det fortfarande betydande motstånd kvar från Daesh. Strider kring fickor blossar upp dagligen och risken att bli beskjuten i västra Mosul är betydande. Det är också många Daesh-krigare som har gått under jord och blandat in sig bland civilbefolkningen. Hur de irakiska myndigheterna hanterar situationen kommer att ha stor betydelse för hur fred och uppbyggnadsarbete kommer att utveckla sig framöver. Tyvärr kommer det många rapporter om övergrepp mot Daesh-krigare som har givit sig. Det är mycket vanligt att de summariskt avrättas på plats. Flera källor anger att de irakiska trupperna gör det på grund av korruption i fängelseväsendet. Det är lätt för en tillfångatagen krigare att muta sig ut ur fångenskap, och hellre än att fienden går fri så likviderar man dem.

Man ska aldrig acceptera krigsbrott, men man får ha en viss förståelse för de irakiska truppernas synvinkel. Counter Terrorism-trupperna, som har varit inblandade i de allra tyngsta striderna har enligt amerikanska dokument lidit 40-procentiga förluster i sårade och döda. Totalt har över 100 000 man varit inblandade på den irakiska sidan, och man har dödat över 10 000 Daesh-krigare. Betydligt fler än vad man räknade med skulle finnas i Mosul från början. Hur många civila som dödats har man inte kunnat uppskatta än. Mosuls gamla stad är helt förstörd, liksom ytterligare en central stadsdel. Totalt är mer än 5000 byggnader helt raserade. Lidandet bland civila har varit oerhört och det rapporteras om många människor, speciellt barn, som har enorma trauman efter Daesh ockupation och befrielsestriderna. Irak har sammanlagt 30 psykologer med PTSD som specialitet. En siffra som jag har läst är att 800 000 människor är i behov av behandling.

Raqqa

Belägringen av Raqqa har pågått i c:a 6 veckor. De första 3 veckorna bjöd på en ständig ström av framgång, men sedan har det varit trögt. Daesh har kämpat emot med självmordsbilbomber, drönare och krypskyttar. Man har vid ett par tillfällen gått till motanfall och tagit tillbaka terräng. Det har varit speciellt lätt i områden som har hållits av enheter ur Fria Syriska Armén (FSA), som är av betydligt klenare virke än SDF. De enheter inom SDF som verkar vara allra mest effektiva i stadsstrid är Manbij Military Council (MMC). Jag har skrivit om dem tidigare, när de kom in och bröt motståndet i Tabqa. I Raqqa-kampanjen har de tidigare opererat söder om Eufrates, och fullföljt inneslutningen av Raqqa. Häromdagen annonserades det att de flyttats till den västra fronten i Raqqa. Det dröjde sedan bara timmar innan SDF kunde meddela att en stor stadsdel, Yarmouk, befriats från Daesh. Idag meddelades att MMC befriat ett stort antal civila i stadsdelen ash-Shahada. MMC är en blandad styrka med kurder, araber och en del minoritetsfolk - alla frivilliga. Det är en erfaren styrka efter striderna om Manbij, och det är tydligt att de är bättre än någon annan styrka på strid i bebyggelse.

De amerikanska befälhavarna tror att striden om Raqqa kommer att ta många månader, men jag är mer optimistisk än så. Med MMC på rätt plats och med nytillförd amerikansk materiel, främst i form av lätta stridsfordon, tror jag att det kan gå mycket fortare. Daesh verkar ha ont om självmordsbilar och drönare, och måste därför förlita sig helt på krypskyttar. Eftersom de inte har mörkerkapacitet, vilket SDF har, så befinner de sig i ett ständigt taktiskt underläge. Antalet effektiva krypskyttar faller för varje dag, och när de blir för få kan SDF rycka fram mycket snabbare.

Afrin

I kantonen Afrin (alternativ stavning Efrin), angrips kurderna av Turkiet. Man skickar fram inhyrda syriska rebeller för markstrider och skjuter med tungt artilleri mot de kurdiska områdena. Beskjutningen har karaktär av terror mot civilbefolkningen, och man förorsakar mycket förödelse av egendom och dödar och skadar urskiljningslöst civila. Det finns oftast inga militära mål i närheten av de civila som träffas. Angreppen ser ut att sakna strategisk betydelse, för kurderna har slagit tillbaka alla markanfall och förorsakat stora förluster för de inhyrda trupperna.

Det är dags för EU att utkräva politiskt ansvar av Turkiet för de brott mot folkrätten som de gör sig skyldiga till. Jag vill se långt gående sanktioner mot Turkiet, vad gäller varor, tjänster, landningstillstånd, gränspassager, turism och liknande. Personligen har jag börjat bojkotta turkiska varor. Jag älskar t.ex. körsbär, men står det Turkiet som ursprungsland får de bli liggande i disken.

My precious

written by jacob, on Jul 8, 2017 6:49:49 PM.

Det var lite olika bud om när jag skulle få komma hem. Min nya njure var lite trög i starten. Prognosen ändrades från tisdag till fredag, för att sedan landa på onsdag. Rutinerna med provtagning fortsatte in i det sista, men allt såg bra ut. Jag har min normalvikt, lite lågt blodtryck, passerar vätska som jag ska, njuren har börjat filtrera slaggprodukter så smått. Blodsocker rusar efter måltid då och då, på grund av all kortison jag äter. Min blåsa har krympt under dialysperioden och jag måste kissa varje timme, dag som natt. Kortisonet har givit sig på kärl och slemhinnor i anus, så det gör jätteont att gå på muggen. Jag gör mitt bästa för att ignorera det besvärliga.

Innan jag får åka hem får jag gå till sjukhusapoteket och hämta ut mediciner för de kommande 3 månaderna. Det blir 2 stora kassar fulla. Tur att jag mötte Laura på vägen och fick hjälp att bära. Att gå ända bort till sjukhusapoteket är den längsta utflykten på en vecka och jag behöver en lång stunds vila innan jag orkar duscha och få mitt förband omlagt. Jag tackar vänligen men bestämt nej till sjukhuslunchen och efter 40 minuters väntan på sjuktransport så kommer taxin för en 10 minuter lång resa hem. Under andra omständigheter skulle jag kunnat gå hem på den tiden, men inte idag.

Väl hemma blir det dags för dagens andra promenad. Vi går till Sjömagasinet Lorensberg och äter långa till lunch. Efter den lätt tråkiga sjukhusmaten smakar det underbart. När jag kommer hem är jag helt slut och sover resten av dagen.

För att det inte ska strama för mycket i operationssåret har jag ett par träningsbyxor på mig. De vill inte sitta uppe, så i samband med lunch på torsdagen försöker jag köpa hängslen. Visar sig att vare sig H&M, Intersport, Tommy Hilfiger eller Oscar Jacobsson har sådana. Går på lunch och tappar byxorna 2 gånger medan jag bär min sallad till bordet. Äter makrill. Köper hängslen för 300 kr hos John Henric. För utmattad för att leta vidare. Sover större delen av torsdagen med.

Fredag är jag på Sahlgrenska 07:25. Tjugo minuter senare öppnar transplantationsmottagningen. Det blir vägning och provtagning innan jag tar min morgonmedicin. Därefter väntan i ett par timmar på provsvar. Genomgången med doktorn visar att jag kan trappa ned ytterligare lite på kortisonet och att jag behöver ta lite bikarbonat för att buffra upp mitt blod. Svar på om jag ska ändra immundämpande kommer senare, per telefon. Läkaren tycker att jag ska motionera mera och dricka vin. Omläggning av operationssåret och sedan hem. Sköterskan säger att jag har gått igenom en rutintransplantation. För mig var det verkligen inte rutin, men det beror på vilket perspektiv man har. Sover ett par timmar. Lunchar, vilar, tar tag i pappersexercis runt sjukresor, sjukintyg och annat. Analbesvären är fortfarande kvar, men börjar lätta. Lite av en paradox att detta ska vara det besvärligaste med att få en ny njure.

Idag är det lördag. Jag har varit till Konsum för att handla och köpa frimärken. Blev bara lite trött av det. Kan nästan gå i normal takt. Operationssåret är ömt, men gör inte speciellt ont längre, oavsett om jag går, hostar eller nyser.

Det kommer snabbt att bli ännu bättre de närmsta dagarna. Jag ska promenera mycket och göra utflykter till skärgården. Jag har återbesök måndag och torsdag under några veckor, innan de börjar trappa ned, först till en gång i veckan, sedan till varannan vecka. Om ingen avstötning sker blir jag överflyttad från transplantation till njurkliniken i slutet på september.

Redan nu planerar jag för en flerdagars tur i kajak strax efter mitten av augusti. Min längtan efter att guppa på havet är jättestark.

En ny njure

written by jacob, on Jul 3, 2017 12:29:00 AM.

  • “Hej, det är transplantationskoordinatorn från Sahlgrenska, du kanske anar varför jag ringer.”
  • “Ja, ni har en njure till mig.”
  • “Det stämmer. Du ska till avdelning 139. Du har 2 timmar på dig att ta dig dit.”
Så mycket längre än så var inte samtalet. Jag hade blivit väckt av telefonen under en tupplur efter dialys tidigare på dagen. Nu var plötsligt magen full av fjärilar. Vad behöver jag packa? Vem måste jag meddela? Kommer det verkligen att bli av den här gången? Om det blir av, kommer jag att överleva? Hur ska det gå för Laura om jag inte överlever?

Djupt andetag. En sak i taget. Väck Laura, berätta. Meddela jobbet och konsultuppdraget. Packa necessär, telefon, dator. Sms:a min bror, Carl. Han är på semester i England med sin familj. Vi passar deras katt. Laura kan hantera katten. Sahlgrenska är bara en kvart hemifrån. Packar regnjacka ifall det blir blött dagen jag ska hem.

Vi tar 16-bussen och är på Sahlgrenska en timme innan utsatt tid. Vi har tur och blir insläppta i vårdbyggnaden av en person som ska in, annars får man lirka sig in via akutintaget. Jag blir vägd och provtagen och det mäts blodtryck, puls, syresättning och diverse annat. Jag blir skickad på lungröntgen. Dusch med Descutan och omklädning till operationsskjorta. Det är fortfarande lite osäkert om matchningen mellan mig och njuren är tillräckligt bra, men operation planeras till kl 3 på morgonen. En undersköterska kommer och sätter på mig stödstrumpor. Visar sig vara en bekant från Spelets Hus. Världen är liten. Klockan är vid det här laget 10 på kvällen. Väntan börjar. En transplantationskirurg kommer förbi och undersöker mig. Kommer tillbaka en stund senare och ritar en pil på höger lår. Hon är ung men verkar mycket kompetent. Gissar att de kommer att hämta mig för förberedelser kring kl 2. Jag har en säng att ligga i, men Laura sitter på en pinnstol. Kl 2 passerar, jag slumrar då och då, men väntan är tuff. Det känns skönt att jag har Laura bredvid mig, även om jag känner hennes oro och brist på komfort.

Jag tror att klockan hann bli 8 på morgonen innan de kom och hämtade mig. Ett akut traumafall kom emellan. Sedan snurrar det på snabbt. Jag blir flyttad från sängen till ett operationsbord och inrullad i operationssalen. Det mesta jag ser av salen är en enorm operationslampa med en matris av ljuskällor. Den är släckt, och även om jag aldrig ser den tänd så är jag säker på att den lyste på min mage i flera timmar. Sköterskor och narkosläkare kommer fram och presenterar sig. Jag glömmer vad de heter i samma ögonblick. Jag blir arrangerad med mina armar utlagda på skenor. Höger för att vara ur vägen för kirurgerna, vänster för access med dropp och sövning. Får en nål i vänster arm. Första försöket misslyckas. Jag är svårstucken. Får syrgas. Får lokalbedövning. Får anestesi. Det svider ett kort ögonblick, men sedan är jag helt utslagen.

Jag vaknar utan att ha någon känsla av att tid har gått. Jag känner att jag har ett operationssår och något som ligger under det. Jag känner direkt att det har gått bra och känner lycka över det och över att ha vaknat. Jag har ont i halsen och är väldigt groggy, men mår bättre än väntat. Laura är där, jättetrött, men lättad. Jag är uppkopplad mot en maskin som kontinuerligt mäter EKG, temp och diverse annat. Jag tror jag ligger där ett par timmar. Jag glider in och ut ur medvetande, så det är inte lätt att hålla reda på. När jag blir rullad tillbaka till avdelningen är det ny regim som gäller. Munskydd och täckning med extra lakan. Jag har blivit fullproppad med immunosuppressiva mediciner och normala sjukhuskorridorer kan innehålla alla möjliga otäckheter.

Tillbaka på avdelningen börjar normala sjukhusrutiner. Temp, blodtryck, andning, blodsocker, mätning av urin genom katetern. Jag ska äta och dricka, men det är tufft. En yogurt går bra, men smörgåsen växer i munnen. Jag får i mig en tredjedel. Att dricka ett litet glas vatten tar över en timme. Jag har ingen salivbildning och munnen blir torr och äcklig hela tiden. Helt plötsligt mår jag illa och hinner inte få fram en spypåse. Det blir kaskadspya över hela mig och sängen. Sköterskorna är snälla och förstående när de byter allt och hjälper mig tvätta av mig. Det ger första anledningen till att stå upp ur sängen, så att jag kan komma fram till handfatet och tvätta spyorna ur skägget. Utmattad faller jag tillbaka i sängen. Operationssåret gör ont när jag står upp, men är fullt uthärdligt när jag ligger på rygg.

Laura kommer tillbaka en stund efter att ha varit hemma och sovit ett par timmar. Tur för henne att hon slapp spyscenen. Det blir kväll och jag försöker sova. Kan bara ligga på rygg. Slumrar med öppen mun och vaknar efter några minuter med pansar i munnen. Liten klunk vatten och försöka slumra igen. Så går natten oändligt långsamt till kl 6, då det är provtagning. Jag inser då precis hur svårt det har varit att sticka mig. Jag räknar till 13 hål i vänsterarmen och inser varför jag vaknade igår med en droppnål i halsen. Har ont i magen av jättedos kortison från kvällen innan, får omeprazol av sköterska. Ser till att få omeprazol i ordinarie medicinintag. Kl 8 och kl 20 varje dag är det intag av cortison och immunosuppresiva läkemedel. Dessutom får jag smärtstillande tabletter, blodförtunnande sprutor och urindrivande dropp med olika mellanrum. Till det känns det som jag får besök varje kvart med koll av urin, stick i fingret, blodtryck eller vad det nu kan vara. I vilket fall mer underhållande än natten.

Klockan 10 blir jag skickad på dialys. Den nya njuren är lite långsam i starten och jag har samlat 2 kg vätska över normalvikt. Dialysen ska dra ned 1,5 kg och sänka mitt kaliumvärde, som ligger för högt. För mycket kalium kan ge hjärtarytmier och är en av riskfaktorerna vid njursjukdom. Dialysen är välbekant och blir lite av en lugn 4-timmarsperiod i en storm av nya intryck. Det enda som irriterar är att Sahlgrenska har andra dialysmaskiner än Mölndal. Jag kan inte själv se inställningar och värden och måste fråga sköterskorna vad som händer. På grund av en förträngning ovanför min graft (ett syntetiskt kärl inopererat för att kunna genomföra dialysen) går det lite halvtaskigt med dialysen. Det går inte att som normalt köra med blodförtunnande medel, eftersom jag är nyopererad. Vi får köra med reducerad hastighet och avbryta en halvtimme i förtid. Annars fanns risken att jag skulle få lämna 3 dl av mitt blod i dialysmaskinen. Beundrar yrkesskickligheten hos dialyssköterskan som har full koll på situationen och fattar beslutet. Får lunch och kan faktiskt börja äta rimligt. Kan svälja en hel klunk vatten i taget. Inte illa.

Klockan är strax efter 14 när jag är tillbaka på avdelningen. Det blir ett kort besök, för 14:30 skickas jag till en ultraljudsundersökning av den nya njuren. Filtermask och extralakan. Avskalning av bandaget och undersökning. Allt ser bra ut. Ingående artär, utgående ven har bra blodflöde. Det rinner i utflödet till blåsan. Filtermask och extralakan. Åter till avdelningen. Nytt bandage och sedan iväg till lungröntgen. Filtermask och extralakan. Börjar bli rutin nu. Tufft att stå upp för lungröntgen, men det går någorlunda. Operationssåret gör ont. Väntan på resultat och sedan tillbaka till avdelningen. För sent att få middag. De får stå värmd i max en timme för en nytransplanterad person. Får microvärmd ost- och skinkpaj i stället. För trött för att bry mig. Laura är på besök. Frågar om hon ska ta med sig spel i morgon. Jag säger nej, operationssåret känns för jobbigt.

Laura går hem och jag borstar tänderna och tvättar mig inför natten. Då händer något märkligt. Spänningen i operationssåret och en spänning mellan min nya njure och resten av kroppen, som jag inte har varit medveten om, släpper helt plötsligt. Den fruktade natten blir uthärdligt. Jag kan ligga på sida med bara lite ont. Så lite att jag kan sova stora delar av natten på sida. När det är dags för provtagning kl 6 måste sköterskan väcka mig, och jag somnar dessutom om till kl 8. Lyxtillvaro. Frukost och sedan lördagsrond. Jag blir skickad på en kort dialys för att få ned kaliumvärdet. Trots övervikt blir det ingen vätskedragning. Nu ska den nya njuren få jobba. Jag SMS:ar Laura. Kom kl 14 och ta med spel. Det är sköterskorna på dialysen som kör mig tillbaka till avdelningen. Jag instruerar om filtermask och extralakan.

Lördag eftermiddag och kväll varvas med spel och vila, plus ett kort besök på balkongen. Riktig sommardag. Jag vinner Innovation, Laura tar hem Ticket to ride, Nordic countries. Jag klår henne i Glory to Rome. Intresserad personal kommer och tittar. Får öva på att dela tabletter till morgon och kväll. Får börja föra min egen vätskelista. Har gjorts av personalen tidigare. Nattoalett. Försök att få tarmen att fungera. Går inte så bra, men lite för tidigt för att oroa sig - allt för mycket. Natten blir riktigt behaglig. Kan sova på sida utan smärta. Väckt för provtagning kl 6. Uppe i 16 stick i vänsterarmen.

Söndagsronden ger nya rutiner. Resonium i stället för dialys mot kalium. Det är ett gulbrunt pulver som löses upp i vatten. Känns som en näve grus i käften när man dricker det. Får medel för att hjälpa tarmen igång. Mer urindrivande dropp. Mår lite halvtaskigt, men lyckas producera några små harlortar på toaletten. Mår bättre sedan. Klår Laura i Innovation 2 gånger. Bloggar. Midnatt och dags för ett nytt dygn. I morgon ska katetern dras och det blir en utmaning att lära sig kissa igen.

Där står jag just nu. Den värsta pärsen är över och jag kan se fram emot ett nytt liv. Jag kommer att vara infektionskänslig, och måste vara noga med min medicinering, men i övrigt kan jag leva normalt. Äta vad jag vill, dricka en hel kanna te om jag vill, disponera min tid som jag vill, kunna resa, slippa planera allt jag ska göra långt i förväg. Hemgång blir troligen på tisdag, 5 dagar efter operationen. Jag blir sjukskriven några månader och har täta återbesök i början. Det finns alltid risk för avstötning av den nya njuren, men jag har träffat en person som haft en njure utan problem i 27 år. Vad mitt utfall blir har jag ingen aning om, och jag tänker inte oroa mig för det ett ögonblick. Det man inte kan kontrollera får man lämna därhän.