Flickus flackus flum

Jacobs tankar om och med kvalitet

Syrien - en soppa utan slut

written by jacob, on Oct 11, 2015 1:18:00 AM.

Syrien kunde ha blivit den arabiska vårens rosenknopp. När revolten mot Bashar al Assads regim bröt ut kunde han ha krävt ett stort avgångsvederlag, avgått och dragit sig tillbaka någonstans utanför sitt lands gränser. Moderata och relativt demokratiska krafter hade tagit över, ungefär som i Tunisien. I stället kastades landet in i ett långt inbördeskrig. Detta komplicerades av att en ohelig allians av extrema Wahabiter och rester av Saddam Husseins armé och säkerhetstjänst tog kontroll över en stor del av Syrien. De kontrollerar mer än hälften av Syriens yta, men en rätt liten del av befolkningen. Större delen av deras område är glest befolkad öken och halvöken. Detta område kallas omväxlande för Islamiska Staten, Kalifatet, IS, ISIS, ISIL eller Daesh, beroende vem som talar.

Som bekant har en enorm mängd människor blivit tvungna att fly från sina hem på grund av striderna som pågår. I grova drag så flyr folk från området kring Damaskus till Jordanien eller Libanon. Från Aleppo, som är Syriens största stad, flyr man till Libanon eller Turkiet. Från Dash-kontrollerat område och kurdiska områden i Syrien går flykten framför allt till Turkiet. De flesta som flyr gör det för att Assad-regimen attackerar området där de bor, utlöst av att det pågår en revolt där. Attackerna sker med flyg och marktrupp utan att ta hänsyn till folkrätt eller att det finns civila, icke kombattanter i området. Folk flyr i mindre grad från Daesh-områden. Dels för att det finns mycket färre människor där, dels för att det är svårare att fly. Daesh har en mycket mer finmaskig polisstyrka för att kontrollera sin befolkning och det är mycket längre väg att fly från deras områden. Dessutom har Turkiet under lång tid gjort det besvärligt för folk att fly den vägen, även om de på senare tid har givit efter för det enorma trycket från människor som söker en fristad.

Det politiska läget är komplicerat, med många grupper som slåss mot varandra. Om jag har förstått det hela rätt ser det ut ungefär så här:

  • Assadregimen slåss mot Daesh, al Nusra och Free Syrian Army. De får sin styrka genom att kalla in folk till lång värnplikt och genom stöd från Ryssland.
  • Free Syrian Army, som består av sekulär, traditionell opposition (något splittrad), har sitt huvudfäste i Aleppo och slåss mot Assad-regimen, al Nusra och Daesh. Har nyligen överlevt en större offensiv från Daesh. De kontrollerar också ett tättbefolkat område söder om Damaskus. Får icke militär hjälp från Västvärlden och en mindre mängd flygunderstöd i strider mot Daesh.
  • Al Nusra är en sunnimuslimsk grupp med anknytning till al Qaeda. De vill upprätta en islamisk stat i Syrien. Inte att förväxla med Daesh, som vill upprätta ett kalifat med början i Syrien och Irak. Al Nusra kontrollerar ett litet område norr om Aleppo och har terrorgrupper som opererar i Damaskus. De slåss mot Assad-regimen och Free Syrian Army. De skulle slåss mot Daesh och kurderna om de fick tillfälle.
  • Daesh försöker bli ett muslimskt kalifat med strikta sharia-lagar och en extrem tolkning av islam. De anser att slaveri är rätt, att det är ok att våldta kvinnor, att kulturminnen och ruiner efter forntida civilisationer ska förstöras eller säljas, att homosexuella personer ska kastas ut från områdets högsta punkt och att man ska använda extremt plågsamma metoder för att avrätta sina fiender; bara för att nämna några av deras barbariska seder. De har på ett skickligt sätt tagit kontrollen över en stor och relativt glest befolkad del av Syrien, samt några viktiga olje- och befolkningscentra i Irak. De har i huvudsak stridit mot Iraks armé, med betydande framgång, mot kurderna med nederlag som resultat och mot Free Syrian Army, utan riktiga framgångar. De har med skicklig propaganda lockat till sig ungdomar från hela världen och dessa verkar utgöra en stor del av deras stridande förband. Daesh strider också mot Assad-regimen och mot al Nusra, men i mindre omfattning.
  • Kurderna, som består av flera grupperingar, slåss för att skydda sitt i huvudsak autonoma område i norra Irak och för att etablera ett lika dant område i norra Syrien. De samarbetar med Free Syrian Army och har i huvudsak fred med Assad-regimen. De slåss mot Daesh på flera fronter och har avancerat i princip över allt. De stöds av amerikanskt bomb- och attackflyg. En stor del av de amerikanska sortierna kommer från en bas i Turkiet. Samtidigt för Turkiet ett krig mot kurderna i Turkiet och norra Irak. I Syrien nöjer man sig med att göra livet surt för kurderna genom att begränsa rörelserna över gränsen.
  • Irakiska armén finns inte i Syrien, men kontrollerar större delen av Irak. De har haft stora disciplinproblem och en stor del av det material som Daesh använder har man tagit sedan enheter ur Irakiska armén har övergivit den. Bland annat fick Daesh 2000 amerikanska Humvees när irakiska trupper flydde från Mosul. USA har satsat hårt på att bygga upp stridsförmågan och moralen i den Irakiska armén och det är möjligt att det fungerar. Det är åtskilliga månader sedan senaste rapporterna om att armén har övergivit ett viktigt område.
Så ser det ut, på ett ungefär. Jag har gjort en massa grova förenklingar, för i verkligheten så får komplexiteten i situationen inbördeskriget i Libanon att framstå som enkelt. Jag var i Libanon i FN-tjänst under inbördeskriget och det ingick i mitt jobb att analysera det politiska läget där. Libanon har starka band till Syrien och den politiska situationen där ingår som en liten bricka i spelet om Syrien.

Nu är frågan, hur får man slut på konflikten? Hur kan man få till en situation som gör att folk kan återvända hem?

Jag tror att en grundförutsättning är att både Daesh och al Nusra lider ett totalt nederlag på marken, där de förlorar kontrollen över alla områden där de styr idag. De är så fundamentala barbarer att det aldrig går att förhandla med dem, och det går aldrig att lita på en överenskommelse med dem, om man mot förvåning skulle kunna få till en sådan. De skulle säkert fortsätta existera som rena terroristgrupper, men det är ett hanterbart problem.

Just nu finns det ingen kraft som kan slå Daesh. Free Syrian Army och Assad-regimen är båda för svaga och för upptagna med att slå varandra för att kunna rå på Daesh. Kurderna saknar tunga vapen, och Turkiet lägger in sitt veto mot att USA beväpnar det. Irakiska armén har fullt upp med att lära soldaterna att inte gå med händerna i byxfickorna. Det spekuleras i att Ryssland skulle skicka marktrupper, men det skulle inte lösa problemet. Det skulle bara göra Ryssland till en del av problemet. Rysslands intresse är inte att slå Daesh, det är att stötta och återupprätta Assad-regimens kontroll över landet. En truppinsats skulle troligen riktas mot Free Syrian Army i Aleppo först och sedan mot deras områden söder om Damaskus. Först därefter skulle man göra något mot Daesh, om ens då. Det passar nog Ryssarna att USA har ett besvärligt politiskt problem att brottas med. Så länge Assad-regimen sitter säkert i sadeln har ryssarna sin flottbas i Medelhavet säkrad.

Det vi kan se fram emot i ett sådant scenario är en evig lågintensiv konflikt. Få flyktingar kan återvända hem och nya människor tvingas ständigt att fly.

En intressant observation i sammanhanget är att Ryssland kanske vore det bästa landet av alla för att ta emot hela den syriska flyktingvågen. Rysslands befolkning har minskat med c:a 8 miljoner människor sedan sekelskiftet. Det finns gott om lediga bostäder och gott om utrymme.

Om man ska undvika ett evigt krig måste nog Assad-regimen och Free Syrian Army göra någon form av kompromiss, där man gör eld upphör och sedan attackerar Daesh och al Nusra med gemensamma krafter. Man behöver inte ens samarbeta, det räcker att man separerar på de fronter där man slåss idag och sätter in sina styrkor mot Daesh på de frontavsnitt som man har mot dem idag. Under en övergångsperiod kan man sedan styra sina olika områden separat, för att sedan under en längre tid arbeta fram en varaktig lösning, med fred för hela landet. Det är ingen lätt lösning, för den kräver att många människor sväljer sin stolthet och att ännu fler kväver sina hämndbegär och i stället arbetar för försoning. Ett väldigt osannolikt scenario, men i alla fall inom det möjligas ram.

Leave a Reply