Flickus flackus flum

Jacobs tankar om och med kvalitet

Archive for June 2014

En lösning på skolans problem

written by jacob, on Jun 28, 2014 5:37:00 PM.

Svenska försvaret för 35 år sedan

När jag ryckte in för att göra militärtjänst, i maj 1977, befann sig Försvarsmakten i kris. Soldaterna var i allmänhet extremt omotiverade. Många maskade och det förekom även sabotage mot verksamheten.

Det var ett resultat av att försvaret inte hade följt med i samhällsutvecklingen. Vietnamdemonstrationer och den auktoritetsfientliga tidsandan efter 1968 gjorde att de inryckande ungdomarna ifrågasatte militärens rigida system. Resultatet blev underkända soldater och odugliga förband, ungefär som att skolan idag har stora mängder elever som går ut utan godkända betyg.

Någon gång, c:a 1975, kom någon i försvarsmakten på att man var tvungen att förändra sig. Man studerade omvärlden och kom fram till att det israeliska försvaret hade exceptionella resultat. De berodde inte bara på att rekryterna hade en grundläggande motivation som var högre än i Sverige. Man arbetade fokuserat med trupputbildning och ledarskap grundat i vetenskaplig forskning. Svenska försvaret inledde ett samarbete med några av de främsta israeliska forskarna och två år senare började resultaten införas på bred front i det svenska försvaret. Först ut var en handbok i trupputbildning och jag hörde själv till den första kullen som fick lära sig utbilda enligt nya metoder. Sedan följde Handbok Ledarskap och kursen UGL (Utveckling av Grupp och Ledare). Just UGL blev en stor framgång och körs både civilt och i försvaret än idag. Efterhand tillfördes nya komponenter, baserade på erfarenheter som byggts upp efter hand.

Resultatet lät inte vänta på sig. Redan i början på 1980-talet så hade de värnpliktigas uppfattning om försvaret ändrats. Sabotagen var försvunna och stora delar av årsklassen var faktiskt nöjda med sin tjänstgöring. Man upplevde tiden som lärorik, effektiv och allt som oftast stimulerande. Jag hade själv ganska mycket med försvaret att göra under den här perioden och såg förändringarna på nära håll. Jag gick igenom reservofficersutbildning och hörde till de första som gick igenom UGL. Jag gjorde repövningar och jag var ute i FN-tjänst vid två tillfällen. Jag arbetade dessutom som instruktör på KA4 i Göteborg under ett stort antal somrar, med ansvar för allt från kustjägare till malajer. Jag såg med egna ögon hur situationen förbättrades år från år. Det var naturligtvis inte alla gamla befäl som klarade att anamma det nya tänkesättet, men efterhand som vi utbildade nya instruktörer så ökade vår förmåga att engagera och motivera våra värnpliktiga. Väl godkända personliga betyg blev norm snarare än undantag och det inträffade nästan aldrig att ett färdigt förband blev underkänt och inte kunde krigsplaceras.

Skolan idag

Det finns många likheter mellan den svenska skolan av idag och försvaret för 35 år sedan. Eleverna är, på många ställen, inte motiverade att verkligen lära sig saker och de upplever skolan som otidsenlig och meningslös. De vet att det de läser i skolan inte kommer att ge dem jobb och det krävs yttre motiverande faktorer för att få unga människor att skaffa sig kunskaper för kunskapernas egen skull. Jag växte upp i ett akademikerhem, där bildning var en del av identiteten och jag hade en farfar som var en av de mest aktiva tillskyndarna av folkbildningsidealet i Sverige. Ungdomar från hem om inte har de traditionerna behöver få sin motivation från skolan.

Ur lärarnas perspektiv så är situationen ganska förfärlig. Att leda en ganska stor grupp ungdomar som är mitt i en mognadsprocess, med elever i många olika stadier av den processen, är ett av de tuffaste ledarskapsuppdrag som finns. Till på köpet så ser man inte gruppen mer än några timmar per vecka, trots att gruppen är samlad under stora delar av den övriga tiden. Det gör att det hinner hända en massa saker i relationerna mellan gruppmedlemmarna mellan gångerna. På de flesta skolor sker det ingen kommunikation mellan lärarna om vad som händer i varje klass, så varje lärare har bara en liten bit av det sociala pusslet.

Som lärare har man väldigt lite ledarskapsutbildning. Det ingår som ett moment på lärarhögskolan idag, men det är ganska litet och rent teoretiskt. För att bli en duktig ledare måste man ha en aktiv feedback-loop. Man läser teori, tillämpar det man har lärt sig i sin arbetsmiljö och utvärderar sedan resultatet. För utvärderingen behöver man åtminstone ibland en duktig mentor som hjälper till. Speciellt är man i behov av externt bollplank i början av sin ledarskapskarriär.

Vi vet, genom erfarenheterna från försvaret, att en gedigen ledarskapsutbildning kan förändra attityder och motivation i en hel organisation. Det är dags att tillämpa den erfarenheten på bred front i skolan.

Något som är häpnadsväckande i sammanhanget är att vår utbildningsminister, major Björklund, själv har gått igenom hela ledarskapspaketet - med väldigt gott resultat enligt många som har haft honom som instruktör. Ändå så gör han inte kopplingen mellan gott ledarskap och bra resultat i skolan. I stället slåss han och vänstern om när det är lämpligt att börja dela ut betyg, som om det skulle ha någon signifikant inverkan på resultatet, över huvud taget.

Jag tycker att Piratpartiet ska driva att alla lärare i skolan ska få en fortbildning i ledarskap, kopplat med en praktisk uppföljning med mentor för att lära sig tillämpa kunskaperna i klassrummet. Vi bör också driva att ledarskap får en större och mer praktiskt inriktad roll i lärarutbildningen. Satsningen ska börja där problemen är som störst - i högstadiet, för att sedan gå vidare till gymnasium, mellanstadium och lågstadium.

Tankar om framtiden

written by jacob, on Jun 19, 2014 8:34:45 PM.

Jag har en vision om en framtid där alla människor har sina grundläggande behov tillfredsställda. Där fattiga länder har utvecklat ett sådant välstånd att alla människor där har mat, bostäder, utbildning, adekvat sjukvård och trygghet för sin person. I visionen ingår att det samma ska gälla för alla människor även i rika länder, som Sverige.

Vi ligger ganska nära visionen i Sverige, åtminstone när det gäller de materiella komponenterna, men jag tror att vi är på väg bort från visionen snarare än på väg mot den. Jag tror inte att den stora ungdomsarbetslösheten är ett symptom på en lågkonjunktur, och att jobben kommer bara de ekonomiska hjulen snurrar fortare. Jag tror att den beror på att jobben försvinner permanent.

Många arbetstillfällen, främst inom enklare tillverkningsindustri, har flyttat till Kina och andra låglöneländer, men det är också många jobb som försvinner på grund av en högre automatiseringsgrad.

Vi ser redan att antalet butiksbiträden minskar i takt med att livsmedelsaffärerna inför självskanningskassor. Banktjänstemännen blir färre när vi kan utföra allt fler ärenden på nätet. Kvalificerade industriarbeten utförs i allt högre grad av robotar. Spärrvakterna i tunnelbanan är ersatta av biljettmaskiner och automatiserade spärrar.

Under de närmsta åren kommer ett dramatiska antal yrken att automatiseras bort på liknande sätt. Företag som Google och Volvo kör redan förarlösa bilar, lastbilar och bussar på allmän väg. Åkare. taxichaffisar och bussförare kommer att inom en snar framtid att behöva hitta nya sysselsättningar. IBM har idag en superdator som är programmerad att titta på röntgenbilder. Den har bättre träffsäkerhet på att hitta lungcancer än en specialiserad läkare. Datorer kommer inom några få år att diagnosticera nästan alla sjukdomar bättre än doktorerna. Kirurgirobotar finns redan och kommer att bli mer och mer oberoende av mänskliga insatser. Maskiner som tar blodprov har nyligen introducerats på marknaden och kommer att göra mängder av sjuksköterskor överflödiga.

Enligt en rapport från Reforminstitutet, beställd av Stiftelsen för Strategisk Forskning kommer 53% av alla idag existerande jobb i Sverige att vara bortautomatiserade. Det gäller såväl industrijobb som högre tjänstemannapositioner och administratörer. De enda yrkesområden som är helt förskonade är de kreativa yrkena och de som verkligen kräver en människa. Präster och psykologer är fortfarande svåra att ersätta med maskiner.

Medan Reforminstitutets analys av vilka yrken som kommer att försvinna känns rimliga så är deras slutsatser om konsekvenserna minst sagt usla. Stefan Fölster, som är huvudförfattare till rapporten var tidigare knuten till Timbro, som i allt väsentligt är Moderaternas tankesmedja. Slutsatserna talar om högre tryck på sänkta löner för lågutbildade och ett större krav på innovation i Sverige. Man pratar om att arbete kanske inte kan vara den bästa skattbasen för framtiden och man säger att det kommer att krävas mer tillväxt för att klara välfärden.

Reforminstitutet tror att det är Business as Usual, men det är det inte. När jobben i jordbruket försvann så fanns det fabriker som skrek efter arbetskraft. När produktionsjobben började flytta ut så växte IT-branschen och slukade stora mängder personal. Medicinska framsteg och ett allt mer komplext samhälle har ökat behovet av personal i sjukvård och förvaltning. Den här gången finns det inte några nya produktiva jobb att gå till.

Det gör att vi står inför enorma utmaningar. Vi kommer att ha ett samhälle där hälften av den arbetsföra befolkningen inte arbetar. Många kommer att sakna kvalifikationer för att få något arbete över huvud taget, men det kommer också att finnas många arbetslösa som är kvalificerade, eller överkvalificerade, för ett av de arbetstillfällen som kommer att finnas.

Det framstår som rätt självklart att vi måste ge alla resurser nog för deras grundläggande behov. Lika självklart är det att den delen av befolkningen som är nödvändig för utbyggnad och förvaltning av all automatik måste ha en ersättning för den tid de lägger på sitt arbete och det ansvar de tar. Allt där emellan är inte det minsta självklart. Ska den som inte kan få ett arbete ha mer än till sina grundläggande behov. Ska man t.ex. ha råd att åka på Thailand-semester som icke arbetande? Ska den som är kvalificerad för ett arbete ha mer ersättning än den som inte är det? Ska den som utför ett arbete ha mer ersättning än den som inte gör det (den som inte gör det kanske vore mer än villig att göra jobbet)? Ska den som utför arbete för en ideell verksamhet ha mindre pengar att röra sig med än den som jobbar i privat eller offentlig sektor? Hur ersätter vi människor som lägger sin tid på kulturgärningar? Hur värderas kapital i den nya samhällssituationen?

Alla de här frågorna får annorlunda svar än idag, när mer än halva den arbetsföra befolkningen inte jobbar. Om vi kan diskutera oss fram till bra svar så har vi ändå bara nått en bit på vägen.

Om vi har en målbild dit vi vill nå, så måste vi hitta en väg som för dit. Det är en uppgift som är ännu svårare än att definiera målet, och det finns ingen som ens har en idé om hur det ska gå till.

De stora politiska partierna borde ha visioner och vara ledande, men Moderaterna sitter fast i sin arbetslinje och Socialdemokraterna försöker skydda de jobb som finns mot utländsk konkurrens. Centern och Folkpartiet tror att de kan skapa nya jobb ur tomma intet. Vänstern och Miljöpartiet tror att arbetstidsförkortning löser problemet och att jobben kan omfördelas, så att vi alla jobbar lite grand. SD skyller bristen på jobb för lågutbildade på invandringen. KD saknar helt visioner.

Jag tror att Piratpartiet för närvarande är det enda partiet som har förmågan att ha visioner för det postindustriella samhället. Jag tror att om vi kan utveckla visionen och ge svar på några av de frågor jag har ställt här så kan vi övertyga svenska folket om att vi är framtidens parti.

För att nå dit måste vi ha en öppen och livaktig debatt om vad vår vision är. Det här är mitt bidrag. Vad är ditt?

Fildelning för en bättre värld

written by jacob, on Jun 1, 2014 9:02:43 PM.

Nu när EU-valet är över ska jag prata fildelning. Som jag har skrivit tidigare så är jag inte speciellt intresserad av frågan i sig. Vi har vunnit slaget om fildelningen, även om det inte är alla som har insett det än.

Vi har vunnit, därför att folk fortsätter fildela oavsett vilka åtgärder som makten sätter in. Det är en mänsklig drivkraft att dela med sig av det man har, och det finns inga lagar och regler som kan överträffa den kraften.

Vad ni kanske inte vet är att de som byggde Bittorrent-protokollet räknade med den effekten, men att den inte var huvudsyftet, utan ett medel att nå ett helt annat mål.

I slutet av 1900-talet så ägde skivindustrin artisterna. ett fåtal blev superrika, medan de flesta som skrev kontrakt med ett skivbolag förblev fattiga - ofta med skulder till skivbolaget. Att inte ha ett kontrakt med ett skivbolag innebar att man inte hade någon chans att nå utanför sin egen hemstad. Skivbolagen ägde nämligen distributionskedjan för musik. Det handlade inte bara om leveransen till skivaffären, utan också om avtalen om att bli spelad på radiostationer och andra marknadsföringsvägar. Som artist fick man vackert anpassa sig efter det som skivbolaget krävde. Egen kreativ frihet kunde man möjligen ha om man var toppartist med feta intäkter. Det finns många historier om framgångsrika band som ville gå sin egen artistiska väg, men som antingen tvingades in i fållan, eller också dumpades av sitt bolag.

En del artister lever än idag i ett sådant förhållande till ett produktionsbolag. Det har sagts mig att rap-scenen i hög grad har kvar problemen. Skivbolagen betalar ut förskott i en utsträckning som aldrig går att återbetala. Artisten blir därmed livegen.

Det som fildelningen har möjliggjort är att artisterna kan strunta i distributionskanalen. De kan få ut sin musik till musikälskare över hela världen kostnadsfritt. Är de bra så kommer folk att vilja gå på deras konserter och att köpa deras musik för att stödja dem. De kan sätta upp crowdfunding-projekt för att ha råd med att producera ny musik. Det är många artister som lever så idag. Faktum är att sedan fildelningen tog fart kan ungefär dubbelt så många musikartister i Sverige leva på sin konst, jämfört med hur det var tidigare. De behöver dessutom inte kompromissa med sin konst och ta order från skivbolagen. Vad de producerar är enbart en angelägenhet mellan dem och deras fans.

Bittorrent-projektet handlade i första hand om konstnärlig frihet. Vi har bara sett början på den utvecklingen.