Flickus flackus flum

Jacobs tankar om och med kvalitet

Droger i samhället - del 7 - Amfetamin

written by jacob, on Apr 7, 2013 3:38:22 AM.

Kemi

Amfetamin och dess nära släkting, metamfetamin, är medelstora molekyler, ungefär som nikotin.

Lite förenklat så är metamfetamin en något mer potent och mycket mer beroendefrakallande substans än amfetamin. Det finns ett antal andra substanser med mycket lika verkningssätt, men vi kommer inte att diskutera dem i den här artikeln, för de är för närvarande väldigt ovanliga i Sverige.

Källa

Amfetamin är inte en kroppsegen substans. Det finns enstaka rapporter om att substansen ska finnas i vissa sorters Acacia (ett afrikansk träd), men dessa har inte kunnat bekräftas. I stället så framställs både amfetamin och metamfetamin på syntetisk väg. Man utgår oftast från pseudoefedrin, som är ett substans som ingår i en mängd olika receptfria läkemedel, t.ex. host-, värk- och allergimediciner.

Det finns minst ett halvdussin syntesvägar. De kräver samtliga ett antal giftiga kemikalier och producerar giftiga och hälsoskadliga gaser under syntesen. Flera av metoderna är dessutom starkt exoterma (de avger värme), så risken för brand och explosion är mycket hög i ett dåligt kontrollerat och dåligt ventilerat laboratorium. Allvarliga brännskador bland missbrukare som producerar sin egen drog är mycket vanligt.

Dosering

Amfetamin (och i viss mån metamfetamin) finns som registrerade läkemedel och används mot ett litet antal sjukdomstillstånd. Människors reaktion på amfetamin varierar ganska mycket, men en normaldos mot narkolepsi är 5-20 mg per dygn. Vid behandling av ADHD och ADD är dosen något större och brukar ligga mellan 20 och 30 mg. Vid bruk som prestationshöjande medel använder man doser understigande 20 mg/dygn.

Amfetamin används (än i dag) av militära styrkor för att piloter och marksoldater ska kunna hålla sig vakna under väldigt långa pass. Efter andra världskriget fanns det enorma depåer av amfetamin, som såldes receptfritt som uppiggande medel och bantningsmedel.

En dos amfetamin för nöjesbruk startar vid c:a 30 mg och kan gå så högt som 10 gånger den dosen, efter en längre periods tillvänjning.

Det är möjligt att få i sig en dödlig dos av amfetamin, men hur stor den är, är okänt. Biverkningar i form av psykoser, kräkningar och en rad andra symtom gör att det är mycket ovanligt att någon dör i amfetaminförgiftning. Man mår helt enkelt allt för dåligt innan man har hunnit proppa i sig för mycket.

Positiva effekter

Amfetamin i medicinska doser ökar vakenheten, skärper sinnena och förbättrar inlärningsförmågan. För patienter med narkolepsi är det ofta den enda drogen som över huvud taget hjälper patienten. För patienter med ADHD/ADD ger amfetaminet paradoxalt nog en förmåga till större lugn och bättre koncentration.

Amfetamin i stora doser ger ett euforiskt rus som kan vara upp till ett par timmar. Det första ruset lär vara det häftigaste och många av dem som blir beroende jagar den känslan igen. Den brukar inte återkomma. Ökad sexuell lust är vanligt i tidiga stadier av amfetaminanvändning.

Drogen är starkt hungerdämpande, vilket kan vara både positivt och negativt, beroende på kroppskonstitution.

Negativa effekter

Av stora doser blir man stirrig, får sömnrubbningar (med långa perioder av vaken tid) och man kan få akuta psykoser. Det finns en liten risk för psykoser även vid medicinsk användning under längre perioder.

Av metamfetamin löper man stor risk att bli aggressiv och känslomässigt avtrubbad. Metamfetamin ger också muntorrhet, som leder till att långtidsmissbrukare får mycket dålig tandstatus. Tänderna ruttnar och en del trillar ut.

Amfetamin och metamfetamin är båda ganska starkt blodtryckshöjande. Det sliter på kroppen och det innebär en förhöjning av risken att dö i hjärt- och kärlsjukdomar, speciellt om man har en sjukdomshistorik.

På den negativa sidan av den hungerdämpande effekten hittar vi problem med anorexi. Det är speciellt vanligt bland kvinnliga idrottare som nyttjar amfetamin som prestationshöjare.

Förlorad sexuell lust och potens är vanligt vid långtida bruk med höga doser.

Beroende

Amfetamin anses inte vara beroendeframkallande i medicinska doser, men kan ha en måttlig till stark beroendeprofil vid höga doser. Beroendet är i första hand psykologiskt, men det finns även en liten fysiologisk beroendekomponent. I den aspekten liknar det beroendet av alkohol. I en genomgång i den läkarvetenskapliga tidningen The Lancet ansåg man att amfetamin var något mindre beroendeframkallande än alkohol, men att skadeverkningarna var något större. Amfetamin ingick där i en mellangrupp, där GHB och cannabis räknas till den lätta gruppen; alkohol, tobak och amfetamin till mellangruppen och kokain och heroin till den tunga gruppen. Metamfetamin är mycket starkare beroendeframkallande.

Reglering

Amfetamin/metamfetamin är en reglerad substans nästan över allt i världen, men har inte varit så speciellt länge. USA har i olika steg infört hårdare och hårdare restriktioner både för förskrivning och för de ämnen som utgör råvaror för amfetaminframställning. Detta har inte minskat tillgången på drogen nämnvärt och det finns många tusentals laboratorier i landet som framställer drogen illegalt. Dessutom finns det en stor produktion i Mexico.

I Sverige är drogen narkotikaklassad, men tillgänglig för medicinsk behandling. Under perioden 1965 - 1967 genomfördes i Stockholm ett försök med legal förskrivning, där grovt kriminella missbrukare fick tillgång till morfin, metadon och amfetamin på mycket generösa villkor. De fick i princip bestämma tilldelning själva. Som mest var ett 150-tal personer inskrivna i projektet. Inte oväntat blev projektet ett misslyckande. Det läckte droger till personer utanför projektet och man såg ingen tendens till minskat drogbruk. Eventuella effekter på kriminell aktivitet och försökspersonernas förmåga att stanna utanför fängelsemurarna mättes aldrig. Polisläkaren Nils Bejrot samlade statistik som enligt honom visade att försöket lett till ett ökat missbruk. Materialet och Bejrots intensiva opinionsbildande har varit och är fortfarande starkt styrande för Sveriges narkotikapolitik. Tyvärr saknades det en etablerad vetenskaplig metod i försöket, bland annat fanns det ingen kontrollgrupp med vilken man kunde jämföra utfallet. Enligt senare analyser av Bejrots material är förändringarna inte statistiskt säkerställda.

Politisk åsikt

Det har gått 45 år sedan förskrivningsförsöken avslutades. Samhället har förändrats mycket sedan dess. Vi har dessutom lärt oss mycket om hur en medicinsk studie ska genomföras. Jag tror att det är dags att göra nya försök. Att börja med grovt kriminella personer i Stockholm är ett recept för misslyckande. Det ska prövas på lite mindre orter och med personer som saknar kriminell belastning, eller har åkt dit för mindre brott (som t.ex. innehav av narkotika för personligt bruk). Försöket måste pågå under minst ett par års tid och det måste finnas tydliga kontrollgrupper att jämföra med. Det krävs ambitiösa mätningar av ett stort antal faktorer i den sociala miljön runt försöket. Har det någon inverkan på lokal brottslighet? Har det inverkan på individernas hälsostatus? Har sjukvårdskontakterna någon reell inverkan på patienternas benägenhet att sluta med drogen?

Målen med narkotikaförskrivning måste vara väldigt tydliga. Det ska gälla Harm Reduction - d.v.s. att den som är missbrukare ska ta så lite skada som möjligt. Det uppnår man genom att brukaren får en kontrollerad substans och genom den kontakt med sjukvården som etableras. Det finns möjligheter att visa på skadeverkningar för brukaren/patienten och möjlighet att övertyga om att drogavvänjning är ett bra alternativ.

Samtidigt så får åtgärderna inte leda till stor nyrekrytering av missbrukare. Det kommer att läcka droger från ett projekt som det här och det innebär att de kommer att användas av ungdomar som vill pröva på. Sett ur perspektivet att vem som helst kan få tag på illegala droger så är det då en vinst att de har testat med noga kalibrerat läkemedel i stället för piller med en okänd styrka. Sett ur ett ett perspektiv där droger är svåra att få tag på så är ett läckage en katastrof. Personligen så tror jag vem som helst kan få tag på droger, och därför är det för mig inget verkligt problem. Bara ett pedagogiskt problem för dem med det motsatta synsättet.

För mig är en av de viktigaste vinsterna med ett förskrivningssystem att vi skulle kunna bli av med metamfetamin från marknaden. Det har inte mycket starkare effekt för brukaren och har många fler negativa konsekvenser. Anledningen att det över huvud taget säljs är att metamfetamin är något lättare att syntetisera och därmed något mer tillgängligt i langarledet.

Jag tror också att man kan förändra lönsamhetsekvationen för de kriminella organisationer som handlar med amfetamin, så att de slutar med det. Genom att sänka marknadspriset och genom att dra bort deras stora och stabila kundgrupper kommer lönsamheten vägt mot risken att åka fast för narkotikabrott att bli negativ.

Amfetaminmissbrukarna är en majoritet av de tunga narkotikamissbrukarna i Sverige. Det innebär att de är någonstans mellan 15 000 och 25 000 personer. De flesta av dem blandar sitt missbruk med alkohol, cannabis och/eller tobak. Deras missbruk bör idag omsätta c:a en halv miljard kronor per år i missbrukarledet. Med korta transportvägar från produktionslaboratorierna och billiga råvaror så är vinsten i distributionsledet minst 50%. Det är ett mycket starkt incitament för de kriminella gängen att bedriva verksamheten och att locka ungdomar med prova-på-erbjudanden.

Tidgare artiklar

Tidigare artiklar i den här serien hittar du här:

Nästa gång blir det kokain som diskuteras. Hemskare än sitt rykte.

Comments

  • Hela serien har hittills varit bra skriven. Mycket för att du tycks hålla isär fakta (även om din research rimligtvis är subjektiv, såvida du inte är från planeten Vulcan) och dina egna åsikter. Och din självdeklaration i del 1 är föredömlig, på så sätt att den finns, och sådana borde vara standard för alla debattörer som vill bli tagna på allvar.

    Keep up the good work.

    Comment by Thomas — Apr 7, 2013 11:05:48 AM | # - re

  • vad jag tycker är konstigt är att man aldrig diskuterar att de flesta amfetaministerna aldrig tycks tröttna på sin drog, i själva verket är det så illa att de inte kan sluta. eftersom man får högre mängd sigalsubstans bidrar ju detta till att de blir avtrubbade, känslolösa. p g a avtrubbningen som inte avtar och läker ut utan forsätter att ge amfetaminister ahedoni (brist på lust och längtan) . att leva ett liv utan sk glädjeämnen och ständig brist på intresse, apatiskhet är ingen drömtillvaro. det enklaste sättet att bli av med tillståndet är ju att använda amfetamin igen. studier har visat att återfallsfrekvensen är högst efter 8-10 år !att säga att amfetaministerna bara gör detta av lättsinne och att de bara vill bli höga är i sanning en stor missuppfattning eller ska jag säga okunskap i ämnets påverkan på kroppen och nervsystemet. ytterligare studier har påvisat att de flesta amf är kroniker. man rår inte för att man inte kan sluta. jo sluta går ju om man är beredd på att leva ett liv i ett grått töcken utan lust o liv. i brist på serotonin utan amf blir livet ett enda långt lidande. kroppen är inställd på att få sin booster och har glömt hur man tillverkar det. denna förmåga kommer inte tillbaka. för att producera serotonimn behövs amf (booster). enligt dessa forskningsresultat kan man börja undra hur mycket okunskap det finns i det här ämnet. redan för 25 år sedan var jag på en föreläsning med en amerikansk forskare i ämnet, ja han visste om detta faktum jag beskrivit ända sedan dess! underligt är det detta att inte någon av hela socialtjänsten, kriminalvården eller häktespersonal kommer ihåg vad han sa. eller är det så att man inte vill förstå. vill inte acceptera detta faktum att amf inte är extra lättsinniga eller karaktärslös utan :kroniker som behöver amfetamin på recept så att de kan fungeraa normalt igen. det är sorgligt hur många som hamnat ifängelse, blivit av med familj, vänner, jobb etc när detta problemet hade kunnat rätas till för länge länge sedan. ibland undrar man hur långt vi får gå apropå de höga straffen och andra sociala verkningarna, är det kriminellt att behöva sin medicin ? är det kanske så illa att samhället är uppbyggt till stora delar att det finns missbrukare och att man inte vill åtgärda. varför har annars locket lagts på ? många har anställning i socialtjänst, behandlingshem, kliniker, anstalter, sjukvård, ja det finns ett otal jobb som bygger på amf existens. jag tycker att amfetaminister slår huvudet i väggen i sina försök att utverka riktig medicin och inte bara ëna sidan ¨ ja halva verkningen av concerta , metamina och andra receptföreskrivna läkemedel, de skapar i slutändan bara depressioner och förvärr tillståndet ytterligare istället för att hjälpa.

    Comment by kitty r r — Oct 2, 2013 2:06:32 AM | # - re

Leave a Reply