Flickus flackus flum

Jacobs tankar om och med kvalitet

Archive for December 2012

Ett bibliotek för var och en

written by jacob, on Dec 29, 2012 3:01:00 AM.

Jag älskar böcker. Jag och min sambo har i runda slängar 3000 böcker hemma. En stor del är Fantasy och Science Fiction, men det finns många titlar inom vitt skilda områden som poesi, filosofi, arkitektur, neurologi, serier, barnböcker och datavetenskap. Det är fantastiskt att ha så många böcker, men det är samtidigt förenat med ett par problem.

Ett är att så många böcker tar väldigt mycket plats. Vi har lyxen att ha gott om plats, men trots det så är det fullt i alla våra bokhyllor, och en del böcker förvaras i lådor och liggande löst på diverse olämpliga ställen.

Ett annat problem är att böckerna är en stor investering. Jag gissar att vårt bibliotek har kostat bort emot en miljon kronor totalt. En ganska ansenlig del av våra livsinkomster. Ändå så finns det så många böcker som vi skulle vilja ha egen tillgång till. Böcker som borde finnas till hands när andan faller på, eller när vi vill slå upp något. Klassisk litteratur och obskyra ämnen. Böcker som har varit out of print i många år, och som ofta inte går att få tag på alls.

Trots begränsningarna så är vi lyckligt lottade. Vi har ett enormt bibliotek jämfört med de flesta människor. Vi har plats och vi har råd.

Att det är på det sättet är egentligen en skandal! Alla människor borde ha ett eget bibliotek med minst 50 000 böcker. Det finns egentligen ingen anledning att de inte skulle kunna ha det.

För enkelhetens skull så resonerar vi bara om böcker som innehåller text och enklare streckbilder. Genom en överslagsberäkning baserad på hur stor e-boksversionen av “A song of Ice and Fire” är och hur mycket plats pappersböckerna tar i min bokhylla, så har jag kommit fram till att ett 64 GByte minne rymmer minst 50 000 böcker; kanske så mycket som 60 0000. Anledningen till varför jag har valt 64 GB är att där ligger lägsta pris per byte om man köper ett USB-minne. Ett sådant minne kostar c:a 500 kr inklusive moms och beskyddaravgift till CopySwede (64 kr).

Det är alltså fullt tekniskt möjligt att alla människor i Sverige skulle gå omkring med ett bibliotek med 50 000 böcker på fickan. Om vi ser till ren produktionskostnad så är det också fullt möjligt och rimligt. Att fylla ett sådant minne tar inte så hemskt många minuter och kostnaden i elektricitet och kopieringsutrustning räknas i delar av ören.

Det enda som står i vägen för allemansbiblioteket är upphovsrätten. De extremt långa skyddstiderna gär att urvalet av böcker som till en rimlig kostnad kan läggas i ett sådant bibliotek blir ganska litet. Platon och Kirkegaard kommer med, men inte Sartre eller Popper. Bröderna Grimm kan man ta med, men inte Elsa Beskow, Gösta Knutsson eller Astrid Lindgren. Newton går bra, men glöm Einstein ytterligare några år. Glöm lika så allt som inte nytryckts efter att det sålt slut från förlaget. Det dröjer ytterligare 65-150 år till smala biografier och facklitteratur som tog slut 2005 fritt kan spridas. Böcker som skulle kunna ingå i massproducerade personliga bibliotek, men som är inlåsta av en otidsenlig upphovsrätt.

Det finns ingen möjlighet för någon att läsa 50 000 böcker under en livstid, men poängen är att man har materialet tillgängligt om man skulle vilja läsa det. Man har kontroll över det, så att ingen kan censurera det eller förändra det utan att det märks. Man har tillgång till det utan att behöva vara uppkopplad. Man kan läsa vad man vill utan att någon utomstående registrerar det.

Med en upphovsrätt i enlighet med Rick Falkvinge och Christian Engströms förslag i The Case for Copyrighr Reform skulle personliga bibliotek enligt min modell vara fullt möjliga. Ny och kommersiellt gångbar litteratur skulle man fortfarande få betala fullt pris för, men basbiblioteket skulle inte kosta mer än minnesstickan det låg på.

Dagens upphovsrätt låser in vårt kulturarv och gör det otillgängligt i generationer. Det är destruktivt, orättfärdigt och orimligt.

En bättre lösning på narkotikaproblemet

written by jacob, on Dec 9, 2012 9:43:00 PM.

Henrik Alexandersson skriver idag om filmen Breaking the Taboo. En dokumentärfilm om hur kriget mot narkotikan har misslyckats på alla plan och hur samhället lider på grund av det. Filmen presenterar på ett mycket bra sätt vad både jag och Henrik har argumenterat för på våra bloggar under flera års tid. Jag tycker att alla som seriöst vill debattera narkotikapolitik bör se den.

Direktlänk till filmen

För några år sedan var jag själv en reflexmässig motståndare till alla former av liberalisering av narkotikalagstiftningen. Jag avskydde vad missbruk gör med människors omdöme och deras förmåga att leva rika och värdiga liv. Det gör jag fortfarande, men min syn på hur vi kan minska lidandet som kommer utav missbruket har radikalt förändrats.

Min omvändelse började i en diskussion med en god vän i Kalifornien. Han är aktiv i rörelsen för legalisering och han hävdade bestämt att mina argument för att förbud minskar spridning och missbruk inte stämde. Jag trodde honom naturligtvis inte, men eftersom jag tycker om att bygga min världsbild på fakta och statistik snarare än på känslor och argument så började jag söka information på internet. Jag hittade massor. Det fanns psykologer och sociologer som talade om mekanismerna bakom missbruk och hur lagar och straff inte har någon påverkan på missbrukaren beter sig i sitt droganvändande. Drogen ligger på ett mer grundläggande plan i behovspyramiden än att vara en anpassad samhällsmedborgare. Det fanns information om försök på olika håll med avkriminalisering av droger. I samtliga fall jag hittade innebar avkriminaliseringen en minskning av droganvändandet. Ibland med upp till 50%, men oftast med 20-30%. Jag hittade också en massa statistik om framgångarna i myndigheternas bekämpning av narkotikan, men det visade sig att det alltid rörde sig om så kallade vanity statistics. Hur mycket narkotika man hade beslgtagit. Hur många personer man hade arresterat och hur många poliser som varit inblandade. Inte ett ord om det som verkligen räknas - hur många människor som har räddats från beroende och misär.

Efter ett tag kunde jag bara dra en slutsats. Hela upplägget med förbud, poliser och fängelsestraff räddar inga människor alls.

Jag bloggade för första gången om saken för snart 2 år sedan och kort därefter fick jag ytterligare beräftelse på att min nya uppfattning stämde genom artiklar som beskrev Portugals nationella liberalisering av narkotikapolitiken (tas även upp i Breaking the Taboo).

Det som filmen gav mig var lite siffror som visar vilket elände som produktionen och distributionen av narkotikan skapar. Bland annat så nämns att ett kilogram kokain kostar $1000 när det lämnar Colombia. På gatan i USA är det värt 100-150 gånger mer. Det nämns också att drogmarknaden i USA omsätter $325 miljarder om året (c:a 60% av Sveriges bruttonationalprodukt). Det rör sig alltså om c:a $320 miljarder som går direkt in i kriminell verksamhet. Pengar som räcker till all verksamhet i en hel nation på 6 miljoner människor - inklusive sjukhus, krigsmakt, pensioner, skolor, daghem, vägar, bilar, systembolag och krogar. Om det illegala distributionsnätverket skulle ersättas av ett legalt så skulle priserna falla. Det rimliga är att kokainet kostar 3 gånger så mycket i butik som vad kostnaden från produktion är. Med moms och punktskatt skulle vi kanske komma upp i 5 gånger.

Det här är viktiga siffror, för bakom siffrorna döljer sig en maktfaktor i samhället. Lobbygrupper, mutor, kriminella gäng, vapen och en mängd andra samhällsproblem skapas med hjälp av drogpengarna. Mexico har sådana problem med sina drogkarteller att det har dött fler människor i drogkriget där än antalet döda i inbördeskriget i Syrien. Enda sättet att knäcka Mexicos drogkarteller verkar vara att dra undan finansieringen. Det kan bara ske genom att det finns en legitim väg att transportera kokain till marknaderna och att sänka priset till brukare/missbrukare så att lönsamheten försvinner.

Situationen i Afganistan nämns i filmen, fast utan siffror. Det enda man säger är att talibanerna får Pablo Escobars 15 ton kokain per dag till USA att se ut som småpotatis. Om vi gör antagandet att marginalerna är lika stora på heroin som på kokain och gör antagandet att talibanerna tjänar en tiondel av priset på gatan så innebär det att de tjänar över 100 miljarder kronor om året på verksamheten. Pengar som går till att bekämpa regeringsmakten och ISAF-styrkorna. Pengar som går till krig i stället för att bygga upp landet och skapa alternativa utkomster för valmoodlarna.

Genom att köpa upp opieskördarna och distribuera heroin till missbrukare via legitima kanaler kan man dra undan den ekonomiska basen för talibanernas möjlighet att bedriva krig.

Genom att distribuera heroin via legitima kanaler kan man dessutom få över missbrukare på mindre skadliga opiater och på sikt rädda fler människor ur missbruk och misär.

Piratpartiet har genom beslutet på höstmötet om avkriminalisering av innehav av enstaka doser narkotika för eget bruk ställt sig på första bänk i samhällsdebatten. Det är utmärkt, för det är en debatt som kommer att bli intensiv inom en snar framtid. Vi är fortfarande det enda politiska partiet som förordar förändring trots att allmänheten börjar inse att den nuvarande politiken inte är speciellt bra.

Piratpartiet och Anonymous - en studie i assymetri

written by jacob, on Dec 1, 2012 2:40:09 AM.

Magnihasa skriver om besvikelsen inom Anonymous att Piratpartiet inte levererat officiellt stöd i samband med deras duster med Twitter. Den besvikelsen bottnar i e brist på förståelse för Piratpartiets position.

Piratpartiet och diverse grupperingar, som Telecomix, Svart Måndag och Anonymous delar ideal och mål för samhällsförändring. Däremot delar vi inte metod. Piratpartiet är till för att förändra samhället genom parlamentarisk representation. De andra grupperna är skapade för att genom aktivism påverka beslutsfattare. Som icke parlamentarisk grupp handlar det om att skapa uppmärksamhet kring sin sak. Det främsta exemplet på framgångsrika påverkansgrupper är Greenpeace, speciellt så som de agerade i slutet av 1990-talet. Anonymous har nått vissa framgångar, men saknar en strategisk vision faör vad aktionerna egentligen syftar till. Det är en protest, men mot vad är ganska diffust. Telecomix var mer effektivt så länge de var aktiva. De fokuserade mer på stöd till frihetsrörelser i diktaturer, vilket kankse inte var lika medialt som DOS-attacker, men som förmedlade ett ideologiskt tydligt budskap.

Anonymous och Telecomix kan stödja Piratpartiet utan att det kostar rörelserna någon kredibilitet. Om Piratpartiet officiellt skulle uttala sig om de utomparlamentariska grupperna skulle det påverka partiets valbarhet till EU-parlament och riksdag. Vi kan helt enkelt inte stödja rörelser och aktioner som går bortom civilt motstånd. En gruppering som angriper samhällets infrastruktur på ett oöverlagt sätt kan inte klassas som civilt motstånd. Det är något som ligger någonstans på skalan mellan bus-steck och terrorism.

Oavsett om målet är lovvärt så är metoden inget som Piratpartiet ställa upp på. Att göra så vore politiskt självmord.

En analogi är att personer som röstar på SD kan gå omkring på stan med järnrör i handen och vara stöddig mot omgivningen, men är du aktiv medlem så avspeglar sig ditt handlande på partiet. Du måste uppvisa gott omdöme. är du riksdagsman så åker du ut på nolltid om det uppdagas att du inte spelar efter reglerna.

Som aktiv i Anonymous kan du stödja Piratpartiet, men som aktiv i Piratpartiet kan du inte öppet stödja Anonymous. Vad du gör hemma på din kammare är din ensak, men om det kommer ut att du har DDOSat myndigheter så kommer Piratpartiet att utesluta dig och ta avstånd från vad du har gjort. Allt annat vore politiskt självmord.