Flickus flackus flum

Tidigare i den här serien har jag analyserat vad som är fel med patentsystemets regelverk och hur det hanteras av patenverk och domstolar. Att det är trasigt kan vem som helst se, och det finns en stor medvetenhet bland patentexpertisen om hur dåligt det är. Jag har sedan avsnitt 8 i den här artikelserien hunnit läsa ytterligare 10 intervjuer i EPOs framtidsundersökning, och bilden blir ännu tydligare. Alla talar om de problem jag har behandlat tidigare i min serie.

Tyvärr så är det inte bara mekaniken i patentsystemet som är ett problem. Patenten skapar problem på en makroekonomisk nivå, både mellan olika företag inom en nation och mellan nationer. Jag ska fokusera på problemet mellan företag i det här inlägget och sparar nationsproblemet till ett senare inlägg.

Ett grundläggande problem med det moderna industrisamhället är att det gynnar storföretag. Det finns en massa skalfördelar som helt enkelt gör det oerhört mycket mer lönsamt att göra vissa saker i stora företag. Volvo, med en årsproduktion på över 300 000 bilar anses vara för litet för att kunna uppnå lönsamhet på egna ben. Liknande skalfördelar uppnås i olika grad med kläder, hamburgare, mobiltelefoner... En av de faktorer som gör att det är mer lönsamt att vara stor är patentsystemet. Stora företag har egna patentavdelningar och de har en systematiserad process för att söka patent. Det är för ett stort företag en löpande, regelbunden affärskostnad som kan budgeteras och planeras. Till och med kostnaden för att slåss i domstol kan budgeteras till en stor del. Det är förutsägbart och nästan aldrig ett problem. Enstaka gånger kan det skapa överraskningar, och då blir det stora rubriker i tidningar som trycks på rosa papper.

För ett litet eller medelstort företag är patentkostnader en källa till osäkerhet. Kostnaderna för att söka patent måste noga analyseras och budgeteras. Resultatet måste följas upp av företagsledningen. Det blir snabbt ett av ledningens och styrelsens viktigaste fokusområden. Att råka ut för att någon kommer och kräver licenspengar, eller stämmer företaget för patentintrång är en affärsmässig katastrof. All energi i företaget kommer att fokuseras på att lösa krisen och det kommer inte att finnas några resurser över för att driva företagets utveckling framåt. Det här händer ständigt i det samhälle vi lever i idag, men det skapar inga rubriker, eftersom det inte går att mäta hur många arbetstillfällen som inte kom till för att direktör Pettersson spenderade 3 år med att slåss mot ett patent.

För att begripa patentsystemets skadeverkningar kan vi inte bara se på vad som händer, vi måste också studera det som inte händer.

Det är säkert en och annan som undrar över vad det är för fel med att gynna storföretag, men det är ett ämne som är stort nog för en egen serie blogginlägg. Om intresse finns kan jag tänka mig att skriva en sådan serie.

Den här ekonomiska skevheten uppkommer oberoende av det nuvarande patentsystemets brister, men naturligtvis förstärks effekten av att kraven på uppfinningshöjd är för låga, att granskningen är för dålig etc. För att kunna utvärdera om den nytta som patentsystemet genererar (ja, jag håller med kommentatorerna att det finns situationer där patent genererar en viss samhällsnytta) uppväger de skador som systemet åstadkommer, måste vi få bort de tekniska problemen. Först då kan vi med säkerhet säga om hela patentsystemet måste bort, eller om det går att rädda delar av det.

I mitt senaste inlägg om Det Ruttna Patentsystemet så avslutade jag min behandling av processen för att få ett patent beviljat. I en kommentar till ett av inläggen så lämnade Rutros en länk till en utredning för EPO's räkning angående framtiden för patentsystemet. Den gjordes inför Alain Pompidou's tillträde som president för EPO och publicerades 2005. I utredningen gjordes 150 intervjuer med människor i och kring patentsystemet, såväl patentkramare som kritiker. Jag har hittills bara hunnit läsa 10 intervjuer, men vad jag finner väldigt intressant är att jag får medhåll för någon av mina kritiska synpunkter i varje intervju jag hittills läst, och då har jag bara haft med en person som vill minska eller avveckla patentsystemet i mitt urval.

Det jag har läst är framför allt intervjuer med höga chefer inom patentsystemet, professorer inom immaterialrätt och en redaktör för en immaterialrättslig tidskrift. De flesta formulerar sig i termer om att patentsystemet är föråldrat, och att om det ska få acceptans hos allmänheten måste det reformeras. Några dristar sig faktiskt till att ifrågasätta om patentsystemet verkligen kan finnas kvar. Det är tyvärr lite dåligt med kreativiteten kring vad som skulle kunna ersätta patentsystemet och väldigt dåligt med analys av samhällskonsekvenserna av patent. Det kan naturligtvis bero på att fokus i intervjuerna har varit snävt, men det kan också vara så att experterna inte förmår lyfta blicken från mekaniken i patentsystemet till de makroskopiska konsekvenserna av hur systemet fungerar - något som jag har tänkt behandla i nästa inlägg i den här serien.

Det är i vilket fall glädjande att det finns en medvetenhet om problemen i patentkretsar. Jag ska läsa fler intervjuer och se om det finns några guldkorn att vaska fram.

Precis som Syrrans Granne, Opassande, Rick Falkvinge, Satmaran, Anna Troberg, Futuriteter, Drottningsylt, Corner of Ramblings>, Scaber Nestor, Lakes Lakonismer och Full Mental Straightjacket så har jag idag firat partipiskans dag, också känd som FRA-dagen.

Firandet har varit mycket stillsamt. Jag har erindrat mig hur mycket bättre det var förr, när det inte fanns spam, när nätet var helt oreglerat och när Chalmers hade 56 kbit/s i förbindelse till Internet. " We were happy then, though we were poor." Jag var på den tiden inblandad i utvecklingen LPMUD - en föregångare till dagens MMORPG-spel (World of Warcraft och liknande), och vår värld, Genesis, åt upp hälften av Chalmers nätkapacitet. Genesis lever kvar än och är på sitt 22 år i drift.

Förutom sentimentaliteten över den tid som flytt har jag firat dagen genom att övertyga min favoritepostläsare, Kmail, att kunna signera och kryptera brev. Jag hittade efter mycket letande en beskrivning av hur man får det att fungera. Det var inte direkt självklart. Det borde gå att förenkla så att det bara är att installera, skapa ett nyckelpar och köra. Det är först då som vi kan göra om FRA-lagen från att vara ett dyrt hot mot vår integritet till att vara ett dyrt och meningslöst projekt.

I vilket fall ska jag nu börja signera min privata epost och börja skicka krypterade meddelanden till mina närmsta vänner. Det känns lite som pionjärtiden, då man tyckte att det var fantastiskt att ett epostmeddelande kunde gå från USA till Sverige på under 2 dagar. Posten tog för det mesta minst 2 veckor på sig för ett fysiskt brev. På samma sätt som då kommer vi att vänja oss vid den nya tekniken och sprida den till våra vänner och bekanta. Kryptering kommer snart att finnas i var mans epostläsare.

Tidigare i den här serien har jag använt patent SE520343 som kan slås upp hosNordiskaPatent som exempel. Jag har framhållit att patentet inte har tillräcklig uppfinningshöjd, och några kommentatorer har sagt att det med stor sannolikhet finns "prior art".

För just det här patentet fanns det möjlighet att lämna en invändning inom 9 månader från att det beviljades, utan annan kostnad än för eget arbete. Det är nämligen ett svenskt patent och inte ett Europapatent.

För ett Europapatent kostar det 705 Euro att lämna in en invändning. Det är en bidragande orsak till att det registreras få svenska patent och många Europapatent med Sverige som designationsland. Inom främst IT-området så är det många som på ideell basis utvecklar produkter och tjänster som konkurrerar med kommersiella aktörer. De har inga pengar att spendera på invändningar. Likadant är det för små startupföretag som bygger på ny teknologi. De har extremt ont om kapital och har inte råd att driva invändningar mot alla försök att patentera sådant som företaget har utvecklat.

Om man anser att ett patent felaktigt har beviljats så finns det möjlighet att i Sverige få det prövat i allmän domstol och hos EPO få det prövat i "Board of Appeal". Dock så är det extremt kostsamt, eftersom man måste anlita juridiska ombud och det i båda fallen handlar om en regelrätt domstolsförhandling. Om man förlorar i svensk domstol riskerar man dessutom att få betala patenthavarens omostnader. Hur det är i EPO vet jag inte. I vilket fall så är det här något man tillgriper först när man har fått ett krav från patenhavaren att antingen upphöra med utnyttjandet av patentet, eller att betala mer än man har råd med i licens. Även om man har rätt är risken därför stor att man sitter i en rävsax. Att försvara sig kostar för mycket och att betala licenskostnaden är också för dyrt.

Både de här faktorerna gör att patentsystemet blir extremt orättfärdigt. Den som har finansiella muskler kan köpa sig rätt medan den som är fattig får ta smällen och leta efter något annat att ägna sig åt.

En brådskande reform är att göra det helt gratis att lämna invändningar mot patent i alla sammanhang, såväl svenska som EPO- och internationella patent. För upphävande av beviljade patent bör det finnas en en billigare och enklare procedur i de fall där det är uppenbart att granskarna missat "prior art".

Tidigare i den här serien har jag använt patent SE520343 som kan slås upp hosNordiskaPatent som exempel. Ansökan för det här patentet lämnades in den 12 februari 1997 och patentet publicerades den 1 juli 2003. Det gick alltså nästan fem och ett halvt år från ansökan till publicering.

Det här är relativt lång tid för ett svenskt patent, men inte speciellt onormalt för ett Europapatent eller ett amerikanskt patent. För varje vända av invändningar från handläggaren och svar från den sökande går det minst ett par månader, och det är inte så mycket att orda om. Problemet är att EPO och The US Patent Office är överhopade med ansökningar. Deras backlogg är ständigt växande, trots den undermåliga granskning som jag beskrivit tidigare i artikelserien. Det gör att det dröjer ett eller flera år innan granskningen över huvud taget börjar.

Det skapar problem både för den sökande och dennes konkurrenter. Den sökande kommer att leva länge i osäkerhet om värdet på sitt patent och konkurrenterna riskerar att oberoende utveckla och göra sig beroende av lösningar som skyddas av patentet. Det är i och för sig så att patentansökningar publiceras 18 månader efter att de inkommit till patentverket, oavsett om de beviljats eller inte, men det har konkurrenterna inte mycket glädje av. Dels så är 18 månader en lång tid i dagens snabba teknikutveckling, dels så finns det väldigt lite att vinna på att studera patentansökningar om man inte vill ägna sig åt att lämna invändningar mot dem. I USA betalar man 3 gånger så höga skadestånd för "willful infringement" och därför bör man där vara noga med att inte läsa patent och patentansökningar alls.

Mjukvarupatent blir extra skadliga på grund av de långa handläggningstiderna. 18 månader är nämligen ungefär så lång tid som en produktcykel varar i ett programutvecklingsföretag. Vi kan alltså ha skapat ett framgångsrikt företag runt en produkt innan ett patent publiceras som ger ett annat företag makten att helt sopa bort oss från marknaden. Ett exempel på hur det kan gå till är det amerikanska företaget Ebay som bedriver auktioner på Internet. När bolaget blivit extremt framgångsrikt dök det upp ett företag som skaffat sig patent på auktioner på nätet (hur de kunde få patentet är för mig en gåta - snacka om brist på uppfinningshöjd). Det slutade med att Ebay köpte patentet för 150 miljoner dollar. Det var i och för sig bara en tredjedel av Ebays vinst det året, men att påstå att motparten förtjänat pengarna vore grovt förolämpande. Jag känner personer som var anställda nummer 2 och 3 hos Ebay och jag vet att de utvecklade sina system från grunden, baserade på egna idéer.

Om patentsystemet ska fungera på ett rimligt sätt för alla parter måste handläggningstiderna för ett patent utan komplikationer understiga ett år. Det går att åstadkomma genom att antingen ha fler granskare eller genom att ändra förutsättningarna, så att det kommer in färre ansökningar.

Artikeln upddaterad för att rätta sakfel 2010-06-16 kl 14:10

Martin Ekdahl rapporterar om att HTC nu stämmer Apple för patentintrång med sin iPhone. Apple har tidigare stämt HTC. Jag tänkte att jag skulle göra en paus i min serie om "Det Ruttna Patentsystemet" för att kommendera saken.

Det här är precis så som patentsystemet är tänkt att fungera. Två jätteföretag pucklar på varandra med sina patentportföljer. Efter ett par år av osäkerhet kommer de troligtvis att korslicensiera sina patent och den ena parten kommer att få betala ett hemligt belopp till den andra som kompensation för att man har en svagare portfölj. Det finns en minimal sannolikhet att Apple har en så stark sits att man kan däcka HTC och hindra dem från att använda den teknologi som Apple har patenterat. Bland annat har Apple lyckats skydda gesten man gör för att zooma på iPhone/iPod. Det senare scenariot vore naturligtvis jackpot för Apple, men en katastrof för den som vill ha en läcker telefon som man kan köra vilka appar man vill på, utan att Steve Jobs agerar filter.

Det som är värt att fundera över är om patenten har varit samhällsnyttiga i det här fallet. Hade Apple avstått från att utveckla iPhone om de inte kunnat få patent? Hade Apple lagt mer resurser på att utveckla sin iPhone vidare om det hade gått lättare för konkurrenterna att komma ikapp? Kommer patenten att på något sätt påverka HTC, eller kommer resultatet bara att bestå av ett antal miljoner i advokatkostnader, och sedan business as usual? Här visar patentsystemet upp sig från sin allra bästa sida, så i ljuset av vad vi ser ska vi ställa frågan: Är det här gott nog?

Jag har tidigare i den här serien skrivit om fikonspråk och bristande uppfinningshöjd i patentansökningar. En tredje allvarlig brist i hanteringen av ansökningar är granskningen av nyhetsvärdet.

För att en uppfinning ska vara patenterbar krävs att den är ny. Med det menas att den inte publikt beskrivits av någon annan. Fram till 1970-talet var det relativt enkelt att göra en litteratursökning som med ganska hög sannolikhet visade om något tidigare var publicerat på området. Anledningarna till det är flera. Den första är att det fanns mycket mindre material att söka igenom. Patentdatabaserna var mycket mindre. Det hölls ett fåtal konferenser inom varje teknikområde och det gavs bara ut ett fåtal vetenskapliga tidskrifter inom varje område. Allt var noggrant klassificerat av bibliotekarier som hade relativt gott om tid för varje klassifikation. Den andra anledningen var att det ställdes mycket högre krav på uppfinningshöjd, vilket gjorde att området som måste genomsökas var mycket snävare. Ett tredje skäl var att granskaren hade mer tid för att söka efter "prior art" förr. De teknikområden som var relevanta hade en enhetlig och stabil terminologi. När man öppnade för mjukvarupatent så fick man in flera uppsättningar terminologi för samma fenomen. En AI-forskare nyttjar helt andra termer än en operativsystemutvecklare.

Från 1980-talet och framåt har informationsmängderna att söka igenom exploderat. Antalet källor har ökat. Både Internet och globalisering har gjort det relevant att söka efter vad andra har gjort i hela världen.Det som är relevant behöver inte längre vara publicerat i en vetenskaplig tidskrift. Det kan lika gärna stå på en blogg eller dyka upp i ett program på Sourceforge. Samtidigt som arbetet med att söka efter vad som redan existerar har blivit svårare med en faktor 100 så har tiden för att göra sökningen minskat med en faktor 2. Det gör att massor av patent slipper igenom där det finns teknik som klart och tydligt redovisats i litteraturen.

Det gör också att det finns massor av patent som skyddar precis samma sak. Det här råder det en hel del hysch-hysch om, men när de stora drakarna ger sig in i tvekamp och börjar jämföra sina patentportföjer så läcker det i princip alltid ut uppgifter om att flera patent som de strider om har tilldelats båda parter. Ett bra exempel på detta är striden mellan Ericsson och Qualcom i början på 2000-talet..

Det här är ett oerhört plågsamt problem för patentsystemet, och det finns egentligen bara två lösningar. Den ena är att man ökar omfattningen av granskningen drastiskt. Det finns försök i USA, där man öppnar för allmänheten att granska patenten för nyhetsvärde. Den andra vägen är att sluta granska för nyhetsvärde och lämna det till skedet då någon nyttjat sitt patent och motparten vill ifrågasätta det. Båda alternativen har sina styrkor och svagheter. Med hårdare granskning kommer avgifterna att stiga kraftigt. Med granskning i ett senare skede kommer det finansiella värdet av ett patent att sjunka kraftigt, eftersom det har större sannolikhet att inte vara värt någonting alls. En sak är säker, och det är att nuvarande system med undermålig granskning är samhällsekonomiskt olönsamt. Det skapar en osäkerhet på marknaden som sänker innovationstakten och ökar kostnaden för teknisk utveckling.

Ska patentsystemet finnas kvar i någon form måste problemet med nyhetgranskning lösas. Nuvarande modell är den mest skadliga som kan tänkas.

I mitt förra inlägg använde jag patent SE520343 som kan slås upp hosNordiskaPatent som exempel. Jag ska fortsätta med det, för det illustrerar på många sätt vad som är fel med patentsystemet.

Patentet handlar alltså om hur man genom så kallad grenprediktion, kan få en dator att på ett effektivare sätt köra program som ska exekvera väldigt länge. Kärnan är att man reserverar ett utrymme i en instruktion där man kan fylla i vilken väg av 2 möjliga som man förväntar sig att datorn ska ta. När jag läste patentbeskrivningen så var det uppenbart för mig att man beskrev en effektiv lösning på problemet, och det är vad dagens artikel handlar om. Det är nämligen så att ett patent måste ha en viss uppfinningshöjd. Det får inte vara "uppenbart för en fackman" att man kan lösa problemet som patentet avser lösa på det beskrivna sättet. Jag är inte fackman när det gäller att designa mikroprocessorer och styrprogram för telefonväxlar, och ändå är lösningen uppenbar för mig när jag ser problembeskrivningen. Det här gäller inte bara exemplet, utan många andra patent - både sådana som ligger i närheten av mitt fackområde och sådant som är på helt främmande områden.

Problemet är naturligtvis att den genomsnittlige fackmannen på ett område gravt underskattas i patentsystemet. I vårt exempel så har man patenterat något som jag betraktar som normal, daglig ingenjörskonst. Ungefär som att konstruera en bro, eller skriva ett bokföringsprogram. En anledning att fackmannen underskattas kan vara att patentgranskarna är de som ska avgöra om ansökan är uppenbar för en genomsnittlig fackman. För det första så är patentgranskare inte fackmän. De är generalister, med specialkunskaper om hur patentansökningar formuleras. De är också som yrkesgrupp under genomsnittet för det fack de är utbildade inom. De som är över genomsnittet får de roliga utvecklingsjobben. Patentgranskarna är säkert inte medvetna om att de är under genomsnittet. Det finns en mycket intressant studie som visar att den som saknar förmåga på ett område också felbedömer hur de presterar i förhållande till andra. Konsekvensen blir att massor av triviala patent släpps igenom.

Jag skrev i mitt förra inlägg att det troligen skulle ta mig 2-3 dagar att analysera konsekvenserna av de olika patentkraven. Jag tror att jag på samma tid skulle kunna konstruera en simulering som löser problemet. Tidsvinsten med att läsa patentet är därmed noll och samhällsnyttan med det här patentet är därför också noll.

Jag betvivlar att Ericsson någonsin har byggt en produkt som baserar sig på patentet, så för dem så är det mest en fråga om att skydda sig i kampen med andra telekomutvecklare. Det gör att ingen annan kan komma och hävda att man gör intrång, och det ger ytterligare en pusselbit i portföljen av patent som man kan korslicensiera om man blir angripen.

Slutsatsen är att om man ska få upp kraven på uppfinningshöjd till rimliga nivåer så måste man för granskning anlita flera fackmän som är aktiva inom sitt specialområde och som når upp till att vara genomsnittliga. Det kan man inte göra med nuvarande ansökningsavgifter, och därför måste dessa höjas kraftigt.

I del 2 av den här serien talade jag om hur de flesta patent åker snålskjuts på samhällets vilja att skydda vissa viktiga investeringar. Nu ska jag i ett antal inlägg beskriva hur patentsystemet fungerar och varför det går att åka snålskjuts.

En patentansökan består av två huvuddelar - en beskrivning och ett antal patentkrav. De senare är det som egentligen definierar vad man har skyddat, medan beskrivningen används när man behöver hjälp att tolka patentkraven. Beskrivningen är nästan alltid nödvändig för att någon annan ska kunna återskapa uppfinningen. Det beror på att patentkraven är skrivna på ett sådant sätt att patentet ska bli så heltäckande som möjligt. Jag har på måfå valt ut patent SE520343 för att illustera hur det kan se ut. Patentet kan enkelt slås upp på Internet, t.ex. hos Nordiska Patent. Så här ser de 2 första av sammanlagt 18 patentkrav ut:

1 . System för grenprediktion, kännetecknat av

• organ för att under ett tidsintervall registrera antalet gånger, som en villkorlig greninstruktion i ett exekverande program tas respektive inte tas och
• organ anslutna till de registrerande organen för att sätta en grenprediktionsbit i instruktionen eller en extra bit i instruktionsminnet till ett värde som beror på antalet gånger grenen i instruktionen eller inte togs under registreringstiden.

2. System enligt krav 1, kännetecknat av organ för att scanna det exekverade programmet efter ytterligare villkorliga greninstruktioner och påbörja registrering under ett nytt tidsintervall när det föregående tidsintervallet har förflutit.

Patentet avser ett sätt att få en mikroprocessor som kör program som ska vara igång väldigt länge (t.ex. i telefonväxlar) att utföra vissa val på ett snabbare och strömsnålare sätt. Det är fråga om ett patent på hårdvara och det är registrerat av Ericsson, med ansökan inlämnad 1998 och beviljad 2003. Patentkraven är rätt så begripliga, jämfört med de flesta patent jag har läst. Jag har arbetat med mikroprocessorer under många år och kan därför med möda räkna ut vad som menas. Jag är dock inte på det klara med vad som menas med "organ". Det är troligen ett sätt att generalisera beskrivningen och inte knyta den till en specifik hårdvara.

Det blir tuffare om man ska räkna ut vad alla 18 patentkraven innebär, och hur de relaterar till varandra, men jag skulle nog kunna göra det på 2-3 dagar. Patentadvokaterna som har formulerat ansökan har säkert lagt ned 10 gånger så lång tid på att räkna ut vilket fikonspråk som gör att det blir svårt att gå runt patentet, vilket gör att Ericsson med säkerhet har spenderat minst 200 000 kr enbart i advokatkostnader.

Registreringsavgiften är i det sammanhanget väldigt liten, det kostar 3 000 kr att ansöka om ett svenskt patent. Det går att söka svenskt patent utan att anlita en patentadvokat, men vill man söka ett Europeiskt patent måste man anlita ett registrerat ombud. I vilket fall, så är uppfinnare i allmänhet inte bevandrade i fikonspråket som används i patentkraven, så därför är det i praktiken obligatoriskt att lägga ut minst ett par hundra tusen kronor på juridisk hjälp.

Fikonspråket är i sammanhanget ett stort problem. Patentgranskare har väldigt lite tid på sig att granska ett patent (storleksordningen 15 timmar för all behandling av ett patent, inklusive överklaganden och liknande). Patentgranskare är i allmänhet mycket mindre erfarna än patentadvokater. Det är nämligen så att karriären går från att som nybakad ingenjör/jurist bli granskare, till att ta anställning på en patentbyrå och förhoppningsvis en dag bli partner i byrån. Det gör att massor av felaktigheter slipper igenom därför att granskarna inte har tid och kompetens att göra ett bra jobb.

Ännu värre är att patenten inte kan läsas av andra fackmän på området. Det finns ingen mekanism eller kontroll att ansökan faktiskt kan begripas av en genomsnittlig fackman och att vederbörande verkligen skulle kunna kopiera uppfinningen utifrån beskrivningen. Det är ju faktiskt det som är vad patenthavaren lämnar i utbyte mot sitt av det juridiska systemet skyddade monopol.

Den första bristen som gör att det går att registrera patent på icke skyddsvärda idéer är att vi ställer för låga krav på språkbruket i patenten. Vi borde kontrollera att ansökan är begriplig för ett representativt urval av fackmän.

Mitt första inlägg i serien om det ruttna patentsystemet genererade en del debatt, vilket jag tycker är mycket glädjande. De här artiklarna är till för att öka vår förståelse av problemen med patentsystemet. De som argumenterar för patent är inte dumma och de har en del synpunkter som vi inte nog har beaktat när vi argumenterar för att helt avveckla patenten.

Det viktigaste området där vi är svaga i vår argumentation är att det faktiskt finns områden där patent gör nytta idag. På samma sätt som det går att skjuta mygg med luftvärnskanon så erbjuder patentsystemet ett skydd för företag som gör stora investeringar i produktutveckling och processutveckling, där resultatet är enkelt och billigt att kopiera. Det här är inte så vanligt som patentförespråkarna vill göra gällande, men det är inte heller så ovanligt som de flesta patentmotståndare tror. Om man ska ha en trovärdig politik måste man erbjuda ett skydd för sådana här investeringar även i ett patentfritt samhälle.

Observera att jag ännu inte nämnt ordet uppfinning. Det är nämligen så att att patent bara ska skydda uppfinningar, men i praktiken så är det en fiktion för att skydda investeringar. Det här är problemets kärna. En idé är egentligen inte skyddsvärd, hur bra den än är, för det produceras jättebra idéer jämt och ständigt. De finns i överflöd. (Patentlobbyns retorik hävdar att detta inte är sant, men de beror på att de är patentadvokater och saknar fantasi och kreativitet.) Själv måste jag lägga band på mig för att inte spruta ur mig nya idéer på produkter och förbättringar av existerande. Därför så är det som är skyddsvärt inte idén utan investeringen av tid och pengar som gjorts, och den risk som företaget tagit när produkten utvecklats.

Om det nu vore så att alla patent skyddade idéer som har krävt stora investeringar så skulle det inte vara några problem, men i praktiken så är huvuddelen av alla patent som registreras skydd för triviala idéer som inte krävt några resurser att tala om. Hur stor andel av patenten som är triviala kan jag inte säga, men det är minst 80% och ganska säkert mindre än 99%. I bästa fall går det alltså 5 skitpatent på ett vettigt och i sämsta fall går det 99 usla patent på ett meningsfyllt. Det här är urusel verkningsgrad. Det är som att 80-99% av kunderna skulle planka på spårvagnen eller att 80-99% av sedlarna du får i handen är förfalskade. Systemet är i grunden ruttet.

Slutsatsen är alltså att patenten skyddar något helt annat än vad de påstås skydda, och att det därför finns allför många som åker snålskjuts på något som är skapat med goda intentioner. Men om vi bara demonterar patentsystemet så riskerar vi att kasta ut barnet med badvattnet. Därför måste vi börja med att reformera patentsystemet. Det vi lär oss längs vägen kommer förhoppningsvis att leda till en lösning där patenten försvinner och ersätts av av något som premierar investering i produktutveckling.