Flickus flackus flum

Sedan 2004 har EU haft en framsynt policy för att främja interoperabilitet, European Interoperability Framework (EIF). Den är nu under revision och läckta utkast visar att programvaruindustrins lobbygrupper har fått ett starkt inflytande över texten i förslaget. Computer World UK har ett intressant blogginlägg av Glyn Moody, som ger mer detaljer.

Nu är inte sista ordet sagt, för det pågår en konsultationsprocess där allmänheten och intresserade organisationer har möjlighet att lämna synpunkter. Det finns en inbjudan till konsultationen och ett interaktivt frågeformulär för den som vill lämna synpunkter.

Vi har tidigare sett att kommissionens tjänstemän faktiskt lyssnar på vad företag, ideella organisationer och enskilda säger, så därför är det viktigt att lämna svar på konsultationen. Det är tyvärr lite bråttom, för sista svarsdag är den 6 april.

Har du någon timme tillgänglig i påskhelgen vill jag uppmana dig att läsa Glyn Moody's artikel och sedan skriva ett svar på konsultationen där du säger att den gamla formuleringen av IEF som framhävde betydelsen av öpnna standarder och öppen källkod var bra, och att en ändring som ger mer utrymme för slutna kommersiella lösningar är skadlig.

Tillsammans kan vi stoppa den här attacken och stärka öppenheten i EU.

Man undrar när stollerierna ska sluta. De senaste dagarna har det rapporterats om att potentiella terrorister skulle kunna använda plastikoperationer för att placera sprängämnen i bröst ock skinkor.

Det känns väldigt långsökt. Varför skulle man ägna lång tid till att operera och läka sin kropp när det är hur enkelt som helst att få med sig sprängmedel in på en flygplats? De enklaste åtgärderna är att kammoflera sin plastiska trotyl som en korv eller som pålägg på en smörgås. Den lite mer avancerade lägger in sprängämnena som foder i sin jacka och den som vill vara udda nitrerar sina bomullskläder. I samtliga fall skulle man få med sig tillräckligt med sprängmedel för att åstadkomma tryckfall i ett flygplan på hög höjd. Den som har fackkunskaper skulle troligen kunna göra betydligt mycket mer skada än så. Det enda som krävs mer är en detonator, och traditionellt har dessa haft en metallhylsa som är lätt att identifiera i flygplatsernas röntgenmaskiner. Det är fullt möjligt att göra detonatorer i plast och kammoflera som kulspetspennor eller något annat oskyldigt föremål. Möjligheterna är oändligt många för den som vill spränga sig själv och sina medmänniskor i luften.

Men om det nu är så lätt, varför händer det så sällan att flygplan utsätts för attentat? Min slutsats är att det beror på att man måste vara extremt hjärntvättad eller svårt sinnesjuk för att försöka sig på den här typen av attentat. De sinnesjuka har sällan förmågan att utföra själva attentatet när de väl har fått verkygen på plats. Vi har minst 2 exempel på falerade attentat från sinnesjuka personer under de senaste 5 åren. Några lyckade attentat i luften har mig veterligen inte den här kategorin aldrig åstadkommit. För den andra kategorin så har vi ett extremt litet antal genomförda attacker, med 11 september 2001 som huvudexempel.

På 9 år har al Qaeda inte lyckats samla ihop sig till en enda terrorattack mot flygplan. Varför? Beror det på den fantastiska bevakningen av flygplatserna, med beslagtagande av nagelklippare och uthällande av passagerarnas medhavda drycker, eller kan det möjligen bero på att det är extremt svårt att hitta idioter som är beredda att dö för att några flygpassagerare ska gå ett grymt öde tillmötes?

Medan undersökning av bagage är en vettig åtgärd för att förhindra att personer som inte är ombord på planet planterar bomber så är dagens säkerhetskontroller av passagerarna en överflödig, förnedrande och kostsam procedur (jag läste nyligen att du betalar c:a 200 kr för att bli förnedrad). Vi skulle inte få fler attacker om vi skar ned på säkerhetskontrollerna till en bråkdel av vad de är idag.

Som vanligt så har etablissemanget byggt upp en kontrollapparat utan att utvärdera den mot utfallet och jämföra den med effekterna av mindre integritetskränkande alternativ.

I valet i september har vi alltså att välja mellan Beatrice Ask och Tomas Bodström som justitieminister. Det är synd om oss svenskar.

Flera bloggare har rapporterat om frågor som ställts i samband med EU-kommissionens "stake holders meeting" angående ACTA-avtalet, och visst är det intressant det som sagts där. Men ännu mer värt att reflektera över är att det över huvud taget hålls ett speciellt möte för personer, företag och organisationer som förväntas ha ett större intresse i frågan än vanliga medborgare.

Vid sådana här möten framförs synpunkter under de officiella sessionerna och dessa protokollförs noga. Genom att det är de speciellt intresserade parterna som finns där så genererar det en uppsättning synpunkter som stödjer den åtgärd som diskuteras. Andra synpunkter kommer aldrig fram, för det finns ingen "non-stake holders meeting" där alla som på generella principer eller med livserfarenhet i bagaget kan såga hål i förslaget. Det finns inte heller någon djävulens advokat som har i uppgift att genomskåda bristande resonemang och upptäcka konsekvenser som ingen tänkt på.

Så långt är en stake holders meeting bara en kass idé. När man sedan lägger på vad som händer i fikapauserna och på kvällen efter mötet så hittar man det verkliga hotet mot demokratin. Sådana här möten ger dem med ett speciellt intresse i en fråga (i allmänhet lobbyorganisationer) tillfällen att knyta direktkontakter med komissionen, dess tjänstemän och andra parter som deltar i mötet. Dessa andra parter är ofta representanter för nationella regeringar inom EU och en och annan parlamentariker. Det säger sig självt att kommissionen kommer att lyssna mer på vad representanten för IFPI säger, än vad faster Agda i Borås har för synpunkter, eftersom kommissionärer och tjänstemän har träffat IFPI's representant ett flertal gånger och känner vederbörande väl. Faster Agda vet de inte ens existerar. Likväl har faster Agda ett intresse i vad som händer med ACTA som är minst lika stort som IFPI's. Med en kommission som såg sig som allmänhetens tjänare så vore det här inget problem, men kommissionen ser sig som något helt annat - en självständig maktorganisation som vinner mer inflytande och makt genom att gynna lobbyorganisationerna.

Det enda hopp vi har som medborgare är att parlamentet fortsätter att visa kommissionen var skåpet ska stå.

I want to be a stakeholder in the ACTA agreement. I hold the stake while the parliament wields the mallet.

Har IPRED minskat fildelningen? Kommer Acta att göra det? Kommer datalagringsdirektivet att fånga terrorister, mördare och våldtäktsmän?

Naturligtvis inte. Människans förmåga att anpassa sig efter rådande omständigheter är enorm. Den som vill fildela kommer att hitta en väg att göra det precis som den som vill sprida skräck och förödelse. Att jag nämner de två företeelserna i samma mening beror på att de har 2 saker gemensamt - de är förbjudna enligt lag och det pågår försök att kontrollera dem genom omfattande övervakning. I övrigt är de så olika man kan tänka sig.

Det jag vill fokusera på är vad som händer när man upptäcker att lagstiftningen är ineffektiv. Då ropar särintressen och fåvitska politiker efter hårdare tag. Mer övervakning, hårdare straff, sänkta beviskrav, krav på att misstänkta ska bevisa sin oskuld, krav på staff utan rättegång. Får man inte som man vill i nationella parlament tar man till överstatliga organisationer, handelsavtal och kanske till och med handelskrig. Oförmågan att söka kreativa lösningar på problemen, att aldrig kunna acceptera att nuvarande ordning är bättre än hårdare tag och att inte se de dynamiska effekterna av ändrad lagstiftning verkar vara standard bland politiker, företagsledare och så kallade säkerhetsexperter. De är tyvärr inte kompetenta att sköta sina jobb. De som har makten idag verkar alla ha gått i samma skola, med reaktioner från reptilhjärnan och inkompetens som norm.

I Piratpartiet diskuteras ständigt lösningar på samhällsproblemen som inte leder till mer övervakning och hårdare tag. Med undantag för enstaka ljusglimtar så är retoriken i de andra partierna helt känslobaserad. Men hur ska artisterna få betaaalt? Tänk på de små baaarnen! Om man inte har sina vätskor i en liten plastpåse när man flyger kan de explodera. Four legs good, two legs bad. Four legs good, two legs baaad.

Oh, my god, it's so depressing.

Jag var med och startade ett av Sveriges första internetföretag för 16 år sedan så jag vet vilka marginaler man har i branchen. De flesta småbolag har ingen vinst när internetanslutning, utrustning, hyra och löner är betalda. De stora aktörerna har en något bättre sits, men marginalerna är fortfarande ganska små. Det gör att kostnaderna för att implementera datalagringsdirektivet kommer att landa direkt på slutkundens faktura. Staten ställer bara krav och tar inget ansvar för kostnaden (och om den gjorde det så skulle det ändå vara dina pengar som spenderades). När datadirektivet införs kommer du med andra ord att betala för att få bli övervakad. Du kommer att lägga mellan 5 och 10 kronor per månad för att staten ska kunna veta var du har varit under de senaste 6 månaderna och vem du har kommunicerat med under samma tid.

Du betalar för att staten eventuellt ska kunna fånga vissa grova brottslingar, och det kanske ser bra ut vid första anblicken. Vad man kanske missar är att brott inte förhindras, det blir bara lite lättare att utreda brotten eftersom man kan säkra fler spår. Nu är det så att de grövsta brotten, mord och misshandel redan idag har väldigt hög uppklarandeprocent. Det samma gäller för väpnade rån. Därför så är det inte troligt att datalagringsdirektivet får någon större effekt här. På narkotikabrotten så kan man nog få en viss effekt, men de mest professionella narkotikahandlarna är oerhört duktiga på att dölja sina spår. Kryptoteknik, anonymiseringstjänster och att inte använda mobiltelefon gör att man inte är spårbar. Det gör att datalagringen blir användbar i ett litet antal fall av bedrägerier och ekonomiska brott.

Vill du verkligen betala så mycket pengar och få hela ditt privatliv registrerat för så lite nytta?

The H rapporterar idag om att Canonical kommer att erbjuda en tjänst för nedladdning av musik på i sin molntjänst, Ubuntu One

Vad är det då för speciellt med det här?

Jo, man kommer bara att ha musik som är fri från DRM och vattenstämplar. Det är första gången som en global kommersiell aktör tar steget och erbjuder det som kunderna frågar efter - musik som man enkelt kan köpa och sedan nyttja i alla sina mediespelare. Musik som man kan flytta, kopiera och indexera som man vill. Det kunderna kommer att betala för är enkelhet och tillförlitlighet. Torrenttekniken har alltid nackdelen att man behöver leta och det är inte alltid som det finns seeders för det man söker.

Jag tror det finns en god chans för Canonical att kapa åt sig ett stort stycke av marknaden. Lyckas de med det kommer alla andra att följa efter. Sist, men inte minst så kan det få ännu fler människor att upptäcka att Ubuntu och Linux har många fördelar jämfört med Windows.