Flickus flackus flum

I den här delen i serien ska jag behandla problemen med läkemedelsindustrin. Något man måste vara medveten om är att den har vuxit fram under de senaste 60 åren, från att ha varit en liten bransch där apoteken stod för en stor del av tillverkningen av kundernas läkemedel, till dagens storindustri som spyr ut mänder av piller och som bygger på både teoretisk och empirisk forskning. (Empirisk betyder att man gör experiment och tittar efter vad resultatet blev, teoretisk forskning innebär att man börjar med en hypotes om hur världen fungerar och sedan försöker bevisa att det är så.) Läkemedlesbranschen har inrättat sig efter de villkor som världens nationer har satt upp, i form av patentskydd för substanser och processer för att producera substanserna och i form av ett regelverk för hur mediciner godkänns och förskrivs. Reglerna för godkännande och förskrivning har utvecklats enormt under de senaste 60 åren, medan skyddet för preparaten i stort sett har varit oförändrat.

Det har lett till ett system där läkemedelsindustrin tar fram de läkemedel som är lönsammast och inte de läkemedel som skulle göra störst nytta. Därför har vi idag fler preparat mot högt blodtryck än vad som behövs och vi har storsäljare som sänker människors kolesterolvärden. De flesta som äter kolesterolsänkare skulle kunna ersätta dessa med en måttlig dos daglig motion.

Vi behöver därför metoder för att styra om läkemedelsbolagens forskning mot sjukdomar som drabbar mänskligheten hårdare. Jag kan se 2 vägar att gå. Den ena är att fortsätta med den rena marknadsmodell som vi har idag, men där man knyter skyddet till den redan existerande godkännandeprocessen. Eftersom det tar olika lång tid att ta fram och kliniskt pröva olika läkemedel kan man därför anpassa skyddstiderna så att läkemedelsbolaget får en rimlig period att tjäna in vad utvecklingen kostat, utan konkurrens från generika. Den andra vägen är mer radikal. Vårdgivare (landsting i Sverige, Ministry of Health i Storbritannien, försäkringsbolag i USA) sätter upp priser för framtagandet av nya mediciner mot viktiga sjukdomar, där forskningsresultaten blir vårdgivarens egendom. Tillvekning av läkemedlet sker sedan enligt ett licensförfarande. En kombination av de två vägarna skulle troligen vara det mest effektiva.

Patent är idag en viktig del av läkemedelsbolagens lönsamhetsekvation. Vill vi påverka bolagen att ta fram mediciner som vi behöver bättre måste vi ändra på den ekvationen. Därför måste vi skrota patent för läkemedelsutveckling och ersätta patenten med andra skyddsformer.

I mitt förra inlägg i den här serien beskrev jag hur patent bidrar till att storföretag gynnas på bekostnad av mindre företag. Samma mekanismer gynnar rika nationer på utvecklingsländernas bekostnad.

TRIPS kräver att samtliga medlemsländer skyddar patent på lika villkor för inhemska och utländska sökande. Tyvärr är det rätt sällsynt att uppfinningar skapas i U-länder, eftersom det inte finns tillräcklig infrastruktur för att kunna gå från idé till produkt. I de få fall där det händer så kan man fortfarande inte ta patent på sin uppfinning, för det finns inte inhemska patentbyråer som kan hjälpa dig formulera patentet. För övrigt så har du troligen inte de ekonomiska resurserna som krävs för att söka patent till att börja med.

Under de senaste 100 åren så har vi sett ett antal länder gå från att vara fattiga till att vara välmående. Japan har gått från att vara utarmat efter andra världskriget till att vara en av jordens rikaste nationer. SIngapore, Korea och Kina har följt i Japans fotspår. Indien, Indonesien och i viss mån Brasilien har kommit en bra bit på väg. I samtliga fall har man kunnat plagiera teknik från rikare länder, eftersom det inte har funnits några nationella skydd för patent i dessa länder under den tid som deras ekonomier har byggts upp. Det har framför allt gjort att man har kunnat tillfredställa inhemsk efterfrågan till rimliga priser, men har även givit möjlighet till export, speciellt i skedet då man går från att vara billig massproducent till att producera attraktiva kvalitetsvaror. Denna väg är nu stängd, i och med TRIPS-avtalet. I-länderna hotar med tullmurar och andra handelshinder om något land skulle få för sig att lämna TRIPS för att slippa patentskydd.

Situationen är inte bra för vare sig I-länder eller U-länder. De enda som vinner på den är patentinnehavarna. På grund av de usla ekonomiska förhållandena i U-länderna flyr folk därifrån. De som ger sig iväg är de bäst utbildade och de människor som har störst initiativkraft. Till Sverige får vi läkare, ingenjörer och lärare från Irak, Kenya och Thailand. Här får de jobb som diskare eller truckförare, om de får något jobb alls.

Ska vi få en hållbar lösning på flyktingproblemet så måste de sociala och politiska förhållandena i de länder som folk flyr ifrån bli drägliga. Dagens patentsystem stänger den enda väg till ekonomisk utveckling som vi har lyckats hitta, och permanentar därmed problemen. Naturligtvis finns det massor av länder som har andra problem som måste lösas innan de skulle kunna påbörja en utveckling mot välstånd, men samtidigt så finns det en stor grupp länder som har alla förutsättningar utom friheten att plagiera.

Ett annat problem som är knutet till välståndsutveckling är tillgången till mediciner, speciellt mot HIV/AIDS. Läkemedelsbolag i I-länder har utvecklat utmärkta bromsmediciner, vilka man säljer till höga priser över hela världen. I U-länderna har man inte råd att betala vad bolagen kräver i ersättning och inte heller kan man plagiera medicinerna, eftersom det finns patent registrerade i varje land. Det här har fått förödande effekter.

Jag bodde under åren 1970-1973 i Zambia i det inre av Afrika. Min far jobbade som biståndsarbetare och jag gick i skola. På den tiden hade man en bruttonationalprodukt per capita på c:a $1000 i dagens penningvärde. Trots diktatur och misskötsel av landets resurser steg BNP per capita under 1970- och början av 1980-talet till c:a $1500. Sedan dess har en AIDS-epidemi härjat landet. I vissa områden är 30% av befolkningen smittad! Trots att landet har haft en vettig regering som gjort mycket för att utveckla landet så har BNP per capita fallit och ligger idag på samma nivå som för 40 år sedan.

Stora företag har som enda mål att gynna sina aktieägare och dagens patentsystem ger dem alltför mäktiga vapen att göra det - även på bekostnad av stora och uppenbara samhällsintressen. Ska vi kunna förbättra världen måste TRIPS rivas upp och ersättas med något som ger U-länderna en möjlighet att skapa välstånd.

Tidigare i den här serien har jag analyserat vad som är fel med patentsystemets regelverk och hur det hanteras av patenverk och domstolar. Att det är trasigt kan vem som helst se, och det finns en stor medvetenhet bland patentexpertisen om hur dåligt det är. Jag har sedan avsnitt 8 i den här artikelserien hunnit läsa ytterligare 10 intervjuer i EPOs framtidsundersökning, och bilden blir ännu tydligare. Alla talar om de problem jag har behandlat tidigare i min serie.

Tyvärr så är det inte bara mekaniken i patentsystemet som är ett problem. Patenten skapar problem på en makroekonomisk nivå, både mellan olika företag inom en nation och mellan nationer. Jag ska fokusera på problemet mellan företag i det här inlägget och sparar nationsproblemet till ett senare inlägg.

Ett grundläggande problem med det moderna industrisamhället är att det gynnar storföretag. Det finns en massa skalfördelar som helt enkelt gör det oerhört mycket mer lönsamt att göra vissa saker i stora företag. Volvo, med en årsproduktion på över 300 000 bilar anses vara för litet för att kunna uppnå lönsamhet på egna ben. Liknande skalfördelar uppnås i olika grad med kläder, hamburgare, mobiltelefoner... En av de faktorer som gör att det är mer lönsamt att vara stor är patentsystemet. Stora företag har egna patentavdelningar och de har en systematiserad process för att söka patent. Det är för ett stort företag en löpande, regelbunden affärskostnad som kan budgeteras och planeras. Till och med kostnaden för att slåss i domstol kan budgeteras till en stor del. Det är förutsägbart och nästan aldrig ett problem. Enstaka gånger kan det skapa överraskningar, och då blir det stora rubriker i tidningar som trycks på rosa papper.

För ett litet eller medelstort företag är patentkostnader en källa till osäkerhet. Kostnaderna för att söka patent måste noga analyseras och budgeteras. Resultatet måste följas upp av företagsledningen. Det blir snabbt ett av ledningens och styrelsens viktigaste fokusområden. Att råka ut för att någon kommer och kräver licenspengar, eller stämmer företaget för patentintrång är en affärsmässig katastrof. All energi i företaget kommer att fokuseras på att lösa krisen och det kommer inte att finnas några resurser över för att driva företagets utveckling framåt. Det här händer ständigt i det samhälle vi lever i idag, men det skapar inga rubriker, eftersom det inte går att mäta hur många arbetstillfällen som inte kom till för att direktör Pettersson spenderade 3 år med att slåss mot ett patent.

För att begripa patentsystemets skadeverkningar kan vi inte bara se på vad som händer, vi måste också studera det som inte händer.

Det är säkert en och annan som undrar över vad det är för fel med att gynna storföretag, men det är ett ämne som är stort nog för en egen serie blogginlägg. Om intresse finns kan jag tänka mig att skriva en sådan serie.

Den här ekonomiska skevheten uppkommer oberoende av det nuvarande patentsystemets brister, men naturligtvis förstärks effekten av att kraven på uppfinningshöjd är för låga, att granskningen är för dålig etc. För att kunna utvärdera om den nytta som patentsystemet genererar (ja, jag håller med kommentatorerna att det finns situationer där patent genererar en viss samhällsnytta) uppväger de skador som systemet åstadkommer, måste vi få bort de tekniska problemen. Först då kan vi med säkerhet säga om hela patentsystemet måste bort, eller om det går att rädda delar av det.

I mitt senaste inlägg om Det Ruttna Patentsystemet så avslutade jag min behandling av processen för att få ett patent beviljat. I en kommentar till ett av inläggen så lämnade Rutros en länk till en utredning för EPO's räkning angående framtiden för patentsystemet. Den gjordes inför Alain Pompidou's tillträde som president för EPO och publicerades 2005. I utredningen gjordes 150 intervjuer med människor i och kring patentsystemet, såväl patentkramare som kritiker. Jag har hittills bara hunnit läsa 10 intervjuer, men vad jag finner väldigt intressant är att jag får medhåll för någon av mina kritiska synpunkter i varje intervju jag hittills läst, och då har jag bara haft med en person som vill minska eller avveckla patentsystemet i mitt urval.

Det jag har läst är framför allt intervjuer med höga chefer inom patentsystemet, professorer inom immaterialrätt och en redaktör för en immaterialrättslig tidskrift. De flesta formulerar sig i termer om att patentsystemet är föråldrat, och att om det ska få acceptans hos allmänheten måste det reformeras. Några dristar sig faktiskt till att ifrågasätta om patentsystemet verkligen kan finnas kvar. Det är tyvärr lite dåligt med kreativiteten kring vad som skulle kunna ersätta patentsystemet och väldigt dåligt med analys av samhällskonsekvenserna av patent. Det kan naturligtvis bero på att fokus i intervjuerna har varit snävt, men det kan också vara så att experterna inte förmår lyfta blicken från mekaniken i patentsystemet till de makroskopiska konsekvenserna av hur systemet fungerar - något som jag har tänkt behandla i nästa inlägg i den här serien.

Det är i vilket fall glädjande att det finns en medvetenhet om problemen i patentkretsar. Jag ska läsa fler intervjuer och se om det finns några guldkorn att vaska fram.

Precis som Syrrans Granne, Opassande, Rick Falkvinge, Satmaran, Anna Troberg, Futuriteter, Drottningsylt, Corner of Ramblings>, Scaber Nestor, Lakes Lakonismer och Full Mental Straightjacket så har jag idag firat partipiskans dag, också känd som FRA-dagen.

Firandet har varit mycket stillsamt. Jag har erindrat mig hur mycket bättre det var förr, när det inte fanns spam, när nätet var helt oreglerat och när Chalmers hade 56 kbit/s i förbindelse till Internet. " We were happy then, though we were poor." Jag var på den tiden inblandad i utvecklingen LPMUD - en föregångare till dagens MMORPG-spel (World of Warcraft och liknande), och vår värld, Genesis, åt upp hälften av Chalmers nätkapacitet. Genesis lever kvar än och är på sitt 22 år i drift.

Förutom sentimentaliteten över den tid som flytt har jag firat dagen genom att övertyga min favoritepostläsare, Kmail, att kunna signera och kryptera brev. Jag hittade efter mycket letande en beskrivning av hur man får det att fungera. Det var inte direkt självklart. Det borde gå att förenkla så att det bara är att installera, skapa ett nyckelpar och köra. Det är först då som vi kan göra om FRA-lagen från att vara ett dyrt hot mot vår integritet till att vara ett dyrt och meningslöst projekt.

I vilket fall ska jag nu börja signera min privata epost och börja skicka krypterade meddelanden till mina närmsta vänner. Det känns lite som pionjärtiden, då man tyckte att det var fantastiskt att ett epostmeddelande kunde gå från USA till Sverige på under 2 dagar. Posten tog för det mesta minst 2 veckor på sig för ett fysiskt brev. På samma sätt som då kommer vi att vänja oss vid den nya tekniken och sprida den till våra vänner och bekanta. Kryptering kommer snart att finnas i var mans epostläsare.

Tidigare i den här serien har jag använt patent SE520343 som kan slås upp hosNordiskaPatent som exempel. Jag har framhållit att patentet inte har tillräcklig uppfinningshöjd, och några kommentatorer har sagt att det med stor sannolikhet finns "prior art".

För just det här patentet fanns det möjlighet att lämna en invändning inom 9 månader från att det beviljades, utan annan kostnad än för eget arbete. Det är nämligen ett svenskt patent och inte ett Europapatent.

För ett Europapatent kostar det 705 Euro att lämna in en invändning. Det är en bidragande orsak till att det registreras få svenska patent och många Europapatent med Sverige som designationsland. Inom främst IT-området så är det många som på ideell basis utvecklar produkter och tjänster som konkurrerar med kommersiella aktörer. De har inga pengar att spendera på invändningar. Likadant är det för små startupföretag som bygger på ny teknologi. De har extremt ont om kapital och har inte råd att driva invändningar mot alla försök att patentera sådant som företaget har utvecklat.

Om man anser att ett patent felaktigt har beviljats så finns det möjlighet att i Sverige få det prövat i allmän domstol och hos EPO få det prövat i "Board of Appeal". Dock så är det extremt kostsamt, eftersom man måste anlita juridiska ombud och det i båda fallen handlar om en regelrätt domstolsförhandling. Om man förlorar i svensk domstol riskerar man dessutom att få betala patenthavarens omostnader. Hur det är i EPO vet jag inte. I vilket fall så är det här något man tillgriper först när man har fått ett krav från patenhavaren att antingen upphöra med utnyttjandet av patentet, eller att betala mer än man har råd med i licens. Även om man har rätt är risken därför stor att man sitter i en rävsax. Att försvara sig kostar för mycket och att betala licenskostnaden är också för dyrt.

Både de här faktorerna gör att patentsystemet blir extremt orättfärdigt. Den som har finansiella muskler kan köpa sig rätt medan den som är fattig får ta smällen och leta efter något annat att ägna sig åt.

En brådskande reform är att göra det helt gratis att lämna invändningar mot patent i alla sammanhang, såväl svenska som EPO- och internationella patent. För upphävande av beviljade patent bör det finnas en en billigare och enklare procedur i de fall där det är uppenbart att granskarna missat "prior art".

Tidigare i den här serien har jag använt patent SE520343 som kan slås upp hosNordiskaPatent som exempel. Ansökan för det här patentet lämnades in den 12 februari 1997 och patentet publicerades den 1 juli 2003. Det gick alltså nästan fem och ett halvt år från ansökan till publicering.

Det här är relativt lång tid för ett svenskt patent, men inte speciellt onormalt för ett Europapatent eller ett amerikanskt patent. För varje vända av invändningar från handläggaren och svar från den sökande går det minst ett par månader, och det är inte så mycket att orda om. Problemet är att EPO och The US Patent Office är överhopade med ansökningar. Deras backlogg är ständigt växande, trots den undermåliga granskning som jag beskrivit tidigare i artikelserien. Det gör att det dröjer ett eller flera år innan granskningen över huvud taget börjar.

Det skapar problem både för den sökande och dennes konkurrenter. Den sökande kommer att leva länge i osäkerhet om värdet på sitt patent och konkurrenterna riskerar att oberoende utveckla och göra sig beroende av lösningar som skyddas av patentet. Det är i och för sig så att patentansökningar publiceras 18 månader efter att de inkommit till patentverket, oavsett om de beviljats eller inte, men det har konkurrenterna inte mycket glädje av. Dels så är 18 månader en lång tid i dagens snabba teknikutveckling, dels så finns det väldigt lite att vinna på att studera patentansökningar om man inte vill ägna sig åt att lämna invändningar mot dem. I USA betalar man 3 gånger så höga skadestånd för "willful infringement" och därför bör man där vara noga med att inte läsa patent och patentansökningar alls.

Mjukvarupatent blir extra skadliga på grund av de långa handläggningstiderna. 18 månader är nämligen ungefär så lång tid som en produktcykel varar i ett programutvecklingsföretag. Vi kan alltså ha skapat ett framgångsrikt företag runt en produkt innan ett patent publiceras som ger ett annat företag makten att helt sopa bort oss från marknaden. Ett exempel på hur det kan gå till är det amerikanska företaget Ebay som bedriver auktioner på Internet. När bolaget blivit extremt framgångsrikt dök det upp ett företag som skaffat sig patent på auktioner på nätet (hur de kunde få patentet är för mig en gåta - snacka om brist på uppfinningshöjd). Det slutade med att Ebay köpte patentet för 150 miljoner dollar. Det var i och för sig bara en tredjedel av Ebays vinst det året, men att påstå att motparten förtjänat pengarna vore grovt förolämpande. Jag känner personer som var anställda nummer 2 och 3 hos Ebay och jag vet att de utvecklade sina system från grunden, baserade på egna idéer.

Om patentsystemet ska fungera på ett rimligt sätt för alla parter måste handläggningstiderna för ett patent utan komplikationer understiga ett år. Det går att åstadkomma genom att antingen ha fler granskare eller genom att ändra förutsättningarna, så att det kommer in färre ansökningar.

Artikeln upddaterad för att rätta sakfel 2010-06-16 kl 14:10

Martin Ekdahl rapporterar om att HTC nu stämmer Apple för patentintrång med sin iPhone. Apple har tidigare stämt HTC. Jag tänkte att jag skulle göra en paus i min serie om "Det Ruttna Patentsystemet" för att kommendera saken.

Det här är precis så som patentsystemet är tänkt att fungera. Två jätteföretag pucklar på varandra med sina patentportföljer. Efter ett par år av osäkerhet kommer de troligtvis att korslicensiera sina patent och den ena parten kommer att få betala ett hemligt belopp till den andra som kompensation för att man har en svagare portfölj. Det finns en minimal sannolikhet att Apple har en så stark sits att man kan däcka HTC och hindra dem från att använda den teknologi som Apple har patenterat. Bland annat har Apple lyckats skydda gesten man gör för att zooma på iPhone/iPod. Det senare scenariot vore naturligtvis jackpot för Apple, men en katastrof för den som vill ha en läcker telefon som man kan köra vilka appar man vill på, utan att Steve Jobs agerar filter.

Det som är värt att fundera över är om patenten har varit samhällsnyttiga i det här fallet. Hade Apple avstått från att utveckla iPhone om de inte kunnat få patent? Hade Apple lagt mer resurser på att utveckla sin iPhone vidare om det hade gått lättare för konkurrenterna att komma ikapp? Kommer patenten att på något sätt påverka HTC, eller kommer resultatet bara att bestå av ett antal miljoner i advokatkostnader, och sedan business as usual? Här visar patentsystemet upp sig från sin allra bästa sida, så i ljuset av vad vi ser ska vi ställa frågan: Är det här gott nog?

Jag har tidigare i den här serien skrivit om fikonspråk och bristande uppfinningshöjd i patentansökningar. En tredje allvarlig brist i hanteringen av ansökningar är granskningen av nyhetsvärdet.

För att en uppfinning ska vara patenterbar krävs att den är ny. Med det menas att den inte publikt beskrivits av någon annan. Fram till 1970-talet var det relativt enkelt att göra en litteratursökning som med ganska hög sannolikhet visade om något tidigare var publicerat på området. Anledningarna till det är flera. Den första är att det fanns mycket mindre material att söka igenom. Patentdatabaserna var mycket mindre. Det hölls ett fåtal konferenser inom varje teknikområde och det gavs bara ut ett fåtal vetenskapliga tidskrifter inom varje område. Allt var noggrant klassificerat av bibliotekarier som hade relativt gott om tid för varje klassifikation. Den andra anledningen var att det ställdes mycket högre krav på uppfinningshöjd, vilket gjorde att området som måste genomsökas var mycket snävare. Ett tredje skäl var att granskaren hade mer tid för att söka efter "prior art" förr. De teknikområden som var relevanta hade en enhetlig och stabil terminologi. När man öppnade för mjukvarupatent så fick man in flera uppsättningar terminologi för samma fenomen. En AI-forskare nyttjar helt andra termer än en operativsystemutvecklare.

Från 1980-talet och framåt har informationsmängderna att söka igenom exploderat. Antalet källor har ökat. Både Internet och globalisering har gjort det relevant att söka efter vad andra har gjort i hela världen.Det som är relevant behöver inte längre vara publicerat i en vetenskaplig tidskrift. Det kan lika gärna stå på en blogg eller dyka upp i ett program på Sourceforge. Samtidigt som arbetet med att söka efter vad som redan existerar har blivit svårare med en faktor 100 så har tiden för att göra sökningen minskat med en faktor 2. Det gör att massor av patent slipper igenom där det finns teknik som klart och tydligt redovisats i litteraturen.

Det gör också att det finns massor av patent som skyddar precis samma sak. Det här råder det en hel del hysch-hysch om, men när de stora drakarna ger sig in i tvekamp och börjar jämföra sina patentportföjer så läcker det i princip alltid ut uppgifter om att flera patent som de strider om har tilldelats båda parter. Ett bra exempel på detta är striden mellan Ericsson och Qualcom i början på 2000-talet..

Det här är ett oerhört plågsamt problem för patentsystemet, och det finns egentligen bara två lösningar. Den ena är att man ökar omfattningen av granskningen drastiskt. Det finns försök i USA, där man öppnar för allmänheten att granska patenten för nyhetsvärde. Den andra vägen är att sluta granska för nyhetsvärde och lämna det till skedet då någon nyttjat sitt patent och motparten vill ifrågasätta det. Båda alternativen har sina styrkor och svagheter. Med hårdare granskning kommer avgifterna att stiga kraftigt. Med granskning i ett senare skede kommer det finansiella värdet av ett patent att sjunka kraftigt, eftersom det har större sannolikhet att inte vara värt någonting alls. En sak är säker, och det är att nuvarande system med undermålig granskning är samhällsekonomiskt olönsamt. Det skapar en osäkerhet på marknaden som sänker innovationstakten och ökar kostnaden för teknisk utveckling.

Ska patentsystemet finnas kvar i någon form måste problemet med nyhetgranskning lösas. Nuvarande modell är den mest skadliga som kan tänkas.

I mitt förra inlägg använde jag patent SE520343 som kan slås upp hosNordiskaPatent som exempel. Jag ska fortsätta med det, för det illustrerar på många sätt vad som är fel med patentsystemet.

Patentet handlar alltså om hur man genom så kallad grenprediktion, kan få en dator att på ett effektivare sätt köra program som ska exekvera väldigt länge. Kärnan är att man reserverar ett utrymme i en instruktion där man kan fylla i vilken väg av 2 möjliga som man förväntar sig att datorn ska ta. När jag läste patentbeskrivningen så var det uppenbart för mig att man beskrev en effektiv lösning på problemet, och det är vad dagens artikel handlar om. Det är nämligen så att ett patent måste ha en viss uppfinningshöjd. Det får inte vara "uppenbart för en fackman" att man kan lösa problemet som patentet avser lösa på det beskrivna sättet. Jag är inte fackman när det gäller att designa mikroprocessorer och styrprogram för telefonväxlar, och ändå är lösningen uppenbar för mig när jag ser problembeskrivningen. Det här gäller inte bara exemplet, utan många andra patent - både sådana som ligger i närheten av mitt fackområde och sådant som är på helt främmande områden.

Problemet är naturligtvis att den genomsnittlige fackmannen på ett område gravt underskattas i patentsystemet. I vårt exempel så har man patenterat något som jag betraktar som normal, daglig ingenjörskonst. Ungefär som att konstruera en bro, eller skriva ett bokföringsprogram. En anledning att fackmannen underskattas kan vara att patentgranskarna är de som ska avgöra om ansökan är uppenbar för en genomsnittlig fackman. För det första så är patentgranskare inte fackmän. De är generalister, med specialkunskaper om hur patentansökningar formuleras. De är också som yrkesgrupp under genomsnittet för det fack de är utbildade inom. De som är över genomsnittet får de roliga utvecklingsjobben. Patentgranskarna är säkert inte medvetna om att de är under genomsnittet. Det finns en mycket intressant studie som visar att den som saknar förmåga på ett område också felbedömer hur de presterar i förhållande till andra. Konsekvensen blir att massor av triviala patent släpps igenom.

Jag skrev i mitt förra inlägg att det troligen skulle ta mig 2-3 dagar att analysera konsekvenserna av de olika patentkraven. Jag tror att jag på samma tid skulle kunna konstruera en simulering som löser problemet. Tidsvinsten med att läsa patentet är därmed noll och samhällsnyttan med det här patentet är därför också noll.

Jag betvivlar att Ericsson någonsin har byggt en produkt som baserar sig på patentet, så för dem så är det mest en fråga om att skydda sig i kampen med andra telekomutvecklare. Det gör att ingen annan kan komma och hävda att man gör intrång, och det ger ytterligare en pusselbit i portföljen av patent som man kan korslicensiera om man blir angripen.

Slutsatsen är att om man ska få upp kraven på uppfinningshöjd till rimliga nivåer så måste man för granskning anlita flera fackmän som är aktiva inom sitt specialområde och som når upp till att vara genomsnittliga. Det kan man inte göra med nuvarande ansökningsavgifter, och därför måste dessa höjas kraftigt.