Flickus flackus flum

Jacobs tankar om och med kvalitet

Ansvariga ministrar begriper inte sitt område

written by jacob, on Jul 25, 2017 5:35:52 PM.

Grunden till hela Transportstyrelsehärvan ligger i beslutet om att outsourca systemet. Det beslutet fattades av myndigheten som en konsekvens av den budget som den borgerliga regeringen gav myndigheten 2012. Det i sin tur var resultatet av en policy, där myndigheter i större utsträckning ska använda sig av standardprogramvara och outsourcing. Ansvarig minister, om jag är rätt informerad, var Annie Lööf.

Det är i sig inget fel i att outsourca IT-system, men man måste begripa vad man gör, och vad det får för konsekvenser. I det här fallet så har man beslutat sig för att outsourca ett system som innehåller statshemligheter. Något som man uppenbarligen aldrig ska ägna sig åt.

Det kanske är för mycket begärt att Annie Lööf ska begripa att man måste hålla statshemligheter så nära bröstet man någonsin kan, men det är hennes skyldighet att hålla sig med medarbetare som förstår det. Nu är departementsledningarna, som driver budgetprocessen, politiskt tillsatta och det finns väl inga centerpartister som förstår säkerhetsfrågor. Vi kan skönja ett systemfel, där den politiska processen inte säkerställer att vi får rätt kompetens i rikets högsta ledning.

Att det är ett systemfel kan vi se på grund av att Anna Johanssons departement inte upptäckte att Transportstyrelsen var på väg att outsourca statshemligheter. Budgetprocessen är årlig och statssekreterarna nagelfar varje rad i budgeten. Någon borde ha begripit vad Transportstyrelsens uppdrag är och vilken information de förvaltar. Den socialdemokratiska regeringen hade alltså inte heller rätt kompetens på rätt plats.

Det här hade inte behövt bli den fullständiga katastrof som det blev, om Transportstyrelsen hade följt reglerna för statlig förvaltning. Generaldirektören ska framför allt lastas för att hon inte konsulterade sin verksjurist innan hon bestämde sig för att bryta mot lagen. Jag har själv suttit i en medelstor statlig IT-upphandling och minns hur noga vi var med att kolla alla detaljer med vår jurist. Transportstyrelsens styrelse ska lastas för att man ignorerade larmet från internrevisorn. Revisorer har man av en anledning, och det är mycket klandervärt att styrelsen inte har reagerat.

Det är uppenbart att kompetensen kring IT-frågor i allmänhet och säkerhetsfrågor i synnerhet är usel, såväl i statsförvaltningen som i samtliga riksdagspartier. SD har sluppit visa färg i regeringsställning, men deras track record från partikansliet visar tydligt att de på inget sätt är bättre än sina riksdagskollegor.

Slutsatsen blir att IT-frågorna har en så stor betydelse för samhället att det behövs ett parti med speciell kompetens på området i riksdagen. Ett parti som får resurser att granska och nagelfara de förslag som kommer från regeringen, och den förvaltning som regeringen driver. Det partiet är Piratpartiet. Med sina 2 mandat i EU-parlamentet under förra mandatperioden visade partiet hur man genom att granska förslag och publicera konsekvenserna av dessa kunde påverka den politiska processen. Christian Engström och Amelia Andersdotter vara inte bara understödda av sina assistenter, de hade till sin hjälp ett stort antal aktivister, där många har djupa kunskaper kring digitala frågor. Den största framgången var att få med sig en majoritet i parlamentet i att fälla ACTA-avtalet, men påverkan var stor på en mängd andra områden.

Rösta in Piratpartiet i riksdagen 2018. Sverige behöver den kunskap som partiet besitter.

Kriget i Irak/Syrien - Fokus på två punkter

written by jacob, on Jul 19, 2017 7:45:47 PM.

Det pågår strider på många håll i Syrien och på ett par platser i Irak, men det är bara två ställen som har verklig strategisk betydelse just nu - Mosul och Raqqa.

Mosul

Trots att regeringen deklarerat kampen om Mosul som över finns det fortfarande betydande motstånd kvar från Daesh. Strider kring fickor blossar upp dagligen och risken att bli beskjuten i västra Mosul är betydande. Det är också många Daesh-krigare som har gått under jord och blandat in sig bland civilbefolkningen. Hur de irakiska myndigheterna hanterar situationen kommer att ha stor betydelse för hur fred och uppbyggnadsarbete kommer att utveckla sig framöver. Tyvärr kommer det många rapporter om övergrepp mot Daesh-krigare som har givit sig. Det är mycket vanligt att de summariskt avrättas på plats. Flera källor anger att de irakiska trupperna gör det på grund av korruption i fängelseväsendet. Det är lätt för en tillfångatagen krigare att muta sig ut ur fångenskap, och hellre än att fienden går fri så likviderar man dem.

Man ska aldrig acceptera krigsbrott, men man får ha en viss förståelse för de irakiska truppernas synvinkel. Counter Terrorism-trupperna, som har varit inblandade i de allra tyngsta striderna har enligt amerikanska dokument lidit 40-procentiga förluster i sårade och döda. Totalt har över 100 000 man varit inblandade på den irakiska sidan, och man har dödat över 10 000 Daesh-krigare. Betydligt fler än vad man räknade med skulle finnas i Mosul från början. Hur många civila som dödats har man inte kunnat uppskatta än. Mosuls gamla stad är helt förstörd, liksom ytterligare en central stadsdel. Totalt är mer än 5000 byggnader helt raserade. Lidandet bland civila har varit oerhört och det rapporteras om många människor, speciellt barn, som har enorma trauman efter Daesh ockupation och befrielsestriderna. Irak har sammanlagt 30 psykologer med PTSD som specialitet. En siffra som jag har läst är att 800 000 människor är i behov av behandling.

Raqqa

Belägringen av Raqqa har pågått i c:a 6 veckor. De första 3 veckorna bjöd på en ständig ström av framgång, men sedan har det varit trögt. Daesh har kämpat emot med självmordsbilbomber, drönare och krypskyttar. Man har vid ett par tillfällen gått till motanfall och tagit tillbaka terräng. Det har varit speciellt lätt i områden som har hållits av enheter ur Fria Syriska Armén (FSA), som är av betydligt klenare virke än SDF. De enheter inom SDF som verkar vara allra mest effektiva i stadsstrid är Manbij Military Council (MMC). Jag har skrivit om dem tidigare, när de kom in och bröt motståndet i Tabqa. I Raqqa-kampanjen har de tidigare opererat söder om Eufrates, och fullföljt inneslutningen av Raqqa. Häromdagen annonserades det att de flyttats till den västra fronten i Raqqa. Det dröjde sedan bara timmar innan SDF kunde meddela att en stor stadsdel, Yarmouk, befriats från Daesh. Idag meddelades att MMC befriat ett stort antal civila i stadsdelen ash-Shahada. MMC är en blandad styrka med kurder, araber och en del minoritetsfolk - alla frivilliga. Det är en erfaren styrka efter striderna om Manbij, och det är tydligt att de är bättre än någon annan styrka på strid i bebyggelse.

De amerikanska befälhavarna tror att striden om Raqqa kommer att ta många månader, men jag är mer optimistisk än så. Med MMC på rätt plats och med nytillförd amerikansk materiel, främst i form av lätta stridsfordon, tror jag att det kan gå mycket fortare. Daesh verkar ha ont om självmordsbilar och drönare, och måste därför förlita sig helt på krypskyttar. Eftersom de inte har mörkerkapacitet, vilket SDF har, så befinner de sig i ett ständigt taktiskt underläge. Antalet effektiva krypskyttar faller för varje dag, och när de blir för få kan SDF rycka fram mycket snabbare.

Afrin

I kantonen Afrin (alternativ stavning Efrin), angrips kurderna av Turkiet. Man skickar fram inhyrda syriska rebeller för markstrider och skjuter med tungt artilleri mot de kurdiska områdena. Beskjutningen har karaktär av terror mot civilbefolkningen, och man förorsakar mycket förödelse av egendom och dödar och skadar urskiljningslöst civila. Det finns oftast inga militära mål i närheten av de civila som träffas. Angreppen ser ut att sakna strategisk betydelse, för kurderna har slagit tillbaka alla markanfall och förorsakat stora förluster för de inhyrda trupperna.

Det är dags för EU att utkräva politiskt ansvar av Turkiet för de brott mot folkrätten som de gör sig skyldiga till. Jag vill se långt gående sanktioner mot Turkiet, vad gäller varor, tjänster, landningstillstånd, gränspassager, turism och liknande. Personligen har jag börjat bojkotta turkiska varor. Jag älskar t.ex. körsbär, men står det Turkiet som ursprungsland får de bli liggande i disken.

My precious

written by jacob, on Jul 8, 2017 6:49:49 PM.

Det var lite olika bud om när jag skulle få komma hem. Min nya njure var lite trög i starten. Prognosen ändrades från tisdag till fredag, för att sedan landa på onsdag. Rutinerna med provtagning fortsatte in i det sista, men allt såg bra ut. Jag har min normalvikt, lite lågt blodtryck, passerar vätska som jag ska, njuren har börjat filtrera slaggprodukter så smått. Blodsocker rusar efter måltid då och då, på grund av all kortison jag äter. Min blåsa har krympt under dialysperioden och jag måste kissa varje timme, dag som natt. Kortisonet har givit sig på kärl och slemhinnor i anus, så det gör jätteont att gå på muggen. Jag gör mitt bästa för att ignorera det besvärliga.

Innan jag får åka hem får jag gå till sjukhusapoteket och hämta ut mediciner för de kommande 3 månaderna. Det blir 2 stora kassar fulla. Tur att jag mötte Laura på vägen och fick hjälp att bära. Att gå ända bort till sjukhusapoteket är den längsta utflykten på en vecka och jag behöver en lång stunds vila innan jag orkar duscha och få mitt förband omlagt. Jag tackar vänligen men bestämt nej till sjukhuslunchen och efter 40 minuters väntan på sjuktransport så kommer taxin för en 10 minuter lång resa hem. Under andra omständigheter skulle jag kunnat gå hem på den tiden, men inte idag.

Väl hemma blir det dags för dagens andra promenad. Vi går till Sjömagasinet Lorensberg och äter långa till lunch. Efter den lätt tråkiga sjukhusmaten smakar det underbart. När jag kommer hem är jag helt slut och sover resten av dagen.

För att det inte ska strama för mycket i operationssåret har jag ett par träningsbyxor på mig. De vill inte sitta uppe, så i samband med lunch på torsdagen försöker jag köpa hängslen. Visar sig att vare sig H&M, Intersport, Tommy Hilfiger eller Oscar Jacobsson har sådana. Går på lunch och tappar byxorna 2 gånger medan jag bär min sallad till bordet. Äter makrill. Köper hängslen för 300 kr hos John Henric. För utmattad för att leta vidare. Sover större delen av torsdagen med.

Fredag är jag på Sahlgrenska 07:25. Tjugo minuter senare öppnar transplantationsmottagningen. Det blir vägning och provtagning innan jag tar min morgonmedicin. Därefter väntan i ett par timmar på provsvar. Genomgången med doktorn visar att jag kan trappa ned ytterligare lite på kortisonet och att jag behöver ta lite bikarbonat för att buffra upp mitt blod. Svar på om jag ska ändra immundämpande kommer senare, per telefon. Läkaren tycker att jag ska motionera mera och dricka vin. Omläggning av operationssåret och sedan hem. Sköterskan säger att jag har gått igenom en rutintransplantation. För mig var det verkligen inte rutin, men det beror på vilket perspektiv man har. Sover ett par timmar. Lunchar, vilar, tar tag i pappersexercis runt sjukresor, sjukintyg och annat. Analbesvären är fortfarande kvar, men börjar lätta. Lite av en paradox att detta ska vara det besvärligaste med att få en ny njure.

Idag är det lördag. Jag har varit till Konsum för att handla och köpa frimärken. Blev bara lite trött av det. Kan nästan gå i normal takt. Operationssåret är ömt, men gör inte speciellt ont längre, oavsett om jag går, hostar eller nyser.

Det kommer snabbt att bli ännu bättre de närmsta dagarna. Jag ska promenera mycket och göra utflykter till skärgården. Jag har återbesök måndag och torsdag under några veckor, innan de börjar trappa ned, först till en gång i veckan, sedan till varannan vecka. Om ingen avstötning sker blir jag överflyttad från transplantation till njurkliniken i slutet på september.

Redan nu planerar jag för en flerdagars tur i kajak strax efter mitten av augusti. Min längtan efter att guppa på havet är jättestark.

En ny njure

written by jacob, on Jul 3, 2017 12:29:00 AM.

  • “Hej, det är transplantationskoordinatorn från Sahlgrenska, du kanske anar varför jag ringer.”
  • “Ja, ni har en njure till mig.”
  • “Det stämmer. Du ska till avdelning 139. Du har 2 timmar på dig att ta dig dit.”
Så mycket längre än så var inte samtalet. Jag hade blivit väckt av telefonen under en tupplur efter dialys tidigare på dagen. Nu var plötsligt magen full av fjärilar. Vad behöver jag packa? Vem måste jag meddela? Kommer det verkligen att bli av den här gången? Om det blir av, kommer jag att överleva? Hur ska det gå för Laura om jag inte överlever?

Djupt andetag. En sak i taget. Väck Laura, berätta. Meddela jobbet och konsultuppdraget. Packa necessär, telefon, dator. Sms:a min bror, Carl. Han är på semester i England med sin familj. Vi passar deras katt. Laura kan hantera katten. Sahlgrenska är bara en kvart hemifrån. Packar regnjacka ifall det blir blött dagen jag ska hem.

Vi tar 16-bussen och är på Sahlgrenska en timme innan utsatt tid. Vi har tur och blir insläppta i vårdbyggnaden av en person som ska in, annars får man lirka sig in via akutintaget. Jag blir vägd och provtagen och det mäts blodtryck, puls, syresättning och diverse annat. Jag blir skickad på lungröntgen. Dusch med Descutan och omklädning till operationsskjorta. Det är fortfarande lite osäkert om matchningen mellan mig och njuren är tillräckligt bra, men operation planeras till kl 3 på morgonen. En undersköterska kommer och sätter på mig stödstrumpor. Visar sig vara en bekant från Spelets Hus. Världen är liten. Klockan är vid det här laget 10 på kvällen. Väntan börjar. En transplantationskirurg kommer förbi och undersöker mig. Kommer tillbaka en stund senare och ritar en pil på höger lår. Hon är ung men verkar mycket kompetent. Gissar att de kommer att hämta mig för förberedelser kring kl 2. Jag har en säng att ligga i, men Laura sitter på en pinnstol. Kl 2 passerar, jag slumrar då och då, men väntan är tuff. Det känns skönt att jag har Laura bredvid mig, även om jag känner hennes oro och brist på komfort.

Jag tror att klockan hann bli 8 på morgonen innan de kom och hämtade mig. Ett akut traumafall kom emellan. Sedan snurrar det på snabbt. Jag blir flyttad från sängen till ett operationsbord och inrullad i operationssalen. Det mesta jag ser av salen är en enorm operationslampa med en matris av ljuskällor. Den är släckt, och även om jag aldrig ser den tänd så är jag säker på att den lyste på min mage i flera timmar. Sköterskor och narkosläkare kommer fram och presenterar sig. Jag glömmer vad de heter i samma ögonblick. Jag blir arrangerad med mina armar utlagda på skenor. Höger för att vara ur vägen för kirurgerna, vänster för access med dropp och sövning. Får en nål i vänster arm. Första försöket misslyckas. Jag är svårstucken. Får syrgas. Får lokalbedövning. Får anestesi. Det svider ett kort ögonblick, men sedan är jag helt utslagen.

Jag vaknar utan att ha någon känsla av att tid har gått. Jag känner att jag har ett operationssår och något som ligger under det. Jag känner direkt att det har gått bra och känner lycka över det och över att ha vaknat. Jag har ont i halsen och är väldigt groggy, men mår bättre än väntat. Laura är där, jättetrött, men lättad. Jag är uppkopplad mot en maskin som kontinuerligt mäter EKG, temp och diverse annat. Jag tror jag ligger där ett par timmar. Jag glider in och ut ur medvetande, så det är inte lätt att hålla reda på. När jag blir rullad tillbaka till avdelningen är det ny regim som gäller. Munskydd och täckning med extra lakan. Jag har blivit fullproppad med immunosuppressiva mediciner och normala sjukhuskorridorer kan innehålla alla möjliga otäckheter.

Tillbaka på avdelningen börjar normala sjukhusrutiner. Temp, blodtryck, andning, blodsocker, mätning av urin genom katetern. Jag ska äta och dricka, men det är tufft. En yogurt går bra, men smörgåsen växer i munnen. Jag får i mig en tredjedel. Att dricka ett litet glas vatten tar över en timme. Jag har ingen salivbildning och munnen blir torr och äcklig hela tiden. Helt plötsligt mår jag illa och hinner inte få fram en spypåse. Det blir kaskadspya över hela mig och sängen. Sköterskorna är snälla och förstående när de byter allt och hjälper mig tvätta av mig. Det ger första anledningen till att stå upp ur sängen, så att jag kan komma fram till handfatet och tvätta spyorna ur skägget. Utmattad faller jag tillbaka i sängen. Operationssåret gör ont när jag står upp, men är fullt uthärdligt när jag ligger på rygg.

Laura kommer tillbaka en stund efter att ha varit hemma och sovit ett par timmar. Tur för henne att hon slapp spyscenen. Det blir kväll och jag försöker sova. Kan bara ligga på rygg. Slumrar med öppen mun och vaknar efter några minuter med pansar i munnen. Liten klunk vatten och försöka slumra igen. Så går natten oändligt långsamt till kl 6, då det är provtagning. Jag inser då precis hur svårt det har varit att sticka mig. Jag räknar till 13 hål i vänsterarmen och inser varför jag vaknade igår med en droppnål i halsen. Har ont i magen av jättedos kortison från kvällen innan, får omeprazol av sköterska. Ser till att få omeprazol i ordinarie medicinintag. Kl 8 och kl 20 varje dag är det intag av cortison och immunosuppresiva läkemedel. Dessutom får jag smärtstillande tabletter, blodförtunnande sprutor och urindrivande dropp med olika mellanrum. Till det känns det som jag får besök varje kvart med koll av urin, stick i fingret, blodtryck eller vad det nu kan vara. I vilket fall mer underhållande än natten.

Klockan 10 blir jag skickad på dialys. Den nya njuren är lite långsam i starten och jag har samlat 2 kg vätska över normalvikt. Dialysen ska dra ned 1,5 kg och sänka mitt kaliumvärde, som ligger för högt. För mycket kalium kan ge hjärtarytmier och är en av riskfaktorerna vid njursjukdom. Dialysen är välbekant och blir lite av en lugn 4-timmarsperiod i en storm av nya intryck. Det enda som irriterar är att Sahlgrenska har andra dialysmaskiner än Mölndal. Jag kan inte själv se inställningar och värden och måste fråga sköterskorna vad som händer. På grund av en förträngning ovanför min graft (ett syntetiskt kärl inopererat för att kunna genomföra dialysen) går det lite halvtaskigt med dialysen. Det går inte att som normalt köra med blodförtunnande medel, eftersom jag är nyopererad. Vi får köra med reducerad hastighet och avbryta en halvtimme i förtid. Annars fanns risken att jag skulle få lämna 3 dl av mitt blod i dialysmaskinen. Beundrar yrkesskickligheten hos dialyssköterskan som har full koll på situationen och fattar beslutet. Får lunch och kan faktiskt börja äta rimligt. Kan svälja en hel klunk vatten i taget. Inte illa.

Klockan är strax efter 14 när jag är tillbaka på avdelningen. Det blir ett kort besök, för 14:30 skickas jag till en ultraljudsundersökning av den nya njuren. Filtermask och extralakan. Avskalning av bandaget och undersökning. Allt ser bra ut. Ingående artär, utgående ven har bra blodflöde. Det rinner i utflödet till blåsan. Filtermask och extralakan. Åter till avdelningen. Nytt bandage och sedan iväg till lungröntgen. Filtermask och extralakan. Börjar bli rutin nu. Tufft att stå upp för lungröntgen, men det går någorlunda. Operationssåret gör ont. Väntan på resultat och sedan tillbaka till avdelningen. För sent att få middag. De får stå värmd i max en timme för en nytransplanterad person. Får microvärmd ost- och skinkpaj i stället. För trött för att bry mig. Laura är på besök. Frågar om hon ska ta med sig spel i morgon. Jag säger nej, operationssåret känns för jobbigt.

Laura går hem och jag borstar tänderna och tvättar mig inför natten. Då händer något märkligt. Spänningen i operationssåret och en spänning mellan min nya njure och resten av kroppen, som jag inte har varit medveten om, släpper helt plötsligt. Den fruktade natten blir uthärdligt. Jag kan ligga på sida med bara lite ont. Så lite att jag kan sova stora delar av natten på sida. När det är dags för provtagning kl 6 måste sköterskan väcka mig, och jag somnar dessutom om till kl 8. Lyxtillvaro. Frukost och sedan lördagsrond. Jag blir skickad på en kort dialys för att få ned kaliumvärdet. Trots övervikt blir det ingen vätskedragning. Nu ska den nya njuren få jobba. Jag SMS:ar Laura. Kom kl 14 och ta med spel. Det är sköterskorna på dialysen som kör mig tillbaka till avdelningen. Jag instruerar om filtermask och extralakan.

Lördag eftermiddag och kväll varvas med spel och vila, plus ett kort besök på balkongen. Riktig sommardag. Jag vinner Innovation, Laura tar hem Ticket to ride, Nordic countries. Jag klår henne i Glory to Rome. Intresserad personal kommer och tittar. Får öva på att dela tabletter till morgon och kväll. Får börja föra min egen vätskelista. Har gjorts av personalen tidigare. Nattoalett. Försök att få tarmen att fungera. Går inte så bra, men lite för tidigt för att oroa sig - allt för mycket. Natten blir riktigt behaglig. Kan sova på sida utan smärta. Väckt för provtagning kl 6. Uppe i 16 stick i vänsterarmen.

Söndagsronden ger nya rutiner. Resonium i stället för dialys mot kalium. Det är ett gulbrunt pulver som löses upp i vatten. Känns som en näve grus i käften när man dricker det. Får medel för att hjälpa tarmen igång. Mer urindrivande dropp. Mår lite halvtaskigt, men lyckas producera några små harlortar på toaletten. Mår bättre sedan. Klår Laura i Innovation 2 gånger. Bloggar. Midnatt och dags för ett nytt dygn. I morgon ska katetern dras och det blir en utmaning att lära sig kissa igen.

Där står jag just nu. Den värsta pärsen är över och jag kan se fram emot ett nytt liv. Jag kommer att vara infektionskänslig, och måste vara noga med min medicinering, men i övrigt kan jag leva normalt. Äta vad jag vill, dricka en hel kanna te om jag vill, disponera min tid som jag vill, kunna resa, slippa planera allt jag ska göra långt i förväg. Hemgång blir troligen på tisdag, 5 dagar efter operationen. Jag blir sjukskriven några månader och har täta återbesök i början. Det finns alltid risk för avstötning av den nya njuren, men jag har träffat en person som haft en njure utan problem i 27 år. Vad mitt utfall blir har jag ingen aning om, och jag tänker inte oroa mig för det ett ögonblick. Det man inte kan kontrollera får man lämna därhän.

Kvinnlig frigörelse i den muslimska världen

written by jacob, on Jun 13, 2017 5:57:58 PM.

I stora delen av den muslimska världen är kvinnor förtryckta - genom tradition, hederskultur och religiösa påbud. Det kan vara svårt att se hur det skulle kunna förändras, men det finns faktiskt ett par exempel som ger hopp för framtiden.

YPJ

YPJ är den kvinnliga grenen av PYD:s militära organisation. PYD är det parti som har makten i syriska Kurdistan, även kallat Rojava. PYD följer den fängslade Turkiet-kurdiske ledaren Abdullah Öcalan:s politiska filosofi, som är en blandning av anarkoliberalism och socialism, med en politisk struktur som mest liknar det Schweiziska kanton-systemet, med fokus på lokal beslutandemakt och svaga regionala och nationella organisationer. Organisationens politik kräver fullständig likhet mellan könen och det genomförs i praktiken. I alla militära och civila råd, som är Rojavas beslutsfattande organ är män och kvinnor lika representerade. Man har även representation för olika etniska grupper. YPJ strider mot Daesh och andra motståndare på lika villkor med sina manliga kollegor, och man gör det ofta i blandade enheter. Det är bara utbildningsmässigt och grundorganisatoriskt man har separerade manliga och kvinnliga enheter.

Kampanjen att inringa och isolera Raqqa har mycket skickligt letts av Rojda Felat, en kvinna med flera års erfarenhet av att strida mot Daesh. Den kurdiska kanpanjen har tydligt präglats av taktiska manövrer för att försätta fienden i obekväma situationer, och därmed undvika egna förluster, samtidigt som man kan avancera snabbare och ta mer terräng.

Det här har varit ett fantastiskt skyltfönster för rekryteringen av kvinnor från andra folkslag till YPJ och andra systerorganisationer inom Syrian Democratic Forces - den allians där YPG och YPJ utgör grundstenarna. Det gör att unga kvinnor från arabiska, turkmenska och syriakiska hem har ett ställe att vända sig till, om de törstar efter frihet och oberoende. En del av kvinnorna betalar ett högt pris, i form av att deras familjer förskjuter dem, men för de flesta finns det en (motvillig) acceptans för deras val. Det här kommer att ändra lokalsamhället i norra Syrien i grunden under förutsättning att kriget resulterar i någon form av PYD-styre. Därifrån finns det stor potential för den kvinnliga frigörelsen att sprida sig i regionen.

Afganistan

Inspirationen till att skriva det här inlägget kommer från ett nyhetsinslag på Al Jazeera. Det handlar om hur den afganistanska armén har börjat utbilda frivilliga kvinnliga milisstyrkor i nordöstra Afganistan. Kvinnorna, i olika åldrar, kombinerar ett traditionellt civilt liv, med hushåll och barn, med att få en militär utbildning i att hantera vapen och att strida i mindre enheter. Det innebär att de inte kommer att vara försvarslösa om talibaner eller Daesh angriper deras hembygd, vilket är bra. Den största fördelen är dock att det kommer att förändra det extremt konservativa afganska samhället. I nyhetsinslaget intervjuas en manlig militär befälhavare, som rakt ut säger att kvinnans plats är i hemmet, men att i så här oroliga tider så får man göra undantag. Jag tror att hans inställning har ändrats om 5 år.

Tillströmningen är ett 50-tal kvinnor per vecka, så det kommer att bli ett betydande antal på lite sikt.

För att ni inte ska få med Rojava-bilden, med kvinnor med långa flätor och kammouniform, även från Afganistan, så vill jag berätta att kvinnorna övar i traditionell klädsel. Det innebär att många av dem bär burka, och att det tydligen går att skjuta Kalashnikov även i sådan utstyrsel. Man får hoppas att de går över till lite mer praktisk klädsel när det verkligen smäller.

Nära slutet i Mosul, befriandet av Raqqa har börjat

written by jacob, on Jun 6, 2017 10:15:31 PM.

Kriget i Syrien/Irak har dominerats den senaste tiden av striderna i Mosul och krympandet av ladsbygdsområdet runt Raqqa, som legat under Daesh kontroll. Det finns också några storpolitiska händelser, där Ryssland och USA ligger väldigt nära en direkt konfrontation.

Mosul

I Mosul håller Daesh nu bara 2 distrikt - Bab Sinjar och den gamla staden. Båda områdena är mycket tätt befolkade, och man uppskattar att det fortfarande finns 150 000 civila i området under Daesh kontroll. Att det tar lång tid att ta kontrollen över dessa två distrikt beror på att man behöver låta de civila lämna området. Eftersom Daesh dagligen avrättar civila för att de försöker fly, så är situationen problematisk. Tusentals lyckas fly varje dag, medan hundratals avrättas. En del dör också på grund av flyganfall och artilleribeskjutning. När strömmarna av folk som flyr tunnas ut kan vi förvänta oss en snabb och brutal slutstrid, där mycket av de två kvarvarande distrikten kommer att förvandlas till grushög. Skadorna i västra Mosul har generellt varit mycket värre än skadorna i östra. Striderna har varit mycket hårdare och Daesh sparade större delen av sina självmordsfordon till striden om västra Mosul.

Irak

Fickan runt Hawija, mellan Mosul, Kirkuk och Bagdad är kvar orörd. Fickan runt Tal Afar, väster om Mosul, finns kvar - främst på grund av att staden Tal Afar har en stor sunnimuslimsk turkmensk befolkning, och att Turkiet har hotat med invasion om Popular Mobilization Units (PMU) intar staden. PMU är i huvudsak shiamuslimsk, arabisk milis. Båda dessa fickor kommer säkert att elimineras så snart de reguljära trupperna är klara i Mosul.

PMU har i stället gjort avancemang i den irakiska öknen. För några veckor sedan tog man ett stort område mellan Mosul och Bagdad och de senaste dagarna har man gjort en framstöt från området väster om Tal Afar och fram till gränsen mot Syrien. Igår stormade man och tog staden Ba’aj, som har varit utgångspunkt för alla motanfall från Daesh, i försöken att öppna en korridor till Mosul. Att det gått så snabbt innebär att Daesh redan har lämnat området - troligen för att koncentrera sina trupper i området runt Al Bukamal eller i det pågående anfallet mot Deir Ezzor. Ba’aj räknades tidigare som ett av Daesh starkaste fästen.

Raqqa

Sedan jag rapporterade den 10 maj om att Deash förlorat kontrollen över Tabqa och Tabqa-dammen. Sedan dess har SDF krympt området runt Raqqa, som Daesh kontrollerar. Det har skett i en serie av väl kontrollerade framryckningar, där Daesh har erbjudit väldigt lite motstånd. Det enda ställe man verkar försvara är 17:e armébasen, rakt norr om staden. I övrigt så har Daesh befäst staden och byggt skyttegravar i en halvcirkel runt staden. Det lär finnas massor av försåtsmineringar och tunnlar. De senare vattenfylldes dock strax efter att SDF tog kontrollen över Tabqa-dammen. Enligt Daesh var det SDF som förorsakade översvämningen, enligt SDF var det Daesh som manipulerade bevattningskanaler och skapade översvämningen i Raqqa. I vilket fall så borde det ha hjort tunnlarna obrukbara.

I nuläget står SDF på mellan 1 och 3 kilometer från staden i väster, norr och öster. Man annonserade vid lunchtid idag att anfallet mot Raqqa ska inledas, och några timmar senare rapporteras om anfall från alla tre riktningarna. I öster är man redan innanför skyttegravarna, så dessa har inte varit till mycket nytta för Daesh. Ledaren för anfallet mot Raqqa, Rojda Felat, är i vanliga fall en mycket försiktig general, och det är därför anmärkningsvärt att hon anfaller från tre riktningar samtidigt. Det tyder på ett spaningsläge som visar att största möjligheten till framgång är en snabb attack från flera håll. Det ska bli mycket spännande att se utvecklingen de närmsta dagarna.

Syrien

Daesh får stryk av regimen sydost om Aleppo. Nyligen föll staden Maskanah utan större motstånd och det kommer inte att dröja länge innan regimtrupperna når fram till SDF.

I närheten av Palmyra gör Daesh mer motstånd, men regimen har haft en del framgångar och tagit lite terräng.

I Deir Ezzor är regimen illa ute. Daesh har samlat stora styrkor för att försöka utplåna regimens enklaver. Om man lyckas med det kommer man att även framöver ha en viss handlingsfrihet med var man sätter in sina trupper. Deir Ezzor ligger i ett vägkors där man snabbt kan ta sig mot Raqqa, Palmyra, kurdkontrollerade områden eller den irakiska gränsen. Staden ligger dessutom längs Eufrates och har hela broar över floden. Regimen kommer att sätta in allt de har i flygunderstöd och kanske även luftlandsätta ytterligare soldater. Det finns massor av tung utrustning i området som nytillförda soldater kan använda och som det vore väldigt dumt om de hamnade i händerna på Daesh. Mitt tips är att regimen kommer att rida ut stormen och att Daesh inte kommer att kunna samla sig till ytterligare storanfall innan anfallen från Palmyra har nått fram till Deir Ezzor.

Längs de södra delarna av gränsen mot Irak har en av USA stödd del av FSA - Free Syrian Army - tagit ett stort område öken, med några städer. Den syriska regimen har anfallit FSA i området, understött av ryskt flyg, samtidigt som amerikanskt flyg har anfallit regimtrupperna. Med så direkt involvering från de båda stormakterna är det här en potentiell härd för en storpolitisk konflikt. FSA-styrkorna är ganska svaga och saknar stridserfarenhet. Risken är stor att de hamnar i knipa och att USA måste ta till stora släggan för att rädda dem.

Det förekommer strider på andra håll, men ingenting som har avgörande inverkan på kriget. Det står en stor strid om Daraa, söder om Damaskus, mellan regimen och en blandad oppositionsstyrka. Ingen part verkar vinna. Ett par oppositionsfickor nära Damaskus har utrymts av oppositionen, efter avtal med regimen. Det följer ett mönster som vi sett sedan ett år tillbaka. Resultatet är att oppositionen blir mer och mer koncentrerad till Idlib-provinsen, och att regimens område blir mer beboeligt, utan en massa fickor med rebellterritorium.

Sammanfattning

Daesh är på flykt från de flesta områden. De är fortfarande effektiva i Mosul, Raqqa och Deir Ezzor. Hur effektiva kommer att framgå de närmsta dagarna. Det avgör om de kommer att vara slut som territoriekontrollerande organisation inom några månader, eller om det kommer att ta ett år till att slå dem. I konflikten mellan regimen och oppositionen finns ingen ljusning. Efterhand som Daesh förlorar kommer den sekulära oppositionen att behöva göra ett avtal med regimen och slänga sina jihadistkamrater under bussen. Vi får se om de inser det.

Förintelseförnekare

written by jacob, on Jun 4, 2017 1:52:02 AM.

Förintelseförnekare är ett märkligt socialt fenomen. Att c:a 6 miljoner judar och hundratusentals polacker, romer, utvecklingsstörda och andra som nazistregimen i Tyskland betraktade som oönskade dödades före och under andra världskriget är ett väl etablerat historiskt faktum. Bevismassan är så omfattande att det inte finns något rimligt scenario där det hela skulle kunna fabriceras. Det finns bildbevis, filmbevis och personliga vittnesmål - både från offer, förövare och tredje part. Det finns omfattande dokumentation från hela logistikkedjan - tillverkning, försäljning och leverans av gasen Zyklon B, som var den vanligaste avlivningsmetoden. Order om uppsamling av människor och tågtransporter till lägren. Sedan finns de rena folkbokföringsbevisen. Tyskland hade sedan enandet på 1800-talet en fullständig folkbokföring på församlingsnivå och det var rätt lätt att räkna dem som existerade innan kriget och jämföra med dem som fanns kvar efter kriget.

Att förneka förintelsen är därför i nivå med att förneka gravitation eller att hävda att jorden är platt.

Det blir därför en intressant psykologisk fråga, varför somliga personer fortsätter att hävda att förintelsen inte är ett historiskt faktum.

Den första observationen man kan göra är att de som är förnekare antingen är övertygade nazister, judehatare eller bådadera. För dessa vore en annan rimlig ståndpunkt vara att förintelsen har skett, och att det var ett bra drag av Hitlertyskland. Denna ståndpunkt är dock mer sällsynt, och man måste då dra slutsatsen att förnekarna erkänner att massutrotning av folkgrupper är ett brott mot mänskligheten, och man vill inte kännas vid att Tredje Riket ägnade sig åt sådant. Det leder också till slutsatsen att de tycker att nazistregimen på det hela taget var bra, förutom förintelsen - anfallskrig, dödande av miljontals krigsfångar genom umbäranden, mobilisering av hela det tyska samhället till ett totalt krig. Det förefaller dock ologiskt att man förkastar en typ av brott mot mänskligheten men accepterar en annan.

Naturligtvis kan förnekelsen av förintelsen vara ett rent propagandatrick. Det är helt enkelt så dålig PR att gilla förintelsen att man hävdar att den aldrig har förekommit. Det kan också vara så att förnekelsen görs för att dölja en önskan upprepa den, om man någon gång skulle befinna sig i en maktsituation.

Det är något som är väl värt att hålla i tanken, när det då och då uppdagas att en representant för ett av våra parlamentariska partier hävdar att förintelsen inte har inträffat. Vilket parti det rör sig om kan ni nog lista ut själva.

Hårda förluster för Daesh i Syrien-Irak

written by jacob, on May 10, 2017 9:42:10 PM.

För några minuter sedan rapporterades det om att SDF har tagit kontrollen över Tabqa-dammen. Det är ett hårt slag för Daesh, för nu står vägen mot Raqqa öppen. Samtidigt har Daesh motstånd i Mosul kraftigt försvagats. De irakiska stridskrafterna har tagit kontrollen över ett halvdussin distrikt det senaste dygnet.

Eftersom det var ett bra tag sedan jag rapporterade vad som händer i kriget i Syrien-Irak kommer det här en lite mer detaljerad rapport.

Tabqa

I min senaste rapport berättade jag att staden Tabqa, och den intilliggande dammen var strategiska måsten för den kurdledda organisationen SDF (Syrian Democratic Forces). Med dammen under Daesh kontroll var det stor risk för att de skulle öppna/spränga den ifall SDF fick stora framgångar i kampen om Raqqa. För att kontrollera dammen måste man ha kontroll över den intilliggande staden.

De första försöken att ta kontrollen över dammen skedde redan i januari, men man mötte för hårt motstånd, och hämmades av mycket ogynnsam terräng. Efter ett par månaders förberedelser löste man det problemet genom en amfibielandsättning söder om Tabqa. Den tog Daesh helt på sängen, och man lyckades snabbt få ett stort brohuvud och kontroll över flygbasen söder om staden. Det var för ungefär en månad sedan. Därefter följde en kamp om landsbygden runt Tabqa, där SDF med viss möda lyckades innesluta staden. Sedan följde många dagar av strider, där SDF inte gjorde några framsteg. Troligen på grund av att man i huvudsak opererade med oerfarna trupper. I vilket fall så annonserade SDF för c:a 10 dagar sedan att Manbij Military Council skulle skicka 200 man med erfarenhet från krig i stadsbebyggelse. Efter det föll större delen av staden på bara några dagar. Kvar var de 3 distrikten som ligger invid sjön, och dammen, med elgeneratorer och kontrollrum. Det har tagit ytterligare tid att ta kontrollen över dessa, och den sista stöten kom idag, när ytterligare ett par hundra man från Manbij tillförts.

Det är uppenbart att erfarenhet betyder mycket i de här sammanhangen.

Raqqa

SDF har inte varit helt inaktiva i närheten av Raqqa i väntan på att striden om Tabqa skulle avgöras. Man har genom offensiver tagit terräng fram till den nordöstra stranden av Eufrates på en lång sträcka mellan Raqqa och Deir Ezzor. Bland annat har man tagit kontrollen över Assad-regimens experimentanläggning för atomfysik, som varit under Daesh kontroll under drygt 3 år. Man har också gjort begränsade men mycket framgångsrika framstötar norr, väst och öst om det område kring Raqqa som Daesh fortfarande kontrollerar. dessa visar tydligt att det finns någon med ett starkt sinne för taktiska och strategiska manövrar i SDF. Man anfaller där man möter lite motstånd, och tvingar Daesh till oplanerade reträtter och motanfall. Dessa leder till stora förluster för Daesh.

Detta mönster kommer säkert att upprepas flera gånger, innan striderna är framme vid själva staden Raqqa. Där kommer ett helt nytt scenario att utspela sig. Daesh har förberett försvaret av Raqqa under mycket lång tid. Det finns gott om befästningar, tunnlar och försåtsmineringar. Det är mycket tydligt att man tänker leverera så kostsam strid som man över huvud taget kan. Daesh ledning har redan lämnat i riktning mot Deir Ezzor och den irakiska gränsen, men kvar finns flera tusen hängivna krigare som är beredda att gå i döden för sektens ideologi. SDF kommer att ha ett stort behov av sina erfarna soldater från Manbij.

Det finns risk för att striden om Raqqa inte kommer att vara slut innan året tar slut.

Mosul

Striden om västra Mosul har blivit lika besvärlig och blodig som befarats. Det gick rätt bra tills dess att de irakiska styrkorna kom fram till de äldsta stadsdelarna i Mosul. Där körde man fast och har knappt kommit framåt under flera månader. Efter ett tag kom man äntligen på att fortsätta attackerna från en annan riktning. Detta har givit resultat, och nu är det bara några få distrikt, förutom de äldsta stadsdelarna kvar att ta kontroll över. Daesh har förlorat i Mosul, men det kan krävas ytterligare månader av strider innan deras siste krigare stupar.

I andra delar av Mosul börjar normaliteten dominera. En kvarts miljon barn går i skola. Gatorna städas systematiskt från krigets lämningar. Polisväsendet fungerar. Folk känner sig trygga och arrangerar picknick trots att strider pågår på andra sidan floden, bara 2 km bort.

Noterbart är att attackerna med självmordsbilbombare har blivit mycket mindre effektiva. Det är sällsynt att en bilbomb når fram idag. Det finns alltid vakter med raketgevär eller pansarvärnsmissiler beredda att skjuta sönder en bilbomb innan den kommer inom farligt avstånd. Man har också blivit bra på att snabbt göra diken som gör det omöjligt för bilbombarna att nå sina mål.

Över huvud taget så tyder de senaste dagarnas utveckling i Mosul på att Daesh börjar få slut på ammunition och sprängämnen, och att deras bemanningssituation är ansträngd. Har de irakiska styrkorna tur, så innebär det att motståndet i de äldsta delarna av Mosul kommer att kollapsa, i stället för att det blir ytterligare en tuff och blodig strid till sista man.

Annat

Det händer mycket i Syrien, men det mesta har ingen strategisk betydelse. Turkiet har angripit SDF/YPG med flyganfall och hotat att gå in med trupp. Det har fått USA att ställa upp sina specialtrupper mot den turkiska gränsen i Kobane-kantonen, och har fått ryssarna att etablera baser vid gränsen i kantonen Afrin. Talesmän för den Syriska regimen har hävdat att de kurdiska styrkorna är legitima. Något som turkarna argt tillbakavisar. USA kommer att börja skicka militär utrustning till SDF, så att de har muskler nog att inta Raqqa. Det storpolitiska spelet pågår speciellt intensivt runt SDF och de kurdiska styrkorna. Det är väl värt att följa, för det som händer där kommer att styra geopolitiken under de närmsta 50 åren. Om det går bra för kurderna kommer de att leverera stabilitet och utveckling till Syrien, samtidigt som de destabiliserar ett allt mer despotiskt Turkiet. Om turkarna lyckas neutralisera SDF/YPG så ger det stabilitet åt regimen i Ankara, medan det kommer att innebära många extra år av inbördeskrig i Syrien.

Andra händelser, som oppositionens storanfall i Homs-provinsen och regimens motanfall, förväntas inte har någon reell verkan på situationen i landet. Ryssland har under den senaste veckan kommit med ett initiativ där 4 stycken rebellområden deklareras som stridsfria zoner, men det verkar mest vara ett sätt att lösgöra Assad-trupper för att slåss mot Daesh.

Ruttet spel i Syrien

written by jacob, on Apr 8, 2017 7:14:00 PM.

Det som propagandamaskineriet just nu försöker få oss att tro på är att president Trump har beordrat en attack på en syrisk flygbas, som reaktion på att Syrien, med plan från just den här basen, har bombat civila i rebellkontrollerat område i Idlib-provinsen med nervgasen Sarin. Ryssland har protesterat mot attacken mot ett suveränt land, och har avbrutit arbetet på en direktlänk mellan Kreml och Pentagon.

När man börjar granska den här historien dyker det upp ett antal faktorer som luktar ruttet.

Den första är sättet som anfallet skett på. USA har från fartyg i Medelhavet avlossat 59 Tommahawk-missiler mot basen. Det här är en kryssningsmissil med 450 kg sprängladdning. Den kan flyga upp till 250 mil och träffa en målyta stor som en vanlig lägenhetsdörr. Den kan läggas i väntläge över en stridszon och sättas in när feta mål dyker upp. Den kostar 1,59 miljoner dollar per styck. Angreppet på den här flygbasen - en av många i Syrien - har alltså kostat över en halv miljard kronor. Ändå har det inte åstadkommit mer skada än några förstörda flygplan. Inga sprängda ammunitionsdepåer, inga brinnande bränslelager, inga förstörda kontrolltorn. Mycket skrik för lite ull, sa kvinnan som klippte grisen. Flygplan lyfte från basen 4 timmar efter anfallet. Det finns stark anledning att tro att USA har gjort ett skenanfall, för att få allmänheten att tro att man agerat kraftfullt.

Nästa punkt är Sarin-anfallet. Det finns tydliga bevis för att civila har utsatts för nervgas och att ett antal personer, däribland flera barn, har avlidit på grund av detta. Det finns däremot inga bevis för varifrån gasen har kommit. Om den kom från bomberna som regimen fällde, borde rebellerna vara angelägna om att visa upp bevis för det. En gasbomb har en liten laddning, och förintas inte helt vid detonation. Det finns därför med största säkerhet bombrester vid detonationsplatsen. Med tanke på hur mycket annat som fotograferas och filmas i kriget i Syrien, så borde det ha dykt upp bevis för bombningarna vid det här laget, om sådana bevis finns. I stället är det mer troligt att bombningarna har träffat ett lager med Sarin i rebellernas ägo. Det har till och med förekommit bilder av en artillerigranat för gas, som hävdas komma från platsen. Inte för att det bevisar något, men det är en liten pinne för ett annat förlopp än det som president Trump hävdar.

En tredje punkt är att det inte finns en rationell förklaring till varför Assad-regimen skulle sätta in kemiska stridsmedel vid det här tillfället. Det fanns ingen militär situation, där angrepp med nervgas skulle kunna påverka stridsförloppet, och att terrorbomba befolkningen med kemiska stridsmedel vore att ta en risk som regimen inte behöver ta i nuläget. Man har i och för sig haft motgångar i striderna på just det här frontavsnittet, men har lyckats stoppa oppositionens offensiv, och återta en del mark. På andra håll i Syrien - Damaskus, Palmyra, Deir Ezzor och Aleppo-provinsen har regimen haft stora militära framgångar. Seger över IS är en tidsfråga, och oppositionen är fortfarande splittrad och svag.

En fjärde punkt är att det finns bilder som hävdar att de visar lager av gasbomber vid den aktuella flygbasen. Dessa ligger öppet i ett upplag på marken. Personligen skulle jag vara livrädd om jag jobbade på en bas som när som helst kan angripas i ett överraskningsanfall, om mina nervgasbomber låg öppet på backen. Sådant förvarar man i sina mest bombsäkra betongförråd.

En sansad världsledare borde har inväntat en undersökning av de faktiska förhållandena innan han satte in åtgärder.

Frågan är nu varför det som händer gör det. Den som är riktigt konspirationsteoretiskt lagd kan tänka att Donald Trump har pressats hårt av utredningarna om hans samröre med Ryssland, och nu vill skapa ett trovärdigt scenario för att distansera sig från dem, samtidigt som han visar sig handlingskraftigt mot kemisk krigföring och får amerikanerna att sluta upp bakom sig. Han har därför i förväg slutit en överenskommelse med Moskva om att precisionsattacken mot den syriska flygbasen ska vara tandlös, men att han måste visa upp ett antal förluster i material och personal, för att allmänheten ska gå på det hela.

Den som är lite mindre konspiratoriskt lagd drar slutsatsen att presidenten är en skjutgalen dårfink.

Skydd mot terrordåd

written by jacob, on Apr 8, 2017 6:16:22 PM.

Polisen har gripit en 39-årig Uzbek som misstänkt för terrordådet i Stockholm igår. Han har figurerat tidigare i en utredning gjord av Säpo, avseende finansiering av IS. Mannen hade en perifer roll och avskrevs under utredningen, eftersom man hade något material som kunde föranleda åtal.

Det här illustrerar tydligt problemet som polisen har med den övervakningsstrategi som polis och politiker har valt för vårt samhälle. Det finns troligen hundratals individer som har förekommit perifert i säkerhetspolisens utredningar, men som sedan har avskrivits. De flesta av dem har varit helt oskyldiga och skulle aldrig komma på tanken att genomföra ett terrorbrott. Någon, eller några, kanske ruvar på planer, som vi inte vet något om idag. Ytterligare några kanske bär på aggressioner som kan triggas av en händelse här hemma i Sverige, eller någonstans ute i världen.

Naturligtvis gäller den indelningen även bland människor som Säpo inte har utrett. Att tro att den övervakning som sker hittar alla potentiella terrorister vore att sticka huvudet i sanden. Flera av dem som genomfört attentat i Europa de senaste åren har varit okända för polisen innan dådet.

Det är ganska naturligt att det är så. En ensam attentatsman behöver inte kommunicera med någon för att utföra sitt brott. En liten krets av terrorister kan träffas hemma hos varandra, eller på ett café, och aldrig avhandla vad man planerar över telefon eller internet. Det är något man inte kommer åt, ens om man övervakar alla människor över allt. Så länge det finns något sätt att kommunicera oövervakat så kommer det att gå att planera attentat, utan att polisen får nys om det.

Så, om övervakning inte fungerar, vad kan vi göra för att minska risken att terrorattentat lyckas?

Utan tvekan kan vi göra mer för att skydda allmänna platser. Just nu verkar det vara populärt att köra in bilar i folkmassor. Det gör att det lönar sig att skydda platser med mycket folk med fler pollare och betongsuggor. Fler fotpatrullerande poliser skulle också vara effektivt.

Den enda andra åtgärd som jag kan se som riktigt effektiv är att höja hela samhällets beredskap, ungefär som man har gjort i Israel. Oavsett vad man anser i konflikten mellan israelerna och palestinierna, så måste man beundra den attentatsberedskap som finns i Israel. Grundskyddet består i att all militär personal reser beväpnad. Man har värnplikt, med täta repetitionskurser, vilket innebär att det finns gott om beväpnade människor på bussar och tåg, i kommunikationscentra och vid alla stora folkevenemang. Israel är inte på något sätt förskonat från attentat, men de som förekommer resulterar sällan i stora förluster av människoliv. Det finns alltid någon i närheten som kan ingripa och bromsa förloppet.

I Stockholmsfallet skulle en beväpnad polisman, eller annan beväpnad person, kunnat skjuta föraren i början av färden längs Drottninggatan, under förutsättning att det funnits någon sådan person på plats. Sannolikheten idag att så är fallet är nära noll. Polismän fotpatrullerar sällan, om det inte är fotbollsmatch, eller annat upplopp på gång, och militären vistas inte i samhället med skarpladdade vapen.

Hur man skapar ett liknande skydd i Sverige är en fråga att diskutera. Det fungerar troligen inte att bara anamma den israeliska modellen. Kanske är det frivilligrörelsen som är nyckeln? Hemvärn, lottakårer och liknande… Klart är att man måste ha en miljö där folk får visa att de är pålitliga innan man ger dem uniform och vapen och skickar ut dem bland allmänheten.

Det enda alternativet till det här är att acceptera att vi från tid till annan utsätts för sådana här dåd, och att de ibland får betydligt värre konsekvenser än attentatet i Stockholm den 7 april 2017. Mer övervakning kostar bara mer pengar och skapar i slutänden mer otrygghet.