Flickus flackus flum

Det har redan hunnit skrivas en del om vårmötet Klara ser spretighet och katastrof, Magnihasa ser trötthet efter information overload, Anton Nordenfur uppmärksammar medlemsmotioner som gått igenom och HAX är försiktigt positiv till breddningen av den politiska plattformen.

Själv så gillar jag väldigt mycket av vad jag har sett. Mötet har avlöpt utan skandaler och negativa incidenter. Breddingen har skett på flera områden. Till skillnad från Klara ser jag det som en styrka att vi breddar oss utan generalplan och systematik. Jag tror nämligen att ett parti ska byggas från medlemsinitiativ och ett öppet diskussionsklimat. Inte från enskild person eller grupps strategiska plan för hur vi ska vinna väljarnas förtroende. Förtroendet kommer ur en bred förankring i medlemsbasen. En bred politik för Piratpartiet byggs fläckvis. När medlemmar hittar områden och vinklingar som stämmer överens med Piratpartiets värdegrund så växer politiken fram organiskt. Där Klara ser kaos ser jag något vackert som är värt att vårda.

Där Magnihasa ser trötthet ser jag inspiration. Vi har fått förstärkning till styrelsen med flera erfarna och arbetsvilliga personer. Anton Nordenfurs entusiasm går inte att ta miste på och jag räknar med att övriga nyvalda känner medlemmarnas förtroende och gör det bästa av det. Den sittande styrelsen har gjort underverk när det gäller stabilitet och förutsättningar för politisk utveckling. Jag kan inte tala för hela Piratpartiet, men ni har i alla fall mitt odelade förtroende.

Där Anton uppmärksammar motionerna och den lätt spretande sakpolitiken vill jag uppmärksamma att vi med bred majoritet har röstat igenom ett nytt principprogram, som är väl genomarbetat och förankrat. Arbetet bakom har (så vitt jag vet) främst gjorts av Henrik Brändén och Anna Troberg, som har förtjänat en enorm bukett med beröm för detta. Alla andra inblandade likaså.

Jag vill också uppmärksamma att vi har röstat igenom en tuff EU-kritisk politisk plattform. Den kommer att vara jätteviktig i EU-valet 2014, där vi kommer att vara ett tydligt alternativ till Moderaternas ställa-in-sig-i-ledet-politik, Socialdemokraternas indifferens och Vänsterpartiets ofokuserade EU-kritik. Vi är tydliga med vad som är dåligt med EU och vad som måste förändras för att det ska bli bättre. Det har inget annat parti.

Jag håller med HAX om att breddningen till bostadspolitik, energipolitik med mera inte har i valkampanjen till EU att göra. EU-kritik och våra kärnfrågor i integritet, rättssäkerhet och immaterialrätt är rätt fokus.

Till skillnad från HAX är jag mer än försiktigt positiv till utfallet från mötet. Breddningen har inte varit urskiljningslös. Orealistiska förslag och att-satser har röstats ned med bred majoritet och medlemmarna har hittat en bra balans mellan breddning och vidöppna slussportar.

Jag tror att Piratpartiet har tagit ytterligare ett steg i mognadsprocessen. Somliga hänger inte med i utvecklingen och upplever det som händer som främmande och farligt. Själv ser jag fram emot ytterligare utveckling - breddning och fördjupning av vår politik. Mer stabilitet och förankring bland medborgarna. Det kommer säkert att leda till att vi blir mer lika de etablerade partierna, på gott och ont. Att bli mer konventionell utan att offra sin själ är en svår konst. Jag hoppas att vi lyckas med det.

Klara har reagerat på beslut fattade Piratpartiets medlemsmöte. Det är ett angrepp på bred front mot mötet i allmänhet och speciellt mot att motionen om att Piratpartiet skall vara för ett avskaffande av det särskilda statliga stödet till trossamfund.

Detta har Klara tolkat till att piratpartister hyser ett hat mot religion, och hon gör vad jag tolkar som ett hätskt utfall mot det. På engelska talar man om “strawman argument” - man bygger sig en halmdocka och sedan slår man på den, i stället för att bemöta de verkliga argument som har framförts. På svenska har vi ett annat uttryck, som jag har använt i titeln på det här inlägget.

Om man läser motionen och diskussionstråden så kan man observera två viktiga saker:

• att det inte förekommit några hatiska uttryck och att diskussionen har varit balanserad och saklig
• att Klara inte har deltagit i den

Motionstexten framhåller att 10 av 22 bidragsberättigade samfund inte accepterar homosexuella relationer. Det är i och för sig inte ett argument för att avskaffa stödet helt, men en bedömning av var gränsen skulle gå är vansklig. I vilket fall så är det inte rimligt att trossamfund har mildare krav på demokratiska processer och tolerans än idrottsföreningar, bildningsförbund och ungdomsverksamhet.

Själv så finner jag andra aspekter av Lagen om stöd till Trossamfund högst olämpliga för en rättsstat. Det är att staten gratis utför uppbörd för ett antal samfund. Statens kostnad för detta är mer än det dubbla gent emot det direkta stödet, vilket i sig är anmärkningsvärt. Det som däremot upprör är att man lägger Skatteverkets hela maskineri för indrivning bakom den här uppbörden. Kyrkoavgifterna blir därmed nästan jämställda med statlig skatt, och inte en civilrättslig skuld, som vore det rimliga i ett sekulärt samhälle, där religionen inte har en särställning ur myndighetsperspektiv.

Jag har ingenting alls emot att man utövar sin religion enskilt eller i grupp, men när det gäller statligt stöd till verksamheten så måste den uppfylla samma krav som gäller för idrott, studiecirklar och ungdomsverksamhet. Likabehandling är grundvalen för ett fritt samhälle.

Jag bodde i början av 1970-talet med mina förädrar i Zambia. Min far jobbade för Sida som Farm Building Engineer. Som del av en mycket liten svensk kontingent i Zambia så var det därför naturligt att hela vår familj blev inblandade när det hände viktiga saker ur svenskt perspektiv. Under våra 3 år på plats så hände det vid tre tillfällen.Ett var när Olof Palme genomförde statsbesök i Zambia. Det i sig väcker några minnen som visar tydligt hur tiderna har förändrats. Min första upplevelse av statsbesöket var att vår skola och alla andra skolor i området - samtliga elever - kommenderades ut längs kortegevägen och tilldelades svenska och zambiska papperflaggor. Inga andra dignitärer fick denna behandling under våra 3 år i landet.

Mitt andra minne är berättelsen om hur min far hade en lång diskussion med Olof Palme på den svenska ambassadens mottagning (barn var inte inbjudna, så det är en andrahandsberättelse). Min far bar alltid en fickkvniv modell större som han ofta plockade fram för olika ändamål. av någon anledning hade han kniven framme under sin diskussion med Palme och viftade med den så häftigt att han fick en tillsägelse av en närvarande SÄPO-agent. Det jag reflekterar över är vad konsekvenserna hade varit idag. Man kan mycket väl gissa på besök i arrest och kanske till och med fängelsestraff. Detta trots att min far inte utgjorde någon reell fara. Samhället har blivit mycket mindre tolerant mot excentriskt beteende i tron att avvikande är farligt. Det har inte minskat risken för extremistiska attacker, men det har gjort samhället kallare och minskat utrymmet för människor att forma sina egna liv.

Mitt tredje minne från besöket är att vi åkte ut till flygplasen för att vinka av Olof Palme när han åkte hem efter statsbesöket. Det var uppdukat med rader med stolar för dignitärer på plattan bredvid flygplanet och hedersvakt var uppställd. Utan inbjudan (eller legitimation) marscherar mina föräldrar med 2 barn i släptåg ut till raden av VIP-stolar, där vi sätter oss och inväntar Palmes ankomst. Efter en stund dyker han upp och såväl vi som dignitärerna skakar hand med Palme och önskar honom en trevlig resa. Att ha skakat hand med Palme är i viss mån en upplevelse, men att kliva rätt ut i den hårdast bevakade delen av en internationell flygplats är en historia som man knappt tror är sann.

Palmes besök har en stark anknytning till mötet med neutrala staters samarbetsorganisation, som genomfördes i Zambia medan vi bodde där - det andra evenemanget där vi kom nära världspolitiken. Sverige hade en stor roll i organisationen, även om det var Indien och andra befolkningsrika länder som dominerade. Det är här som jag kommer till poängen med det här inlägget. Vi var en mycket stor fisk i den lilla dammen av neutrala stater. Mina föräldrar var biståndsarbetare och rankades långt efter ambassadören, ambassadpersonalen och Sidakontorets personal, och ändå så var Sverige en så viktig samarbetspartner att perifera människor bjöds in att representera på toppmötet.

Sverige har givit upp den ställning vi hade i världen en gång. Vi säljer glatt vapen till Saudierna och utrustning för avlyssning och förtryck till Vitryssland. Vi ställer glatt in oss i NATO-leden och skickar stridande personal till Afganistan. Vi har givit oss ut i den stora dammen och vi är en oerhört liten fisk där. I den stora dammen måste man bete sig som USA, eller möjligen som Frankrike om man vill vara avvikande.

Jag tror inte att det ligger i Sveriges intresse att vara där. Det finns en mindre damm där den svenska braxen kan simma omkring. Där det inte är lika mycket strid på kniven, inte lika mycket konformism och där vi uppskattas mer för det vi är och det vi vill vara.

Jag hade inte mycket till övers för Olof Palmes ekonomiska politik, men hans utrikespolitiska insats var visionär och fenomenal. Regeringens nuvarande utrikespolitik är kortsiktig och pinsam.

Jag var idag inbjuden att vara med i panelen i en debatt om patientmedverkan i vården via nätet. Debatten hölls på Vitalis-mässan på Svenska Mässan i Göteborg. Debattörer kom från läkarkår, vårdförbundet och branschen. Jag själv och en annan person stod för patientperspektivet.

Det är alltid spännande att som utomstående få en inblick i en ny bransch, och denna debatt gav mig några tydliga intryck. Inom vården så vill man involvera patienterna och man vill göra det på rätt sått, med säkerhet, integritet och effektivitet. Tyvärr vet man inte hur. Det diskuteras i åratal hur man ska bära sig åt och olika landsting kör sina egna pilotprojekt som oftast rinner ut i sanden - för det mesta på grund av att pengarna tar slut. Landstingen är fokuserade produktionsorganisationer och verksamhetsutveckling står inte speciellt högt på agendan.

Jag tror att det finns ett enormt strkturellt problem här. För de flesta viktiga verksamheter finns det fristående, oftast statsfinansierade, forskningsinstitut. Vi har SICS, Acreo, IVF (numera Sverea) som några exempel. En gång i världen fanns det till och med ett Hushållens Rationaliseringsinstitut. För behandling av olika sjukdomar har vi Sahlgrenska, Karolinska Institutet och ett antal andra universitetssjukhus som bedriver forskning.

På det mindre glamorösa, men ack så viktiga området IT-stöd i vården finns det inget dedikerat forskningsinstitut och därför ingen spjutspets som utforskar hur vi ska kunna nyttja datorsystem och digital kommunikation för att på bästa och effektivaste sätt organisera vården. Behovet är stort, för det sker ett enormt resursslöseri med allt från patienters och medarbeteares tid till resor som gjörs i onödan och undersökningar som görs på dyra och ineffektiva sätt.

Jag tror att vi behöver ett nationellt institut för utveckling av IT inom vårdsektorn. Vi behöver samla människor med visioner och kompetens för att driva utvecklingen framåt i betydligt högre takt än vad som är fallet idag.

Frågan har god anknytning till Piratpartiets övriga program, och jag anser att vi ska driva det som en sakpolitisk fråga i valet 2014.

Ibland händer det att man läser något extra insiktsfullt – något som man önskar att man själv hade tänkt och skrivit ned. Det hände mig i morse och jag läste det i en privat mailinglista där några av IT-världens skarpaste hjärnor utbyter tankar. Det är skrivet av Laura Creighton, som jag råkar ha en nära personlig relation till. Det var därför inte svårt att få hennes tillstånd att posta inlägget på min blogg. Jag gör det utan vidare kommentarer.

The problem is that capitalism has evolved out of being the best way humanity has come up with for managing scarce resources. But this has fundamentally affected the way business majors see scarcity. Since profitability is to be found in controlling and exploiting that scarcity, scarcity is, paradoxically, a good thing.

Capitalism is still struggling with the notion of abundance. Anything digital can now be produced, if it can be produced at all, in what is effectively a limitless supply. There may be no such things as a free lunch but the price of digital dinners has dropped to the point where it’s no longer worthwhile to measure the cost. What has come unstuck is the historical relationship between wealth and profits – Wikipedia, for instance, has clearly increased the amount of wealth in the world without being profitable.

This is a real problem for business majors, who are taught to maximize profitability, not wealth – even though they usually confuse the two and think that what they are maximizing is wealth. It’s not the creation of wealth they are interested in, but the creation of wealth which is then unequally distributed, with themselves on the have lots side. Moreover, these days, the wealth creation part can all be done by somebody else – once the wealth is created the business majors can make sure they fiddle with it’s distribution so that they profit.

This means that sustainability is, pretty much by defintion something they actively do not want. Once you have made something sustainable, there is no scarcity driven profits left in the thing. Provided you have done your job properly, the thing just chugs along spitting out wealth but not the unequal distributions. There is simply not enough profit in running a utility – unless you can start manufacturing scarcities to drive up prices – Enron.

Jag har åter igen blivit nominerat till Piratpartiets styrelse. Dessutom till valberedningen den här gången. Det är smickrande och uppmuntrande att det finns medlemmar som vill se mig i centrala positioner i partiet, men jag måste tyvärr tacka nej. Jag har tyvärr inte tid och arbetskapacitet att sköta sådana här uppdrag för närvarande. Mellan ledningsarbete i två företag och ett flertal ideella uppdrag finns det helt enkelt inte tid över.

Om man skulle betrakta mitt politiska bloggande som en arbetsuppgift skulle jag inte ha tid med det heller. Nu fungerar det tack och lov som en säkerhetsventil. Att tänka kreativt och skriva om aktuell politik blir för mig en avkoppling från trist pappersexercis och lösande av kniviga IT-logistiska problem. Det är för övrigt därför som min blogg är relativt fattig på länkar. Dels så är det ganska stort arbete att leta upp lämpliga referenser att änka till, dels så är det mina tankar om tingens tillstånd som är fokus för min blogg. Den handlar inte om nyhetsrapportering, den handlar om analys av skeenden.

Mitt nej tack till nomineringarna kommer dock som ett osökt tillfälle att dela ut beröm.

Först och främst vill jag ge en eloge till Piratpartiets valberedning. Ni har lyckats utföra er arbetsuppgift, vilket ingen annan valberedning har gjort, sedan jag blev medlem i partiet. Ni har dessutom gjort jobbet på ett snyggt och transparent sätt. Ni har fört Piratpartiet ett steg närmare den stabilitet som krävs för att vi ska vara en pålitlig politisk institution som har medborgarnas förtroende.

Mitt andra beröm går till partistyrelsen. Jag har i tidigare inlägg flera gånger skrivit om styrelsens arbete. Jag har stundtals varit rejält kritisk. Det är därför glädjande att kunna berömma styrelsen för ett transparent och välgjort arbete. Själv skulle jag kanske försöka göra mer styrelsearbete i utskott, för att minska belastningen på varje styrelsemedlem, men jag kan också ha förståelse för att man vill utveckla samarbetet i en samlad grupp i styrelsen, och därmed ha bättre koll på allt som händer.

Jag hoppas att vårens val till styrelsen tillför ytterligare några medlemmar som kan förstärka styrelsens arbete och dess förankring bland medlemmarna i olika delar av landet.

Även i Göteborg har det demonstrerats mot Datalagringsdirektivet idag. I vanlig ordning ställde jag upp som talare för Piratpartiets räkning. Här är mitt tal.

Hur många av er har hört talas om 1900-talsfilosofen Karl Popper? (till min glädje var det nästan hälften av demonstranterna som kände till Popper)

Han är en viktig filosof, dels för att han var den som utvecklade teorierna om vetenskaplig metod, men också för att han skrev om det öppna samhället och dess fiender. Han är tyvärr inte lättläst, för på c:a 1200 sidor smular han sönder argumentationen som 3 mer kända historiska filosofer gjort sig skyldiga till. Han tar sig an Platon som argumenterade för Spartas samhällsmodell där människor delas upp i medborgare och slavar, och där medborgarnas liv är hårt inrutat och reglerat. Han argumenterar mot Hegel, som förhärligar det Preussiska kejsardömet, där allt som despoten gör är rätt och han visar hur Karl Marx tal om proletariatets diktatur leder till ett totalitärt samhälle.

Poppers öppna samhälle bygger på att medborgarna är suveräna. Att de har frihet att forma sina liv som de vill, att de har skydd för sin person, sin egendom och sin integritet – sitt privatliv. Medborgarna ska även utöva kontroll över staten och Popper leder i bevis att det är först när är skydden fungerar som staten har tillräcklig transparens som kontrollen fungerar.

Till Poppers lista med fiender till det öppna samhället skulle jag idag vilja lägga ytterligare några namn – Beatrice Ask, Fredrik Reinfeldt och övriga alliansledare. Stefan Löfvén hör tyvärr också till samma kategori.

Till skillnad från de historiska filosoferna så har de inga tungt vägande argument för att förstöra det öppna samhället. Argumentationen består bara av ”EU kräver att vi genomför direktivet” och ”det underlättar polisens arbete”.

Mot den första punkten så vill jag anföra att datalagringsdirektivet strider mot Europakonventionen mot de mänskliga rättigheterna. Den kräver att man ska vara skäligen misstänkt för brott för att spåras av staten. Eftersom medlemsstaterna inte har någon skyldighet att genomföra direktiv som strider mot konventionen så kan regeringen stoppa lagförslaget, om den vill.

Mot den andra punkten så visar statistik från Tyskland att uppklarningsfrekvensen för brott, har sjunkit något sedan direktivet infördes där. Vi kommer alltså att betala med våra privatliv för ingenting. Det är otillständigt!

När ledarna för alliansen, socialdemokraterna och sverigedemokraterna ser sig i spegeln på morgonen, så är det en fiende till det öppna samhället de ser.

Jag gick nyss förbi Kungsportsplatsen i Göteborg. Området kring Gamle Port var fortfarande avspärrat efter att något bus hade placerat en bomb utanför restaurangen och låtit den brisera, med massor av krossade rutor och andra skador som följd. Det är precis sådana här brott som det är tänkt att Datalagringsdirektivet hjälpa till att utreda.

Låt oss därför för ett ögonblick tänka att jag är en buse som vill spränga Gamle Port i luften. Om jag vet att polisen kan spåra var min mobiltelefon befinner sig, så skulle jag helt enkelt lämna telefonen hemma när jag gav mig ner på stan för att placera bomben. Är jag riktigt listig så kopplar jag kanske upp ett samtal innan jag ger mig iväg, så att det ser ut som om jag var hemma och pratade i telefon precis när någon utförde dådet.

Man behöver inte vara speciellt smart för att komma på det här tricket. Om man klarar att bygga en bomb, alternativt ta en färdigbyggd bomb och placera ut den så att den smäller utan att man själv stryker med, så klarar man nog att lämna mobilen hemma under den stund det tar att få jobbet gjort.

Datalagringsdirektivet ödelägger därför oskyldiga människors privatliv för att buset ska få anstränga sig en ynklig liten bit extra. Det är hialöst, som man säger i Skåne.

Det är ingen slump att det här blogginlägget har samma titel som en låt av proggvänsterns portalband, Hoola Bandoola Band.

När vi för en vecka sedan genomförde den stora demonstrationen mot ACTA i Göteborg så talade representanter för MUF, Centerungdom, Piratpartiet, Grön Ungdom och Ung Vänster/Vänsterpartiet. För att följa upp demonstrationen och nå fler människor så skrev jag en debattartikel, som jag skickade ut till samtliga talare från partier och ungdomsförbund. Med begränsad tillgång på tid så översatte jag och modifierade lätt ett blogginlägg av Christian Engström. Jag var artig nog att fråga Christian om detta var ok, och fick ett snabbt svar att han gillade initiativet och gärna skrev under själv.

Jag fick snabb respons från Johan Zandin i Vänsterpartiet, som lovade att agera för en underskrift därifrån, och som aktivt föreslog att jag skulle bjuda in även de ungdomsförbund som inte varit med på demonstrationen. Något som jag direkt agerade på.

Detta ledde till svar från Alexander Lagerman i KDU som i och för sig gillade initiativet, men som hade synpunkter på innehållet. Han ansåg att det var viktigare att läkemedelsbolagen tjänar mycket pengar så de kan utveckla nya mediciner, än att fattiga människor kan köpa lagligt producerade generiska preparat. Han tyckte inte heller att det var rimligt att tala om att ACTA strider mot Europakonventionen om de Mänskliga Rättigheterna, utan ville se en mer urvattnad argumentation om medborgerliga rättigheter. Han hade dessutom missförstått punkten om produktförfalskning. Till Alexanders heder så levererade han i alla fall ett svar, och även om jag inte håller med honom i sak så får jag respektera hans ställningstagande.

Från övriga ungdomsförbund har jag inte hört ett pip.

Det här får mig att undra. Vad gjorde ni egentligen på demonstrationen? Vill ni verkligen stoppa ACTA? Jag gjorde det jätteenkelt för er att visa vad ni står för i ett bredare forum. Ni besvarade min inbjudan med total tystnad. Inte ens ett “nej tack”.

Är det så att ni var med på demonstrationen för några billiga poäng bland närvarande ungdomar? Vågar ni inte stå för era åsikter på ett sätt där det syns tydligt att ni har avvikande åsikter från moderpartiet (i MP är man emot ACTA, så där är den här frågan inte relevant)? Är det så att det vore dåligt för karriären att synas tillsammans med Piratpartiet? Är det viktigare att inte samarbeta med oss än att få stopp på ACTA?

Ni behöver anstränga er en hel del för att ni ska återfå mitt förtroende för er goda vilja.

Debattartikeln kan läsas i Göteborgspostens webbupplaga. Undertecknare är Christian Engström och Jacob Hallén från Piratpartiet samt Grith Fjeldmose från Vänsterpartiet. Det är värt att notera att artikeln inte innehåller någon argumentation kring upphovsrätt eller fildelning och att den är väl underbyggd med referenser till expertis på flera olika områden.

Jag vill tacka Johan, Mazdak, Grith och andra i Vänsterpartiet för det goda samarbetet. Det är genom handling man visar sitt engagemang.

Mellan 1500 och 2000 personer ställde upp och demonstrerade mot ACTA i Göteborg på lördagen. Det blev en mycket lyckad tillställning med artistuppträdanden och tal från olika politiska partier och grupperingar. Talande var att både MUF och Ung Vänster var representerade. Självklart var även Piratpartiet representerat, och undertecknad höll vårt tal.

I Göteborgspostens artikel om demonstrationen skrev man “Stoppa Acta, nu, nu nu!” Svårare än så var inte budskapet när mellan 1 500 och 2 000 motståndare till Acta samlades på Götaplatsen för att demonstrera på lördagsmiddagen.

För att läsaren av den här bloggen själv ska kunna bilda sig en uppfattning om hur avancerat budskapet vid demonstrationen var, så publicerar jag mitt tal från demonstrationen i sin helhet.

Vi är här idag för att protestera mot ACTA. Många av oss har stått här på Götaplatsen och protesterat mot FRA-lagen, IPRED, datalagringsdirektivet och andra påfund som inskränker människors frihet. Vi kan vara säkra på att vi kommer att behöva ge oss ut och protestera snart igen, för det är inte medborgarna som har makten i samhället. Det är globala företag och intresseorganisationer med en egen agenda. Vi kräver att makten i samhället återgår till folket.

1. ACTA har förhandlats i hemlighet – inte ens riksdag och EU-parlament har fått påverka processen, än mindre svenska folket. För 30 år sedan, när ett brev tog 2 veckor över Atlanten, så var internationella avtal något som förhandlades långt bort av betrodda diplomater, men i internet-eran är inte Stockholm, Dehli eller Sao Paolo mer än 300 millsekunder bort för någon medborgare. Det gör att vi kan sätta oss in i aktuella frågor och komma med informerade kommentarer och vettiga förslag. Förutsättningarna för demokratin har förändrats, men politikerna har inte hängt med. Den representativa demokratin är nog fortfarande nödvändig när beslut ska fattas, men beredning av lagar både kan och ska göras i öppen diskussion.
   
   Vi kräver en ny nivå på transparens, där hela folket informeras och får möjlighet att lämna synpunkter under arbetets gång. Det ska inte bara vara utvalda remissinstanser som ska få säga sin mening.
   

2. ACTA drivs hårt av EU-kommissionen. Vi kan observera att vi har ett stort demokratiskt underskott i EU. Kommissionärerna utses av regeringar, ungefär som de utser ambassadörer och verkschefer. De är teknokrater som tillåts ha en egen politisk agenda. Det är, som ACTA-avtalet visar. en oerhört farlig kombination, för vi medborgare har inte direkt kontroll över vem som sitter i kommissionen. Vi kan inte hota med att inte rösta på dem i nästa val, för vi har aldrig fått rösta på dem över huvud taget. Det märks, för attityden i kommissionen verkar vara ”Vi gör det som är bäst för er, och ni ska vara jävligt tacksamma. Vi har märkt att ni inte är så tacksamma som ni borde vara, men det är för att ni inte begriper bättre.” I en läckt promemoria från kommissionen har protesterna mot ACTA betecknats som odemokratisk påverkan.
   
   Vi kräver starkare demokratisk kontroll av kommissionen. Deras föslagsrätt måste begränsas och deras förhandlingsmandat måste inskränkas. EU-parlamentets ställning behöver ytterligare stärkas och dess kontroll över kommissionen behöver utvidgas.
   

3. ACTA visar på en obalans i makt mellan riksdag och regering. Med dagens valsystem så blir riksdagsmännen i första hand representanter för sina partier och i väldigt liten mån ansvariga inför sina väljare. De sitter i riksdagen som röstboskap för en partiagenda. Om partiet tycker att ledamoten har tänkt för mycket själv under en mandatperiod så blir han eller hon petad i nästa val. Vi kan alla se symptomen i antalet riksdagsmän som uttalat sig i en fråga som fått tusentals människor att protestera på gatorna. Det är en handfull i en fråga som engagerar en stor del av svenska folket.
   
   Vi kräver en förändring av valsystemet så att det är vi som väljare direkt styr vem som ska representera oss och partierna i riksdagen. Det innebär konkret att spärren för personval ska tas bort och att partierna inte ska ha rätt att ranka sina kandidater. Det skulle ge oss mer självständiga riksdagsmän, som lyssnar mer på väljarna än på partipiskan. Med mindre piska skulle mer makt hamna i riksdagen och mindre hos regeringen.
   

4. ACTA hotar rättsäkerheten! Ingen ska straffas utan att domstol, med korrekt bevisning och tillgång till försvarare har fällt dom. Three strikes, HADOPI och andra godtyckliga system kanske är acceptabla i brutala diktaturer, men de hör inte hemma i ett fritt samhälle. ACTA innehåller en mycket oroande skrivning om att främja samarbetet mellan rättighetsinnehavare och internetleverantörer för att hindra spridning av upphovsrättsskyddat material. Det är så mycket fel i detta att knappt kan beskrivas. Brottsutredning ska skötas av polisen och bara polisen! Det är den enda instans i samhället som ska ha tillgång till de tvångsmedel som krävs för utredning, och de är de enda som har någon kompetens att göra en saklig och någorlunda rättssäker utredning av ett brott. Att kräva att internetleverantörer agerar utredare och domare är vidrigt och rättsosäkert. Inte nog med att det skapar problem för kunderna – det skapar dessutom ett helvete för leverantörerna själva. De kommer att bli lika älskade som plitarna i ett fängelse.
   
   Vi kräver att rättssäkerheten alltid ska gälla. Det är en grundläggande mänsklig rättighet.
   

5. Det kränker våra privatliv att internetleverantörerna ska övervaka oss. Lika lite som min elleverantör ska lägga sig i vad jag gör med min ström och lika lite som vattenverket ska lägga sig i vad jag gör med mitt vatten, ska min internetleverantör lägga sig i vad jag gör med mina bittar som passerar över nätverket.
   
   Vi kräver att den som bryter post- och telehemlighet (där internettrafik ingår), döms till böter eller fängelse i högst 2 år, precis som lagen föreskriver. Det ska inte finnas några undantag för internetleverantörer eller upphovsrättshavare.
   

6. ACTA bryter mot svensk rättsradition. Avtalet kräver kompensation till upphovsrättshavarens rekommendade listpris, dvs pris till slutkund efter att varje led i kedjan fått sin marginal. Svensk rätt har givit skadestånd för konstaterad ekonomisk skada sedan tusen år tillbaka. ACTA-avtalet kräver dessutom utdömande av straffskadestånd. Något som inte heller förekommer i svensk rättstradition. Vi anser att den svenska modellen med måttliga skadeståndsbelopp är en viktig komponent i ett humant samhälle.
   
   Vi kräver att svensk rättstradition ska bibehållas. Modern girighet ska inte får övertrumfa generationers visdom.
   

7. ACTA låser fast oss. Vi är mitt i den största samhällsomvandlingen sedan den industriella revolutionen. Den form som upphovsrätt, patent och varumärkesskydd har idag uppstod just under omvälvningarna som den industriella revolutionen innebar. Behovet av att anpassa våra lagar till informationsrevolutionen är redan akut och kommer med säkerhet att öka framöver. Att i det läget låta ACTA låsa oss vid rådande lagstiftning är huvudlöst.
   
   Vi kräver att ACTA-avtalet förkastas i sin helhet.