Flickus flackus flum

Förutom bestörtning över dådet i Trollhättan har jag två tankar om saken. Den första är att vi ska vara tacksamma att gärningsmannen inte hade tillgång till skjutvapen. Med amerikanska vapenlagar hade han troligen haft tillgång till flera halvautomatiska vapen. Svenska lagar försäkrar oss inte om att potentiella gärningsmän inte får tag i vapen, men de gör det svårt nog att det räddar liv. Många potentiella gärningsmän avstår nog från att sätta sina tankar i verket just på grund av att det är psykologiskt mycket lättare att trycka på en avtryckare än att handgripligen ge sig på andra människor.

Den andra tanken är att ingen elektronisk övervakning i världen skulle ha detekterat gärningsmannens planer innan det var för sent. Det enda verktyg vi har för att undvika vansinnesdåd som det här är att förändra samhället, så att färre blir benägna att bruka våld. Feta, slätkammade män som sover gott om natten är aldrig förövare.

Syrien kunde ha blivit den arabiska vårens rosenknopp. När revolten mot Bashar al Assads regim bröt ut kunde han ha krävt ett stort avgångsvederlag, avgått och dragit sig tillbaka någonstans utanför sitt lands gränser. Moderata och relativt demokratiska krafter hade tagit över, ungefär som i Tunisien. I stället kastades landet in i ett långt inbördeskrig. Detta komplicerades av att en ohelig allians av extrema Wahabiter och rester av Saddam Husseins armé och säkerhetstjänst tog kontroll över en stor del av Syrien. De kontrollerar mer än hälften av Syriens yta, men en rätt liten del av befolkningen. Större delen av deras område är glest befolkad öken och halvöken. Detta område kallas omväxlande för Islamiska Staten, Kalifatet, IS, ISIS, ISIL eller Daesh, beroende vem som talar.

Som bekant har en enorm mängd människor blivit tvungna att fly från sina hem på grund av striderna som pågår. I grova drag så flyr folk från området kring Damaskus till Jordanien eller Libanon. Från Aleppo, som är Syriens största stad, flyr man till Libanon eller Turkiet. Från Dash-kontrollerat område och kurdiska områden i Syrien går flykten framför allt till Turkiet. De flesta som flyr gör det för att Assad-regimen attackerar området där de bor, utlöst av att det pågår en revolt där. Attackerna sker med flyg och marktrupp utan att ta hänsyn till folkrätt eller att det finns civila, icke kombattanter i området. Folk flyr i mindre grad från Daesh-områden. Dels för att det finns mycket färre människor där, dels för att det är svårare att fly. Daesh har en mycket mer finmaskig polisstyrka för att kontrollera sin befolkning och det är mycket längre väg att fly från deras områden. Dessutom har Turkiet under lång tid gjort det besvärligt för folk att fly den vägen, även om de på senare tid har givit efter för det enorma trycket från människor som söker en fristad.

Det politiska läget är komplicerat, med många grupper som slåss mot varandra. Om jag har förstått det hela rätt ser det ut ungefär så här:

• Assadregimen slåss mot Daesh, al Nusra och Free Syrian Army. De får sin styrka genom att kalla in folk till lång värnplikt och genom stöd från Ryssland.
• Free Syrian Army, som består av sekulär, traditionell opposition (något splittrad), har sitt huvudfäste i Aleppo och slåss mot Assad-regimen, al Nusra och Daesh. Har nyligen överlevt en större offensiv från Daesh. De kontrollerar också ett tättbefolkat område söder om Damaskus. Får icke militär hjälp från Västvärlden och en mindre mängd flygunderstöd i strider mot Daesh.
• Al Nusra är en sunnimuslimsk grupp med anknytning till al Qaeda. De vill upprätta en islamisk stat i Syrien. Inte att förväxla med Daesh, som vill upprätta ett kalifat med början i Syrien och Irak. Al Nusra kontrollerar ett litet område norr om Aleppo och har terrorgrupper som opererar i Damaskus. De slåss mot Assad-regimen och Free Syrian Army. De skulle slåss mot Daesh och kurderna om de fick tillfälle.
• Daesh försöker bli ett muslimskt kalifat med strikta sharia-lagar och en extrem tolkning av islam. De anser att slaveri är rätt, att det är ok att våldta kvinnor, att kulturminnen och ruiner efter forntida civilisationer ska förstöras eller säljas, att homosexuella personer ska kastas ut från områdets högsta punkt och att man ska använda extremt plågsamma metoder för att avrätta sina fiender; bara för att nämna några av deras barbariska seder. De har på ett skickligt sätt tagit kontrollen över en stor och relativt glest befolkad del av Syrien, samt några viktiga olje- och befolkningscentra i Irak. De har i huvudsak stridit mot Iraks armé, med betydande framgång, mot kurderna med nederlag som resultat och mot Free Syrian Army, utan riktiga framgångar. De har med skicklig propaganda lockat till sig ungdomar från hela världen och dessa verkar utgöra en stor del av deras stridande förband. Daesh strider också mot Assad-regimen och mot al Nusra, men i mindre omfattning.
• Kurderna, som består av flera grupperingar, slåss för att skydda sitt i huvudsak autonoma område i norra Irak och för att etablera ett lika dant område i norra Syrien. De samarbetar med Free Syrian Army och har i huvudsak fred med Assad-regimen. De slåss mot Daesh på flera fronter och har avancerat i princip över allt. De stöds av amerikanskt bomb- och attackflyg. En stor del av de amerikanska sortierna kommer från en bas i Turkiet. Samtidigt för Turkiet ett krig mot kurderna i Turkiet och norra Irak. I Syrien nöjer man sig med att göra livet surt för kurderna genom att begränsa rörelserna över gränsen.
• Irakiska armén finns inte i Syrien, men kontrollerar större delen av Irak. De har haft stora disciplinproblem och en stor del av det material som Daesh använder har man tagit sedan enheter ur Irakiska armén har övergivit den. Bland annat fick Daesh 2000 amerikanska Humvees när irakiska trupper flydde från Mosul. USA har satsat hårt på att bygga upp stridsförmågan och moralen i den Irakiska armén och det är möjligt att det fungerar. Det är åtskilliga månader sedan senaste rapporterna om att armén har övergivit ett viktigt område.

Så ser det ut, på ett ungefär. Jag har gjort en massa grova förenklingar, för i verkligheten så får komplexiteten i situationen inbördeskriget i Libanon att framstå som enkelt. Jag var i Libanon i FN-tjänst under inbördeskriget och det ingick i mitt jobb att analysera det politiska läget där. Libanon har starka band till Syrien och den politiska situationen där ingår som en liten bricka i spelet om Syrien.

Nu är frågan, hur får man slut på konflikten? Hur kan man få till en situation som gör att folk kan återvända hem?

Jag tror att en grundförutsättning är att både Daesh och al Nusra lider ett totalt nederlag på marken, där de förlorar kontrollen över alla områden där de styr idag. De är så fundamentala barbarer att det aldrig går att förhandla med dem, och det går aldrig att lita på en överenskommelse med dem, om man mot förvåning skulle kunna få till en sådan. De skulle säkert fortsätta existera som rena terroristgrupper, men det är ett hanterbart problem.

Just nu finns det ingen kraft som kan slå Daesh. Free Syrian Army och Assad-regimen är båda för svaga och för upptagna med att slå varandra för att kunna rå på Daesh. Kurderna saknar tunga vapen, och Turkiet lägger in sitt veto mot att USA beväpnar det. Irakiska armén har fullt upp med att lära soldaterna att inte gå med händerna i byxfickorna. Det spekuleras i att Ryssland skulle skicka marktrupper, men det skulle inte lösa problemet. Det skulle bara göra Ryssland till en del av problemet. Rysslands intresse är inte att slå Daesh, det är att stötta och återupprätta Assad-regimens kontroll över landet. En truppinsats skulle troligen riktas mot Free Syrian Army i Aleppo först och sedan mot deras områden söder om Damaskus. Först därefter skulle man göra något mot Daesh, om ens då. Det passar nog Ryssarna att USA har ett besvärligt politiskt problem att brottas med. Så länge Assad-regimen sitter säkert i sadeln har ryssarna sin flottbas i Medelhavet säkrad.

Det vi kan se fram emot i ett sådant scenario är en evig lågintensiv konflikt. Få flyktingar kan återvända hem och nya människor tvingas ständigt att fly.

En intressant observation i sammanhanget är att Ryssland kanske vore det bästa landet av alla för att ta emot hela den syriska flyktingvågen. Rysslands befolkning har minskat med c:a 8 miljoner människor sedan sekelskiftet. Det finns gott om lediga bostäder och gott om utrymme.

Om man ska undvika ett evigt krig måste nog Assad-regimen och Free Syrian Army göra någon form av kompromiss, där man gör eld upphör och sedan attackerar Daesh och al Nusra med gemensamma krafter. Man behöver inte ens samarbeta, det räcker att man separerar på de fronter där man slåss idag och sätter in sina styrkor mot Daesh på de frontavsnitt som man har mot dem idag. Under en övergångsperiod kan man sedan styra sina olika områden separat, för att sedan under en längre tid arbeta fram en varaktig lösning, med fred för hela landet. Det är ingen lätt lösning, för den kräver att många människor sväljer sin stolthet och att ännu fler kväver sina hämndbegär och i stället arbetar för försoning. Ett väldigt osannolikt scenario, men i alla fall inom det möjligas ram.

I december förra året bestämde Alliansen sig för att lägga sig platt som en matta inför regeringens alla budgetförslag. Nu har KD kommit fram till att det inte var någon lysande idé och dragit sig ur överenskommelsen. Övriga Allianspartier drar en suck av lättnad. Nu kan de komma ur överenskommelsen utan att (rimligt) kunna bli kallade svikare av vänstern. Regeringen, med stödparti blir upprörd. Nu kan de inte bestämma som de vill, utan måste faktiskt förhandla och kompromissa i varje fråga. Livet är hårt och orättvist.

Att jag har slutat som funktionär i Piratpartiet innebär inte att jag har slutat ha åsikter om saker och ting. Jag kommer dessutom att fortsätta blogga om olika företeelser när orken finns och andan faller på. Så här en slö söndagseftermiddag tänkte jag ta mig an Bitcoin.

Bitcoin är 3 olika saker, beroende på vilken abstraktionsnivå man väljer, när man betraktar företeelsen.

Tekniskt system

På en rent teknisk nivå så är det ett sammanhängande system för att registrera ägarskap av en viss tillgång. Det som är speciellt med systemet är att registreringen är distribuerad. Det finns med andra ord inte en specifik part som har kontroll över registret. Som teknisk specifikation är bitcoin mycket välutvecklat.

Affärsmässig innovation

Nästa nivå är en akademisk/filosofisk nivå. Här är bitcoin en affärsmässig innovation som löser ett besvärligt problem. Om jag köper något från en annan person behöver jag veta att den personen äger det jag köper, att vederbörande inte säljer det till någon annan och att jag kan bevisa att ägarskapet har övergått till mig. Bedrägerier på grund av svagheten i våra nuvarande transaktionssystem är vanliga, men jag vill använda ett klassiskt exempel för att illustrera problemet. 1925 sålde Viktor Lustig Eiffeltornet till en parisisk skrothandlare. Några månader senare var han nära att lyckas sälja tornet till en annan skrothandlare. Lustig ägde inte Eiffeltornet, men han lyckades övertyga sina offer att han representerade ägarna, eftersom de inte hade något enkelt sätt att kontrollera hans påståenden. Låt oss säga att han verkligen var ägaren och utförde den första affären. Då hade det ändå inte varit lätt för den andra spekulanten att veta att tornet redan var sålt. Som köpare skulle du dessutom ha en uppsättning förfalskade handlingar som bevis för ditt ägarskap.

Det här problemet löser vi i vissa sammanhang med hjälp av centraliserade system. För fastigheter har vi lagfarter, där domstolssystemet, med stöd av Lantmäteriverket, registrerar ägarskapet för samtliga fastigheter i Sverige. För börsnoterade aktier finns Värdepapperscentralen, där registret för vem som äger alla aktier i börsbolagen förs.

Det finns flera problem med att lita på en central resurs. Det första är att resursen kan vara överbelastad. Det har t.ex. i perioder tagit många månader att få lagfarten för en fastighet överförd. Nästa problem är att det centrala registret kan vara otillräckligt duplicerat. En olycka kan radera ut hela registret och skapa osäkerhet och förvirring under lång tid. Sedan finns problemet med att det centrala registret får felaktiga ändringar, antingen beroende på slarv och misstag eller på grund av korruption. I många länder i världen kan staten inte föra fastighetsregister av den enkla anledningen att medborgarna inte litar på registermyndigheten. Till sist så finns problemet med att en central myndighet styrs av det politiska ledarskapet. Det är lätt för en diktator att bestämma att alla fastigheter som tillhör judar ska omregistreras på staten.

Bitcoin löser alla de här problemen genom att bygga en kedja av block med transaktioner, där ett stort antal parter är överens om vilken kedja som utgör sanningen. Som köpare av en tillgång kan du vara säker på att säljaren äger tillgången och att ägarskapet överförts till dig när transaktionen är registrerad. Du kan, om så behövs, bevisa för en tredje part att du är den nuvarande innehavaren av tillgången. På samma sätt kan någon som i sin tur köper tillgången av dig bevisa att du inte längre äger den. Bevisen (blockkedjan) förvaras offentligt och du själv förvarar en hemlig nyckel som visar att du äger tillgången efter den senaste transaktionen. Korrekt använt är systemet så säkert som vi rimligen kan göra något system över huvud taget.

Valuta

Ovanpå den tekniska specifikationen och den affärsmässiga innovationen ligger valutan Bitcoin. En valuta uppstår när en grupp människor är beredda att ta emot äganderätten till enheter av valutan i utbyte mot varor och tjänster. Hur många enheter som en vara eller tjänst är värd är en klassisk fråga om tillgång och efterfrågan. I en nationell valuta garanteras efterfrågan genom att valutan är det enda sätt man kan betala skatt. Tillgången regleras av staten så att den alltid är lite högre än efterfrågan. Då sjunker värdet och vi får inflation. I Bitcoin är det annorlunda. Tillgången styrs av en algoritm. Just nu skapas 25 BTC c:a var 10:e minut. Under 2016 kommer nyskapandet av BTC att halveras. Nästa halvering därefter kommer c:a 2020. Som användare av valutan Bitcoin kan man alltså vara helt trygg vad gäller det totala utbudet. Nyproduktionen kommer att ske i avtagande takt till 2140, då den helt upphör. Därför blir den enda styrbara variabeln i värderingen av Bitcoin hur hög efterfrågan är. Den består av 2 delar, dels de som köper BTC som investeringsobjekt i förhoppning om att värdet ska stiga, dels de som köper BTC för att använda i affärstransaktioner.

Perioden med spekulation i värderingen av BTC är förbi. En stor spekulationsvåg pågick under 2013, med en toppvärdering på c:a $1000/BTC. 2014 såg fallande priser hela året och under 2015 har Bitcoin stabiliserats på c:a $240/BTC. Volatiliteten (hur mycket priset slår upp och ned) är högre än för andra valutor, men det är rimligt att anta att vi just nu har balans mellan tillgång och efterfrågan. Vad som händer härnäst beror på ett antal omständigheter.

En faktor som talar för en höjd värdering är att den politiska acceptansen av valutan har varit högre än förväntat. Flera länder accepterar Bitcoin som en äkta valuta. I alternativa scenarion skulle BTC kunna klassas som en vara och momsbeläggas eller som en utrikisk valuta och regleras eller helt förbjudas. Thailand har helt förbjudit BTC och Kina låter bara enskilda medborgare att använda BTC sinsemellan. Finansiella företag får inte hantera BTC.

För att efterfrågan verkligen ska öka måste antalet företag och individer som accepterar BTC som betalningsmedel öka. Det är här som Bitcoins verkliga problem uppstår. Modellen med registrering av alla transaktioner i en publik bokföring gör att transaktionshistorien växer. Idag är den många Gbyte stor, och detta efter endast 6 år med verksamhet i blygsam skala. Även om Moores lag gör att man kommer att kunna lagra de stora datamängderna under överskådlig framtid så blir de ohanterliga av andra skäl. Överföringshastigheter, bitfel och andra faktorersätter gränser för vad ett distribuerat nätverk klarar att hantera. Bitcoin är också begränsat till 7 transaktioner per sekund. Mer än så klarar nätverket för närvarande inte av. Det finns förslag som ska kunna dubbla det, men om man ska kunna spela i samma klass som VISA och Mastercard måste man upp i 2000-4000 transaktioner per sekund. Just nu ligger man på c:a 1,5 transaktioner per sekund, så det krävs bara en ökning med 5 gånger för att man ska slå i taket. Det är troligt att det behövs en mycket större ökning än så för att BTC ska få en stabil bas av användare. Samtidigt kommer fler transaktioner att leda till ökad efterfrågan och därmed ett ökat pris på BTC. Det kommer att dra in spekulanterna igen, med en ny bubbla som följd. Ett alternativt scenario är att BTC inte klarar av transaktionsbehovet och att en stor mängd användare flyttar sitt intresse någon annan stans. Det finns många kryptovalutor som väntar i kulisserna, och några är designade med bättre skalningsegenskaper.

Ett annat problem med Bitcoin som valuta är skapandet av nya pengar och belöningssystemet. Den som vinner en gissningstävling där varje deltagare gör tusentals miljarder gissningar får 25 BTC, värda c:a $12 000. Bitcoinalgoritmen anpassar sig så att varje gissningstävling ska ta ungefär 10 minuter, oavsett hur många som deltar och hur många gissningar per sekund de kan spotta ur sig. Gissningen består av en checksumma för ett block med transaktioner. Genom att göra minimala förändringar så får man en en helt annan checksumma. Genom att kräva att checksumman ska vara mindre än ett visst tal begränsar man sannolikheten för att checksumman för ett block är acceptabel. Man får då göra en liten förändring, räkna checksumma igen, och hoppas att den nya accepteras.

Den här gissningstävlingen har blivit så specialiserad att den idag görs med specialutvecklad hårdvara, där det kommer nya och mycket snabbare maskiner ungefär var 6:e månad. Maskinerna drar massor med ström och kostar mycket pengar i investering. Det är därför mycket tveksamt om det lönar sig att vara med i gissningstävlingen (om man inte kan skaffa sig gratis elektricitet någonstans). Om inte värdet på BTC stiger kraftigt till nästa år kommer belöningen för att gissa rätt att halveras och då kommer det med säkerhet att bli olönsamt för det stora flertalet att vara med i spelet. Vi får då en koncentration av aktörer. Om någon får kontroll över mer än 50% av alla resurser som deltar i gissningsspelet kan vederbörande skriva om tidigare accepterade block med transaktioner och ge sig själv belöningen som en annan aktör borde ha. Bitcoin förlorar då trovärdigheten och faller som ett korthus. Detta scenario kan inträffa om vi först utvecklar en enorm överkapacitet av specialhårdvara som räknar checksummor, och sedan bara använder någon procent i den dagliga verksamheten med att garantera block med transaktioner. En angripare kan då, för en spottstyver, hyra nog med kapacitet för att skriva om ett stycke transaktionshistoria, enbart för att misskreditera Bitcoin som valuta.

Ett helt annat problem med gissningsleken är att den är dyr. Utslaget per transaktion får vinnaren ungefär $23. Det är den verkliga transaktionskostnaden. Större delen av de pengarna eldas upp i form av investering i specialhårdvara, el till hårdvaran och kylning av all den effekt som utvecklas. Det är ett slöseri med resurser och inte hållbart i längden. Antingen måste Bitcoin förändras, så att man använder sig av en mycket resurssnålare gissningslek, eller så måste Bitcoin ersättas av något annat.

Som experiment är Bitcoin lyckat, men det finns ett antal svagheter som gör Bitcoin i sin nuvarande form olämpligt som global valuta. Det återstår att se om utvecklarna klarar av att reformera Bitcoin, eller om något annat kommer att ta dess plats. Bitcoin har visat att det finns efterfrågan på kryptovalutor med de egenskaper de för med sig. Frågan är bara om Bitcoin kan bli tillräckligt bra för att fortsätta dominera marknaden.

Jag har varit aktiv i Piratpartiet sedan 2009. Jag har varit valkretsledare, distriktsledare, ordförande för PPVG, revisor och kandidat på olika listor. Jag lade mycket tid och energi på valkampanjerna 2010, 2011 och 2014. I EU-valet åkte jag runt och representerade Piratpartiet i ett 10-tal debatter. Jag är åter nominerad som revisor på Piratpartiets höstmöte, men den här gången kommer jag att tacka nej. Det här inlägget förklarar varför.

Nu förväntar sig många att det ska komma den sedvanliga skopan med kritik, som när ett antal av våra tidigare medlemmar har lämnat i vredesmod. Jag är tvärt om ganska nöjd med hur vi har utvecklats efter förra årets valförlust. Jag ser att vi har blivit bättre som organisation. Mer fokuserade på vad vi borde göra. Bättre på att föra konstruktiva debatter (läs vårt interna forum, det är väl värt mödan). Jag gillar många av de förslag som har kommit in till höstmötet. Som revisor gillar jag den professionalism som styrelse, mötespresidium och andra uppvisar.

Ur mitt perspektiv är Piratpartiet det enda partiet som prioriterar de samhällsfrågor som jag tror är avgörande för mänsklighetens framtid. Utan frihetsperspektivet tror jag vi är dömda till undergång.

Nej, min avveckling av mitt engagemang beror inte på missnöje, det stavas hälsa.

Jag lider av en sjukdom som kallas ärftlig cystnjure. Det är en relativt vanlig sjukdom, med en på tusen personer världen över som är drabbade. I Sverige finns det alltså c:a 9000 personer med samma åkomma, i olika stadier.

Ett fel i en DNA-sekvens gör att det bildas cystor i njurarna och vissa andra organ. Det som händer i de andra organen är vanligtvis ofarligt, men cystorna i njurarna omvandlas till ärrvävnad och gör att njurens normala funktion stegvis går förlorad. Njurarna har en oerhörd överkapacitet, så man kan leva många år utan att märka någon försämring av hälsan. Jag fick min diagnos när jag var 27 år gammal och till för ungefär 2 år sedan, när jag var 55 år gammal, fick jag bara behandling för högt blodtryck. Sjukdomen driver upp blodtrycket och högt blodtryck försämrar njurarna ytterligare.

Som en övning i allmänbildning ska jag beskriva vad som har hänt mig, vad som pågår just nu och vad som kan väntas i framtiden. Jag avslutar sedan med några politiska och moraliska pekpinnar.

För knappt 2 år sedan var jag nere under 20% av normal njurkapacitet och då började njurfunktionerna bli otillräckliga. Jag fick börja ta kalciumbindande mediciner. Normalt producerar kroppen D-vitamin ur solljus som i njurarna omvandlas till kalciumbindande substanser. Jag har tappat den förmågan. Sedan fick jag börja ta bikarbonattabletter för att minska surhetsgraden i blodet. Jag är uppe i 5 g bikarbonat per dag nu. Stora läskiga tabletter som är svåra att svälja.

För knappt ett år sedan hade min njurfunktion sjunkit till 12% och då började jag få problem med svullnad i fötterna och andningssvårigheter. Blodtrycket steg dessutom dramatiskt. Det kan man behandla ett tag med vätskedrivande mediciner. Det är en viktig behandling, för med för mycket vätska i kroppen får man överbelastning på hjärta och kärlsystem.

I början på det här året var jag nere i under 10% njurfunktion. Det innebar att jag måste ta tabletter till varje måltid för att binda fosfor som finns i maten. Om man inte gör det får man urlakning av skelettet, med benskörhet som följd. Jag fick också börja med lågproteindiet och att begränsa mitt vätskeintag.

Den här behandlingen har gjort att jag har kunnat leva ett ganska normalt liv, tills för ungefär 2 månader sedan. Jag har sedan dess känt en ökad trötthet. Sover flera timmar extra per dygn. Om jag tränar eller festar till lite grand går hela nästa dag åt till återhämtning. Njurarna klarar inte längre att hålla undan urinämne och andra slaggprodukter. Här finns det inga mediciner som hjälper.

Nästa steg är därför dialys. Det innebär i mitt fall att man sticker två grova nålar i en ven. En för att ta ut blod ur kroppen och en för att återföra det. Däremellan filtrerar man bort slaggprodukter, tar bort extra vätska och justerar blodets pH-värde. Det gör man normalt i 3 stycken 5-timmars sessioner per vecka och det ger ungefär samma effekt som njurar med 10% verkningsgrad. Venerna är egentligen för klena för den här behandlingen och därför fick jag i juni en så kallad AV-fistel inopererad. Då kopplar man ihop en ven, vanligtvis i underarmen, med en artär. Artärens högre tryck förstärker venens väggar och höjer dess blodförande kapacitet.

Det finns en annan dialysmetod där man får en slang inopererad i magen och där man använder bukhinnan som filter. Man får då spendera 30 minuter 4 gånger per dygn med att byta dialysvätska. Metoden är en aning snällare mot kroppen, men i mitt fall skulle den påverka min livskvalitet betydligt mer. Paddling och övernattning i tält går inte ihop med hygienkraven som en slang ut ur magen ställer.

Dialys är en livsförlängande åtgärd som lämnar en del i övrigt att önska. Om man inte för dialys när njurarna är slut dör man av urinförgiftning på 3-5 dagar. Dialysen i sig sliter hårt på hjärta och kärl. Det gör att 5-årsöverlevnad för dialyspatienter är c:a 35%. Det är betydligt sämre än snittet för cancerpatienter. Man har medan dialysen pågår en ganska låg livskvalitet. Förutom det halvtidsjobb som själva dialysen kräver så har man trötthet från behandlingen att leva med. Det går att resa, men kräver minutiös planering, så att man kan genomföra gästdialys med tillräcklig säkerhetsmarginal. I övrigt får man vackert stanna hemma.

Det här låter inte speciellt uppmuntrande, men det finns en väg tillbaka till ett nästan normalt liv - njurtransplantation. Det kan ske genom att man får en njure från en närstående eller att man får en njure från en nyss avliden person. En levande donator klarar sig hela livet utan problem med en njure. Faktum är att njurdonatorer lever längre än befolkningen i genomsnitt. Det beror inte på att det är extra nyttigt att leva med en njure utan på att man måste vara helt frisk för att få donera. Jag har villiga donatorer i min närhet, men tyvärr är de inte friska nog för att få bli donatorer.

Jag står sedan den 4 augusti på kölistan för att få en njure från en avliden person. Kötiden är normalt 2-3 år, men kan vara både längre och kortare, beroende på vilken vävnadstyp man har och vilka sjukdomar man har immunitet emot. En transplanterad njure kan överföra virussjukdomar och latenta sjukdomar man har i kroppen kan förstöra den transplanterade njuren. I samband med transplantationen får man mediciner som sänker immunförsvaret för att förhindra avstötning. Efter en tid kan man trappa ned på läkemedlen, men man kan aldrig sluta med dem helt. Man kommer för resten av livet att vara extra känslig för infektioner. Ändå så är överlevnaden för transplanterade patienter fantastiskt mycket bättre än för dialyspatienter. Man får i snitt 10 extra levnadsår. Oftast med hög livskvalitet.

För att få bli uppsatt på transplantationslistan måste man vara frisk nog för att överleva en transplantation. Jag har därför gjort arbetsprov, fått hjärta och kärl noga undersökta med ultraljud, gjort lungröntgen och tomografi av buken. Jag har fått mitt immunförsvar noga analyserat och jag genomgår en större vaccinationsbehandling. Jag är än så länge i väldigt gott skick, förutom att njurarna är slut.

Man kanske skulle kunna tro att det här är väldigt jobbigt emotionellt, men så är inte fallet. Det är en ärftlig sjukdom, så jag har sett min mor gå igenom alla faserna, inklusive dialys och transplantation. Jag har känt till problemet sedan jag var 27 år gammal, så jag har haft tid att förbereda mig på vad som ska hända. Jag har levt ett händelserikt liv, och även om jag hoppas att jag ska få fortsätta leva många år till, så har jag accepterat att det kanske tar slut mitt i steget.

Mitt livs stora ångest hade jag när jag var 27 år gammal. Njursjukdomen upptäcktes i samband med att jag hade cancer och kanske skulle dö inom kort. Då kändes det oerhört orättvist att det kanske skulle ta slut inom några månader. Jag bestämde mig för att leva mycket mer i nuet och för stunden då. Något som jag tycker att jag har lyckats ganska väl med genom åren. Det var ett bra beslut.

Politik och pekpinnar

Dialys är en oerhört dyr och resurskrävande behandlingsmetod. Genom hårt arbete och gradvisa förbättringar har man fått ned kostnaden till c:a 300 000 kr per patient och år. Som jämförelse kostar en transplantation c:a 150 000 kr och behandlingen av en transplanterad patient ligger på under 100 000 kr per år.

Det är därför viktigt att vi av både ekonomiska och humana skäl kan ta till vara alla organ som kommer från lämpliga avlidna donatorer. Det råder stor brist på lämpliga organ och det är enbart därför som det är flera års väntetid för transplantation. Tyvärr så faller lämpliga organ bort varje år på grund av att den avlidne inte har registrerat sitt ställningstagande i donationsregistret och de anhöriga inte har känt sig komfortabla med att fatta ett donationsbeslut. Svensk lag kräver i första hand att den avlidne har registrerat sin egen vilja och om inget sådant finns, ett beslut från de närmast anhöriga.

Om du är villig att låta dina organ återanvändas vid din död ska du gå in på http://www.socialstyrelsen.se/donationsregistret och registrera det. Om du inte vill donera dina organ kan du också registrera det. Du besparar i så fall dina anhöriga ett jättesvårt beslut, om något en dag skulle drabba dig. Själv registrerade jag mig som villig donator 1996, när registret startades.

Njursjukdom är en tyst sjukdom och får förvånansvärt små forskningsanslag. I USA får njurforskningen c:a $30 per patient och år, jämfört med $300 per cancerpatient och år och $1000 per HIV-patient och år. Därför har det skett väldigt lite i form av förbättringar i behandling de senaste 40 åren. Det finns dock ett par projekt som är lovande. De behöver mer anslag än vad de får och fler forskare som är aktiva för att ge resultat inom rimlig tid.

Det första projektet som jag vill framhålla är ett preparat från Otsuka Pharmaceuticals. Det heter Tolvaptan och bromsar utvecklingen av cystor i njurarna. Den kan därmed fördröja utvecklingen av akut njursjukdom med några år. Det pågår just nu fas-3-studier för att avgöra lämplig dosering och om preparatet har långsiktiga skadeverkningar. För egen del är det för sent för den här behandlingen, men på sikt kan den minska donationsbehovet.

Det andra projektet drivs vid University of California i San Francisco och går ut på att skapa en inplanterbar artificiell njure bestående av ett avancerat kiselbaserat filter och en bioreaktor med njurceller som är isolerade från patientens immunsystem. De har ett stycke längre att gå, men om de får tillräckligt med finansiering tror de att de kan göra sina första försök på människor mot slutet av 2017. USA har en ännu svårare situation än Sverige, med många fler patienter i behov av en njure och färre donatorer. Väntetiden på en njure från en avliden person är 11 år. Projektet ger därför hopp om ett bättre liv till flera hundra tusen människor. Det skulle dessutom kunna spara 13 miljarder dollar årligen åt det statliga Medicare/Medicaid-programmet. Man får mycket annan sjukvård för de pengarna.

Debatten om hur vi ska hantera den stora mängden flyktingar från kriget i Syrien förs i Sverige helt utan att man beaktar flyktingarnas perspektiv. Jag tror att vårt handlande och vår förståelse skulle må bra av att se problemet från ett annat håll - den flyendes.

Det som följer är en historia om en fiktiv person, men den är byggd på historier från flera bekanta som kommer från Syrien.

Tänk dig att du är en ung man. Du har varit gift i några år och har små barn. Du har vuxit upp under hyggliga men ganska knappa förhållanden. Du har gått i skola och som första generation i din familj har du gått på universitet och tagit examen. Du har också hunnit med att göra din 3-åriga militärtjänst innan kriget bröt ut. Innan du gifte dig hade du skaffat dig ett bra jobb. Du och din fru tjänar tillräckligt med pengar så att ni har ett litet hus, TV, bil och hemdator. Livet ser rätt bra ut, även om Syrien är en diktatur och du inte har något inflytande över hur samhället styrs.

Så kommer revolten. Till en början påverkas du inte alls, men efter ett tag så blir det problem med att få tag på grundläggande varor. Sedan sveper striderna allt närmare dig. Du börjar oroa dig för att bli inkallad och du ser hur grannar och släktingar dödas eller lemlästas av regimen, IS eller andra grupperingar. Du vet inte vem som dödat dem, men det är ointressant. Det viktiga är att om du inte gör något så riskera du att råka illa ut.

Du flyr. Det finns inget annat val.

Genom att muta dig igenom posteringar och gränsövergångar lyckas du ta dig ut ur Syrien tillsammans med din familj. Dina föräldrar har givit dig sina besparingar, så att dina chanser att klara dig och din familj ska bli så stora som möjligt. De gör en uppoffring för att du ska få en chans att leva. Själva riskerar de att dödas av någon sidas soldater eller att dö av svält och umbäranden. Du tyngs nu inte bara av ansvaret för din familj utan även av ansvaret att förvalta föräldrarnas uppoffring.

Du hamnar i ett flyktingläger. Det är relativt välordnat. Ni får mat för dagen, tak över huvudet och tillgång till kläder och hygien. Det är uthärdligt och du är lycklig över att ni lever.

Det går två år. Läget i Syrien blir bara värre och värre. Du har inte hört något från dina föräldrar på ett halvår. Många av dina släktingar, vänner och grannar är på flykt, döda eller saknade. Din äldsta dotter borde börja i skolan, men det finns ingen skola i flyktinglägret. Dina egna yrkeskunskaper börjar kännas rostiga. Du diskuterar ständigt med din fru om hur ni ska kunna skapa er en framtid och hur ni ska kunna ge era barn en bra uppväxt. Du har hört från bekanta att de har tagit sig till Sverige och att det finns möjligheter att skapa sig en framtid där. Du vet ganska väl vad som väntar efter att ha talat i telefon med dina vänner i Sverige. DU känner också väl till farorna med att korsa Medelhavet med flyktingsmugglarnas båtar och du tvekar. Men efter månader av resonemang med din fru kommer ni fram till att det inte finns något alternativ. Syrien kommer inte att bli fredligt på många år och om ni ska ha en framtid över huvud taget måste ni ta risken. Hellre dö i försöket att få en framtid än att sitta i ett flyktingläger och ruttna bort.

Du kontaktar en människosmugglare. Det är inte svårt för deras representanter finns i flyktinglägret. De tar $2000 per person, vilket lämnar väldigt lite pengar till resten av resan, men du har inget val.

Ni packar ihop era få ägodelar, lämnar allt utom mobiltelefoner och extra kläder till vänner i lägret och tar er till ombordstigningen för överskeppningen. Där får ni lämna alla era egna extra kläder på stranden, för båten är så fullpackad med människor att bara det nödvändigaste kommer med. Ni prioriterar en extra uppsättning kläder till barnen.

Vad du inte vet än, medan du trängs med en massa andra människor på båten, är att om du överlever överfarten så kommer varje framsteg i färden mot Sverige att äta ett djupt hål i dina kvarvarande besparingar. Att du kommer att bli mer och mer desperat i takt med att din familj blir trött och hungrig och i takt med att vecka läggs till vecka på en resa som en EU-medborgare kan göra på 2 dygn. Du vet inte heller så mycket om bristen på förläggningar för nyanlända flyktingar eller hur lång handläggningstid Migrationsverket har. Du hoppas att du snabbt ska lära dig språket och att du snabbt ska hitta att jobb och börja bygga ett nytt liv. Det är det hoppet som driver dig till stordåd och det är nog för väl att du ännu inte vet vilka besvikelser och motgångar du har framför dig.

Det kommer att dröja ett par år innan Sverige låter dig börja bygga ditt välstånd igen. Sverige kommer i och för sig att försörja dig, men det var inte därför du riskerade ditt liv på Medelhavet.

Energiförsörjning för samhället är ett komplext problem. Miljöpartiet hävdar att vi kan ersätta dagens energiproduktion med förnyelsebara källor i form av solpaneler och vindkraft. Rapporter om att Tyskland vid vissa tillfällen har klarat halva sin elförbrukning med solel har skapat hopp om att det är en realistisk plan. Det är därför intressant att läsa en mycket väl underbyggd artikel som slår hål på den förhoppningen.

För att kunna använda solel som en stabil energikälla måste man ligga mycket närmare ekvatorn. Säsongsvariationerna och dygnsvariationerna är helt enkelt för stora för att solpaneler ska kunna generera mer än en marginell del av vår elförsörjning. Vindkraft dras med likartade problem - kanske inte lika extrema som för solpanelerna, men ändå starkt begränsande.

Kostnaden för solpanelsproducerad el måste beräknas som kostnaden för installation och drift av solpanelen, plus kostnaden för installation och drift av den alternativa elkällan under den del av året som solpanelerna inte räcker till. I Tysklands fall blir det brunkol. I Sverige är alternativen kärnkraft eller gasturbiner.

Det enda som kan ändra ekvationen är teknisk utveckling som gör det möjligt att lagra den elektriska energin. Med bättre batteriteknologi kan det vara möjligt att spara tillräckligt med energi för något eller några dygns förbrukning. Det minskar antalet dagar då man måste avstå från en del av potentialen, men det löser fortfarande inte problemen med november-februari som mycket solfattiga månader.

Johnny Olsson länkar på Facebook till en mycket läsvärd artikel i New York Times om det ekonomiska tillståndet för musik, film och böcker i USA.

Sammanfattningsvis säger artikeln att antalet musiker i USA har ökat med 15% sedan 1999. Antalet egenföretagande musiker har ökat med 45%. Det har blivit lättare att leva på sin musik i en miljö där fildelning är ett faktum. Tillståndet för mellanbudgetfilmer är gott. Hollywood gör färre filmer, men filmskapande med oberoende finansiering har ökat starkt. På boksidan har Amazon ätit upp en stor del av de stora bokkedjornas affärsområde, men antalet fristående boklådor har ökat med 35% sedan 2009.

Sammantaget är det ett stort framsteg för kreativitet, diversifiering och ett rikare kulturliv. Som Johnny säger i sin kommentar - vi hade rätt hela tiden.

Piratpartiet har antagit att vi ska ha obligatorisk ledarskapsundervisning för alla skolans lärare. Det var jag som skrev motionen och det är kanske den inverkan på Piratpartiet som jag är mest stolt över. Det kan kännas lite abstrakt med vad ledarskap i skolan verkligen betyder, och det var därför en stor glädje när jag hittade en artikel som illustrerar en aspekt av vad ledarskap i skolan innebär.

Artikeln beskriver hur man i några amerikanska skolr har ändrat hanteringen av elever som har störande beteende i skolan. I stället för bestraffningar eller att ignorera beteendet samtalar med eleven om strategier för att förändra beteendet. Man hjälper elever med humörsvängningar att kontrollera sig själva. Man hittar strategier för elever som inte kan sitta still så de kan koncentrera sig längre och längre stunder. Man går till botten med problem som elever har i sin hemmamiljö.

När jag gick i skolan var den ganska dålig på att hantera sådana här problem. Jag tror att den har blivit sämre, samtidigt som antal elever med problem har ökat. Genom att vi förser lärarna med rätt verktyg för att hantera problemen kommer vi tillrätta med dem och kan ägna mycket mer tid i skolan till verkligt lärande.

Det här är inte den enda aspekten av ledarskap som är värdefull i skolan. Även välanpassade elever mår bra av att få hjälp med motivation och att få en lustfylld upplevelse av skolarbetet. Med rätt utbildade lärare kan man faktiskt få eleverna att längta efter måndagen, då man får gå till skolan och uppleva en ny härlig vecka med överraskningar och nya kunskaper.

Vi medborgare i hela EU har ett problem i att våra ledande politiker försöker förhandla fram ett avtal med USA som inte ligger i vårat intresse. Vi ser redan nu hur mekanismen för lösning av tvister mellan multinationella företag och stater har missbrukats. Stater stäms av tobaksbolagen för folkhälsofrämjande lagstiftning, bara för att nämna ett (grovt) exempel. Vi vet också att förhandlingarna om TTIP innehåller element som försämrar konsumentskydd och matkvalitet.

Samtidigt som vi bekämpar det dåliga utkastet till handelsavtal bör vi arbeta för att få upp bra frågor på agendan. I en globaliserad värld finns det massor av problem skulle kunna lösas med handelsavtal.

Det är vanligt att nationer lockar globala företag med etableringssubventioner. Vi kan med handelsavtal sätta stopp för det.

Det förekommer att stater ger skatterabatter till utvalda globala företag, eller har som policy att företagsskatterna ska vara låga. Med ett handelsavtal kan vi jämna ut spelfältet - förbjuda speciella skatterabatter och ställa minimikrav på företagsbeskattning.

Det är vanligt att globala företag flyttar sina vinster till länder där de betalar lite eller ingen skatt. Med handelsavtal kan vi skapa regleringar så att globala företag skattar sin vinst i olika länder i proportion till omsättningen i respektive land.

Det är vanligt att globala företag utnyttjar brister i lagstiftningen i olika länder för att göra sin produktion billigare. Vi bör med handelsavtal ställa vissa minimikrav för sådant som arbetarskydd, arbetstid, undvikande av barnarbete och liknande.

Ett sådant avtal skulle innehålla sanktioner i form av strafftullar mot länder vars lagstiftning inte uppfyller avtalets krav och det skulle också innehålla möjligheten för länder att införa strafftullar mot enskilda företags produkter, på grund av att de bryter mot handelsavtalets bestämmelser.

Ett av de stora världsproblemen de senaste 20 åren har varit att de multinationella och globala företagen har haft allt för mycket frihet att agera efter eget gottfinnande. Nationer har inte kunnat ställa krav på dem, för då har de förflyttat sin produktion till ett annat land. De har dessutom kunnat specialbeställa lagstiftning och frihandelsavtal genom en omfattande lobbyverksamhet. Handelsavtalen är den enda rimliga vägen att begränsa storföretagens villkorsshopping och den enda möjligheten att på sikt begränsa deras makt över samhället.